Som riktigt liten växte jag upp i lägenhet i ett trevåningshus, våra grannar var också mina kompisar och vad jag vill minnas lekte alla gårdens ungar med varandra. Det var allt ifrån tonåringarna till de riktigt små ungarna… Vi lekte ridskola, doktor, skola, mamma-pappa-barn och cyklade, åkte skateboard och byggde i sandlådan och gungade – som alla ungar gör…

En tjej jag särskilt minns är Katarina. Hon ville alltid vara min mamma när vi lekte mamma-pappa-barn i parkleken och i skogen… Vem som var pappan vet jag inte…
Katarina satt också barnvakt för oss ibland och hon var alltså ganska mycket äldre än mig.

I förskolan och skolan hade jag gott om kompisar från gården och det kändes alltid tryggt och vi kände ju varandra utan och innan.

Sen flyttade vi till ett annat lägenhetsområde och vi fick nya vänner. Det var Sussie, Tanja, Linda som bodde på barnhem, Ulle och Anna… 

När mina föräldrar plötsligt skilde sig fick vi flytta med mamma till hennes nya mans hus på landet. Långt bort från allt det välbekanta och invanda. Långt från kompisar och gamla klassen, idrottskompisar och stallet…

De tjejer jag blev kompis med hade egna hästar och jag råkade hamna lite i en mobbingkonflikt som dock blåste över ganska snabbt tack vare rådigt ingripande från min mamma… Men jag var inte ensam om att komma ny till klassen och mina vänner varierade ganska mycket under mellanstadiet…

Jag hade två killar från klassen som grannar men närmaste tjejkompis bodde 3 km bort och skolan var 5 km bort och vi åkte skolskjuts dit och hem varje dag. Detta gjorde att jag kände mig mycket ensam ibland då det inte alltid gick att få skjuts till och från kompisar och det blev för jobbigt att cykla eller gå till dem på vintern. Jag läste mycket och satt ofta ensam och funderade över mina föräldrars skilsmässa och mina nya syskon – mamma och hennes nya man fick två döttrar och mycket tid ägnades åt dessa mina nya små systrar.

I efterhand ser jag tydligt hur jag stängde in mig och mina känslor kring allt som var nytt.
Jag satt på mitt rum och skrev dagbok, sörjde att mina föräldrar separerat och saknade min HELA familj och det liv jag hade innan. Att min mamma försökte nå fram till mig minns jag väldigt vagt. Jag tror att jag hade så mycket tid att funderar över tänkbara möjligheter och anledningar till saker och ting och mycket av mina funderingar blev nog till ”sanningar” – det VAR så här det låg till. Att dessutom ha hela kroppen full med rusande hormoner och bli en kvinna gjorde att jag hade fullt upp med att fundera över vem jag var i alltihop.
Men jag tror faktiskt att min mamma kunde gjort mer för att bibehålla en bra kontakt med sin äldsta dotter. Hon släppte taget om mig där och då…
När sen konflikter uppstod mellan mig och henne och mellan mig och hennes nya man så uteblev allt stöd. Jag lämnades att klara upp detta själv…

Jag kunde inte lita på att hon skulle stå upp för mig och skydda mig…

Här nånstans uppstod det sökande efter en ”modersfigur” som fortfarande pågår… Jag behöver en stark kvinna som jag kan tala med i livets svåra stunder – som jag saknat sen jag var drygt 11-12 år… Många har passerat på plasten som ”stand-in-mum” men just nu är platsen vakant…

Men det här skulle ju handla om vänner så nu fortsätter jag skriva om högstadiet.

Första dagen på nya högstadieskolan kom en gammal klasskompis på kryckor och jag hjälpte henne med dörrar och bära väskan och lite sånt – och sen den dagen var vi bästisar och nära vänner under lång tid framöver.
Vi var inte bland poppisgänget men inte heller i nördklubben – utan nånstans mittemellan – vi utforskade tonårens alla kärleksbekymmer, första fyllorna, smygrökning, moppekörande, diskon, hemmafester och musik tillsammans och vi hade väldigt mycket roligt ihop.

På gymnasiet valde vi var sin linje, båda på pendlingsavstånd till den stora staden Göteborg, där jag inte längre hade några vänner kvar…

Vi sågs fortfarande på helger och kvällar ibland men det blev mer och mer att vi kom ifrån varandra. Under första året på gymnasiet träffade jag en kille och jag lät dem snart träffas och kärlek uppstod – dem emellan – de var ett par under flera åt medan jag var olyckligt kär i honom fortfarande och det var jobbigt att träffa henne och honom tillsammans.

