Jag läser på Helgas dagbok om hennes reflektioner över artikeln i SVD om just ofrivillig barnlöshet...

Det är ju där vi befinner oss och kommer så förbli ett tag till...
Men nu har jag ändå lagt tankar och förhoppningar om IVF bakom mig...

Det kan gå flera dagar utan att jag tänker på att vi inte har barn och att vi faktiskt saknar det i våra liv... För det är ju faktiskt helt omöjligt att sätta sig in i hur det är att ha barn när man inga har. Dessutom är det otroligt smärtsamt att tänka på hur det hade varit om det funkat och så vidare... Det är ju ganska skönt att försöka låtsas som om det inte finns - det där hålet i min kropp som sakta försöker läka ihop...

Men plötsligt är det något som sliter upp det igen... hela tiden dyker det upp saker som trasar upp kanterna igen och ärrbildningen är svår att dölja helt...

Det faktum att vi nu står inför adoptionens dörrar är skrämmande, häftig, spännande och lite magisk...
Man är lite mer förnuftig, lite mer krass och verklighetförankrad nu kanske än inför IVF. Då visste jag så väldigt lite egentligen - vi hade ju "bara" vart barnlösa i ganska precis 1 år...
Vi svalde orden om att det här skulle vara lösningen på våra problem med hull och hår och det faktum att maken mådde så dåligt mitt i allt det där gjorde mig så oroad för honom och inte ett dugg för mig själv.

Jag var ju så tvärsäker på att min kropp skulle fixa skivan...

Men jag har ju känt mig så besviken på min egen kropp och varit så förbannad och arg på min omgivning - många gånger i smyg inför dem som jag har omkring mig. Jag har inte kunnat vara helt öppen i mina resonemang eftersom tankarna varit så fula och svarta och bittra ibland... Och så vill man ju inte framstå?!

Men det blev så mycket skönare när jag vågade vara mer öppen med hur allt var. I vissa fall så har det inte "hjälpt" alls. De så kallade vännerna har fortsatt med sina egoistiska, plumpa, okänsliga uttalande och jag har väl tappat en och annan 'vän' på vägen. Sånna som jag omöjligt klarar att nå fram till... Som jag inte har kunnat förvänta mig empati av varken före eller efter den här krisen som drabbat mig... 

Det smärtar mig såklart men samtidigt så kan jag inte ödsla energi på att vara ledsen över människor som inte klarar av att möta mig på det sätt som jag önskar.

I efterhand känns vårt 3:e IVF så jävla meningslös - vi försökte på alla sätt och vis att lyckas - med akupunktur för både mig och maken, otaliga matrestriktioner, mannen fick inte träna så ofta som han önskade osv osv...
Men inte hjälpte det... även om vi hade hopp så var det ändå ett trött "jaha-nähe" som var frukten av vårt försök...

Och när vi hade vårt "hej-då-samtal" så nämnde läkaren äggdonation... men jag tänker på sista stycket i Helgas text om här och nu och hade kunnat bli.

Jo, vi hade kunnat försöka det också för att jag skulle få stilla min önskan om att vara gravid och föda ett barn. Men varför är det så viktigt för mig? (Kanske för att det är en nedärvd instinkt från tidernas begynnelse att reproducera sig och att det är en "kvinnlig uppgift" som är undantagen mannen.) Men att sätta vårt liv och vår familj på vänt ytterligare nåt år för något som kanske hade kunnat bli...

Nej, jag vill så gärna sluta vänta nu, jag vill leva nu, jag vill ta tag i saker som dröjt, jag vill se mig om i världen, jag vill utvecklas igen och jag vill uppleva nya saker - inte samma gamla välbekanta hjulspår av sorg och bedrövelse - vi kan det nu. Vi vill gå vidare och få komma in i "värmen" och bli en hel familj!

Jag frågade mannen häromdagen om han känt sig "vanlig" eller "annorlunda" som barn och tonåring... Han hade känt sig ganska vanlig sa han...
För jag kom på att jag alltid känt mig annorlunda. Jag har alltid varit ovanlig... känns det som... och varför skulle jag då ha en vanlig familj?
Det är ju mer och mer självklart att jag ska ha en ovanlig familj!

Så... Nu börjar snart vårt nya äventyr - det som innefattar ett barn - nånstans där framme i den horisont som ska ljusna allt mer...