litenlangtan

Alla inlägg under mars 2010

Av litenlangtan - 10 mars 2010 14:02

Oj vad vi var nervösa båda två! Jag tror tillockmed att jag glömt min handväska hemma för jag hittar den ingenstans... Tur att maken plötsligt stod på parkeringen annars hade jag inte haft pengar till parkeringsautomaten...


Så gick vi upp och satt en stund och väntade... så kom hon ut och jag log ett stort leende för att visa mig vänligt inställd - trots att det blev  så fel sist...


Så öppnade hon vår mapp och "läste in sig lite" och sen fick hon en ton på rösten och en lite sträng uppsyn och frågade hur tankarna gått kring det här mötet.


Vi sa som det var - vi kände oss inte välkomna sist och det var ledsamt och vi hade ju på känn att IVF:et skulle sluta lika olyckligt som tidigare IVF:er och att vi faktiskt tagit illa vid oss och att vi nu önskar lägga det samtalet vi hade bakom oss och gå vidare...


Hon sa att givetvis var vi välkomna men att hon (om jag tolkar henne rätt) uppfattade det som om vi försökte hemlighålla vårt 3:e IVF och att de vanligtvis vill att man ska vara klar med bitarna kring IVF och att hon nog egentligen tycker att de 3 månader som förflutit är lite kort (sorge-)tid osv osv...


Hon ändrade tonläge och hållning och blev mjukare när vi berättade mer ingående om våra tidigare IVF-upplevelser. Att vi nog levt med tankar kring adoption länge och att vi ändå anser att vi gjort rätt som gått igenom 3 IVF:er och att vi nu har stängt dörren till de försöken och vill gå vidare med adoption. Att vi saknar svar om varför det gått så dåligt för just oss. Att vi pratat om länder, lånat böcker, försökt forska lite och talat med dem vi önskar bli referenter åt oss osv...


Vi överlämnade de papper som vi samlat in, försäkringskassan, kronofogden och deklarationen. Vi pratade om referenterna och vilka de var och vad som var bra att tänka på... 
Hon berättade att de rekomenderade oss att skydda oss - det fanns ju ingen juridisk skyldighet att göra det och visst kan det låta helt galet när man i år ut och år in försökt få barn på egen hand men det var en rekomendation från deras sida... 

(Jag resonerar att så länge vi inte skickat några handlingar till ett land så är det bara ett störande moment i det sexliv som vi försöker hålla igång efter alla år med IVF och annat... Vi har trots allt två medicinska svårigheter och risken/chansen att bli gravid spontant är m i n i m a l)


Vi bokade upp 3 nya datum och då vi ses nästa gång ska våra referentbrev och våra levnadsbeskrivningar vara klara... så det gäller att jobba med dem nu då! 

Hon frågade några småsaker om vårt boende och våra arbetsplatser också...


På hela taget så kändes detta möte mycket bättre och vi ger henne det här försöket nu då. Hon ville absolut att vi skulle försöka bli klara till innan sommaren så min "tidsplan" ser ut att kunna funka. Att vi kan kontakta AC ganska snart och börja prata med dem också - i juli har vi köat två år hos dem och kanske kan vi få skicka handlingar till ett land i år...


För övrigt har jag haft ett ganska konstruktiv möte med min chef och ser ganska ljust på den här dagen... MYCKET bättre än sist vi kom från vår utredare...


Nu ska jag till loppis sen tillbaka till tandläkaren - något gick snett igår när jag var där och en lagning har redan släppt...








Av litenlangtan - 10 mars 2010 07:25

Så var vi här - igen - vid den här dagen då resan mot landet "familj" ska ta sin början. Och den här gången hoppas jag att vi faktiskt når vår destination, vårt mål!

Jag är inte helt frisk i magen än från Thailand och det suger och svider lite som om oron gör magen magkatarrig... Inte helt bra...

Men det får ju gå...

Jag och maken har tassat runt ett tomt grötfat ganska länge nu - vi säger ganska lite till varandra i detta nu och jag kommenterade det precis innan vi släkte lampan igår.

