hade precis besök av en kund på jobbet som har blivit en slags vän. Hon och hennes man har en dotter sen 8 månader tillbaka. Men de vet hur det känns att kämpa för att kommma dit. Jag unnar henne allt gott och såklart några syskon till deras lilla underverk...
Hon har med nyfikenhet följt våra turer såklart och undrar varje gång hur det går för oss. Jag meddelade att nu drar vi igång här på onsdag med hemutredning och hon lät förvånad. NU!? På Onsdag?!
Men oj, är det redan dags...

Och precis så känner jag med... i december kändes det så himla långt bort och avlägset... mars... men herregud, det är ju låååångt bort...

Men nu är vi snart där... och jag känner mig lite mer rustad och lite mer avslappnad och tillrätta än då i november när vi var där förra gången. Hormonig och "hög på klimakteriehormoner" och nära till tårar och ilska...

Nu är vi snart igång (igen!) och jag frågade mannen igår när vi promenerade om han var nervös inför nästa möte med samma hemutredare... 
Han sa att han hoppades att hon inte skulle dra upp det som varit och fortsätta frga och gå på om IVF. För vi är smärtsamt medvetna om att det gått jävligt dåligt för oss med det. För oss är det ett avslutat kapitel och det finns ingen anledning att hålla på att älta det något mer...

Det hade varit skönt att få en positiv boost nu, ett välkomnande, en vänlig gest eller omtanke på något sätt...

Funkar det inte (den här gången heller) så får vi göra slag i saken och byta utredare - innan vi ens kommit igång. Vi ger henne en chans till...

Och jag hoppas det ska gå bra den här gången. Jag är nog mest nervös för hur det ska gå rent personkemi-mässigt...