Jag lärde känna andra vänner under tiden på gymnasiet och så snart jag var klar i skolan flyttade jag hemifrån. Mycket på grund av hur min hemsituation såg ut. Jag vantrivdes med att inte känna trygghet. Jag ville hellre klara mig på egen hand än att känna mig sviken och otrygg. Min vän från högstadiet hade jag kvar men vi sågs allt mer sällan. Hennes relation till killen jag introducerade henne för tog slut och hon gick in i en ny relation och den killen kunde jag aldrig tycka om. Hon fanns med i utkanten på många saker under flera år framåt men gång på gång gick hon in i relationer till killar jag kände väl, själv var intresserad av eller presenterade henne för. Droppen kom när jag bjöd hem henne på en fest 3 veckor efter att hon separerat och hon frågade vilka singelkillar som skulle komma. Självklart blev hon ihop med festens enda lediga kille jag själv spanat in och jag gjorde klart för henne att jag inte orkade ha det så här nåt mer – jag ville inte agera äktenskapsförmedlare för henne något mer. Hon tog men gav aldrig och det var också slutet på vår vänskap.

Mitt arbetsliv efter gymnasiet var hoppigt och oroligt – det var i sviterna efter den förra finanskrisen och jag hade svårt att hitta ett jobb som var varaktigt. Därmed var det också svårt att lära känna någon att umgås med utanför jobbet.

Jag flyttade ihop med en kompis från gymnasiet och i samma veva träffade jag min förta riktigt pojkvän. Vi flyttade ihop efter ett tag och jag började plugga på komvux.

Efter några år på olika utbildningar träffade jag en tjej som jag genast blev bästa kompis med. Mitt förhållande tog slut och den relation som hon var i tog också slut och vår singelperiod tog istället fart och vi var som ler och långhalm. En kort relation med en ung kille öppnade upp för en ny bekantskap. Hans ex-tjej blev sedermera en väldigt god och nära vän till mig – jag och min bästa kompis flyttade ihop med henne i ett litet mini-kolletiv och vi hade en väldigt rolig period av livet. Men under den här perioden hade jag flera destruktiva relationer och det var mycket fest och party.
Jag mådde allt sämre av allt. Av att mina relationer gick åt skogen. Att jag vantrivdes på jobbet. Att mina vänner blev ihop och jag befann mig plötsligt mitt i en ensamhet jag inte orkade bära på…
Jag var tvungen att ändra på något för att få livet att gå ihop igen och jag kom tillslut fram till att det enda jag kunde ändra på var ju faktiskt JAG SJÄLV.

Under den här tiden avtog kontakten med många vänner och även med släkten. Jag orkade inte leva på i den lögn som jag hela tiden höll upp omkring mig. Jag var skitförbannad på framförallt mamma och min bästa kompis som jag tyckte svek på mig gång på gång.
Jag insåg att jag inte orkade ha min mamma eller min bästa vän nära mig på grund av dessa svek. Jag vågar inte lämna ut mig och vara beroende av dem – därför håller jag dem på armlängs avstånd. Jag kontrollerar i allra högsta grad vilken information som de får ta del av.

Fortfarande!

Några vänner var och förblev nära vänner – som jag kunde tala med om allt som pågick i mig och mina framtidsförhoppningar och framsteg i min egna förändring. Några nya har kommit och gått också såklart.

Jag föll hårt från pallen som ”öppen och glad partyprinsessa mitt i händelsernas centrum” och jag har aldrig försökt ta tillbaka dem jag tappade bort på vägen. Jag har några få nära vänner som betyder allt för mig.

När jag repat mig tillräckligt för att inse att jag inte ville leva ensam hela livet och ingen skulle ringa på mig dörr och fråga om han fick dela livet med mig så fick jag ju ge mig ut och börja leta…

Som tur var träffade jag min blivande man ganska snabbt och vi har varit i stort sett oskiljaktiga sen dess…

Han kommer från Norrland och hans vänner har spridits som frön för vinden – men det är en annan historia. Han kommer från ett liknande destruktivt förhållande – där han var den som försökte hålla ihop allt – precis som jag.

Så nu är vi tacksamma och glada och nöjda över att vi har varandra och lever så lätt liv och är nöjda med aldrig så lite… en loppisbok för 10:-, en fika i solen, att vi ofta skickar SMS eller tänker på varandra precis samtidigt och sånt där som gör livet extra härligt.

