Mötet med L.N på SU gick som väntat. Han hade inga bra förklaringar. Han sa att äggdonation kanske kunde fungera efterom det verkar vara nåt deffekt med äggen hos mig. Äggdonation skulle kunna beskostas av staten men det är ca 1 år väntetid på att få gå igenom äggdonation i Sverige.

Jag är högst tveksam till att ytterligare fördröja en eventuell adoption med 1 år till - att sen sitta och rulla tummar i ytterligare 1 år för att kanske bli gravid med ett barn som inte till 100% är mitt och makens... 
Visst skulle det bli vårt barn fullt ut och jag skulle få stilla min längtan efter att få vara gravid. Men jag börjar förstå att vi kommer bli föräldrar på ett annat sätt. Till ett barn som inte är biologiskt till någon av oss. Och då känns det onödligt att skjuta fram en adoption ytterligare 1 år... Det tyngst är kanske att lägga alla de här förhoppningarna åt sidan och sikta på ett annat sätt att bli familj. Det var ju inte så här det skulle gå... 

Men det är också väldigt skönt att veta att jag aldrig mer behöver sitta i det hemska gula väntrummet på SU och känna klumpen i magen - att slippa se doktorer hasa fram och titta på klockan - förvirrad och trött... 
Att slippa höra de viskande rösterna mellan dessa par som sitter där med samma förhoppningar som vi. Att slippa känna förhoppningar och slippa få sina förhoppningar grusade av ödets nyck... 
När, jag kommer inte sakna alla tester, VUL, stick av nålar, nedreglerande mediciner, klockslag, nässprayer, ilskeutbrott, tårar och krossade illusioner... Inte heller de tankar och förhoppningar OM ifall att OM skulle slå in... 
Näe - jag lägger det gärna på hyllan - stänger dörren till de där händelserna i mitt liv och förpassar dem till att blekna bort och bli ett obehagligt minne... 

Jag vet att jag läste en bok för länge sen där det framkom att man lever sitt liv för att lära sig en specefik uppgift. Jag trodde länge att det handlade om mina relationer till män och till mina vänner och min familj... 

Men idag känner jag att det kanske inte alls handlar om det. Det kanske var något större jag skulle lära mig?!

Det kanske handlar om att hitta styrka i de grusade förhoppningarna - att suga kraft och lust ur en relation som ger mig näring att växa - att hitta den inre plats där jag kan komma till ro med vetskapen om att min lycka sitter inte i mitt genetiska arv - det sitter i förmågan att ge värme och kärlek och styrka till ett lite barn - att ge det barnet rätt förutsättningar att klara sitt liv - att se förbi människors fördomar och faktiskt också mina egna... 

Nu sitter jag här med tårar i ögonen och längtar efter min man - att få sjunka in i hans famn och gömma mig en stund. Det har varit en omtumlande dag... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...