Jag försöker leva ett helt vanligt liv men det vill sig inte riktigt...
Jag blev såklart ledsen när det sket sig på riktigt IGEN vid vårt 3:e IVF-försök... på torsdag är det två veckor sen vi fick det beskedet. Men det var ju lite väntat eftersom VULet visade 3 äggblåsor och det var också det man fick ut vid äggplocket...
Men att äggen inte blev befruktade det var ju det värsta som kunde hända... Jag tror det här försöker var det sämsta hittills...

Och det jag försöker göra är bara att glömma och gå vidare...

Kanske inte så smart metod att må bättre - strutsmetoden... sticka huvudet i sanden och låtsas som det regnar?

Men HUR ska jag göra? Det kom inte lika chockartat som förra gången och det har på något sätt hela tiden förföljt mig... men jag trodde väl ändå inte att det skulle gå så här illa...

jag vill kunna känna mig nöjd med min insats och komma tillfreds med tanken på att vi kommer bli en familj framöver ändå. Men eftersom vi inte har fått komma igång med hemutredningen ännu så vet jag ju inte HUR det ska sluta och när det ska sluta...

Det är alltid ovisheten som är värsta tycker jag...

En vän skrev till mig igår att jag inte ska ställa så höga krav på mig själv att allt måste kännas som vanligt och funka som vanligt...
Det ÄR inte som vanligt - så då måste det få kännas ruttet och förjävligt ett tag... Det kan inte vara julstämning och humöret på topp. Det kan inte vara ljuvligt och roligt att träffa gravida och nyblivna mammor. Det kan inte ens vara kul att träffa kompisar som är föräldrar sen många år...
Det kan vara ett helvette och förbli det ett tag...

jag måste vara beredd på det faktiskt.
Veckan kommer bli mer och mer heltiskt fram till fredag - vi ska inventera och sen jobbar jag på lördagen och efter det ska vi ut med jobbet...
jo men tjena - det känns ju spännande!

Nu ska jag äta frukost...