Vi har också förmånen att ha goda vänner – inte jättemånga, men ändå några stycken som vi umgås men på tu man hand, gemensamt eller i större gäng med. 

I förra veckan träffade jag R; som var min dåvarande killes ex – vi hade inga höga tankar om varandra i början men snart kom vi underfund med att vi gillade varandra. Så pass mycket att vi är nära och kära vänner än idag… Hon är en av de få jag alltid känner mig trygg med och som jag kan pratat helt obehindrat med. Hon ska skriva ett referentbrev ihop med sin kille åt oss och vi avgudar deras 1½-åriga dotter!

N-E ska jag träffa ikväll; hon har berättat om sitt första möte med mig – hur hon faktiskt tyckte jag var otrevligt och dryg. Vilket jag säkert var – det var mitt destruktiva jag som regerade då.
Snart efter att jag påbörjat min inre uppgradering till Litenlängtan 2.0 lärde vi känna varandra och sedan dess har kärleken bestått. Vi träffas inte jätteofta men vi har en god kommunikation och är öppna för varandra.

J var tärna på mitt bröllop. Hon har invandrabakgrund och var en blyg viol när vi först började träffas i början på 2000-talet. Jag vill framhålla att allt det jag gick igenom i form av terapi och drösvis med självinsikter har ”smittat av sig” mycket på henne eftersom jag pratade med henne i stort sett varje dag under den här viktiga tiden i mitt liv. Hennes familj lämnade landet och hon hade ett stort behov av en nära person precis som jag. Nu är hennes familj tillbaka och vi hinner nästan aldrig träffas längre. Dels för att vårt förhållande ändrats ganska mycket av olika skäl. Hon har tagit många kliv på självförtroendetrappan och hon har tusen upptåg, aktiviteter, intressen och vänner som tävlar om hennes uppmärksamhet. Vår vänskap fick en allvarlig törn under bröllopsplaneringen och har väl hämtat sig någorlunda efteråt – hon är fortfarande viktig för mig men jag inser också att jag inte är lika viktig för henne – det svider.

F är egentligen min mans barndomskompis. Men eftersom hon är den enda av hans vänner som bor nära oss så har det blivit att vi har börjat umgås mer själva. Jag gillar hennes okomplicerade person och hennes öppna generösa person. Hon är just nu singel och tar själv stapplande steg mot att bli fri från sitt gamla jag. Här känner jag att jag kan stötta, dela med mig av erfarenheter och vara det stöd som hon behöver.
Eftersom hon känner oss båda väl så kommer hon skriva ett referentbrev till oss.

A är vännen jag har varit arg på och hon får stå med här eftersom hon ju känner mig både som destruktiv, partyprinsessa som inte bangar för något galet upptåg – till gift barnlängtande symötesvän…
Vi har haft många konflikter genom åren och nu är hon med på nåder här i min lista eftersom hon fortfarande inte KAN prata med mig om det faktum att jag är barnlös och har en stor sorg och att vår vänskap håller på att dö ut på grund av hennes oförmåga att ta tag i problem.
Vi hade ett snack om vår vänskaps vara eller icke vara för 1 år sen. Sedan dess har hon nämnt vårt samtal 1 gång och önskat ”fortsätta där vi då slutade” . Nu orkar jag inte kämpa för att nå fram till henne nåt mer. OM hon inte kan föra det på tal själv så får det då vara… Eftersom vi har andra vänner gemensamt så kommer vi fortsätta ses då och då… men inte på tu-man-hand och inte på mitt initiativ…

M-S är en helt ny bekantskap – men Åh så klok och så god! Vi har lärt känna varandra genom nätet och vi har träffats några gånger under hennes graviditet och jag hoppas och håller tummar för att våra män kan komma att tycka om varandra. Vi har så mycket gemensamt och jag håller redan av henne som en god och nära vän. Jag längtar tills nästa gång vi kan ses!

Sen finns det en drös med vänner som bara finns där. Man vet inte riktigt hur de kom att bli ens vänner men man har minnen, saker, låtar och upplevelser ihop… Det uppstår tillfällen då man öppnar sig för dem men oftast så har man dolda sidor för dem också…

Nu återstår bara att korta ner det här till några rader om vårt umgänge och ploppa in det i min levnadsbeskrivning – Kill your darlings på hög nivå!