Att vi säger inget till varandra nu, det är mest tystnad...

Jag sa att jag tror att vi båda två är väldigt spända och lite oroliga och nervösa över hur vi ska bli emottagna på Kommunen idag. På HUR J.M ska uppträda mot oss och hur känslan ska bli. Vi har såklart funderat över OM eller HUR hon/de ska ta upp våra IVF och vad vi ska svara på det.

Men jag kan känna att vi har blivit fel bemötta på den punkten eftersom det är en tidigare riktlinje eller önskemål om att man ska vara "klar" med sin IVF-bit. Vi fick inte ens redogöra för varför vi hoppades på en start på hemutredningen där och då. Ingen frågade om hur vi tänkte och våra motiv... 

Vårt svar var ju ändå ganska givet. Att vi var rejält stukade av våra misslyckanden och vi hade önskat att få en positiv energikick av att gå på besök hos Kommunen och starta upp en hemutredning (som kanske hade varit på väg att bli klar nu) men istället fick vi kalla handen och ytterligare ett klubbslag ner i stövelskaften... 
Bakslag, misslyckande, grusade förhoppningar, söndertrasade drömmar, tvivel och gråt... 

Ska vi äntligen kliva upp ur den där mörka säcken nu och få lov att andas fritt?

Om 3 timmar sitter vi på kommunen så håll tummarna för att allt kommer gå bra idag.

Jag återrapporterar senare!

(Tröst)shopping på Second handen i eftermiddag... :-D

Av litenlangtan - 8 mars 2010 14:13

hade precis besök av en kund på jobbet som har blivit en slags vän. Hon och hennes man har en dotter sen 8 månader tillbaka. Men de vet hur det känns att kämpa för att kommma dit. Jag unnar henne allt gott och såklart några syskon till deras lilla underverk...
Hon har med nyfikenhet följt våra turer såklart och undrar varje gång hur det går för oss. Jag meddelade att nu drar vi igång här på onsdag med hemutredning och hon lät förvånad. NU!? På Onsdag?!
Men oj, är det redan dags...


Och precis så känner jag med... i december kändes det så himla långt bort och avlägset... mars... men herregud, det är ju låååångt bort...

Men nu är vi snart där... och jag känner mig lite mer rustad och lite mer avslappnad och tillrätta än då i november när vi var där förra gången. Hormonig och "hög på klimakteriehormoner" och nära till tårar och ilska...

Nu är vi snart igång (igen!) och jag frågade mannen igår när vi promenerade om han var nervös inför nästa möte med samma hemutredare... 
Han sa att han hoppades att hon inte skulle dra upp det som varit och fortsätta frga och gå på om IVF. För vi är smärtsamt medvetna om att det gått jävligt dåligt för oss med det. För oss är det ett avslutat kapitel och det finns ingen anledning att hålla på att älta det något mer...

Det hade varit skönt att få en positiv boost nu, ett välkomnande, en vänlig gest eller omtanke på något sätt...

Funkar det inte (den här gången heller) så får vi göra slag i saken och byta utredare - innan vi ens kommit igång. Vi ger henne en chans till...


Och jag hoppas det ska gå bra den här gången. Jag är nog mest nervös för hur det ska gå rent personkemi-mässigt...



  

Av litenlangtan - 4 mars 2010 07:03

Jag läser på Helgas dagbok om hennes reflektioner över artikeln i SVD om just ofrivillig barnlöshet...


Det är ju där vi befinner oss och kommer så förbli ett tag till...
Men nu har jag ändå lagt tankar och förhoppningar om IVF bakom mig...


Det kan gå flera dagar utan att jag tänker på att vi inte har barn och att vi faktiskt saknar det i våra liv... För det är ju faktiskt helt omöjligt att sätta sig in i hur det är att ha barn när man inga har. Dessutom är det otroligt smärtsamt att tänka på hur det hade varit om det funkat och så vidare... Det är ju ganska skönt att försöka låtsas som om det inte finns - det där hålet i min kropp som sakta försöker läka ihop...


Men plötsligt är det något som sliter upp det igen... hela tiden dyker det upp saker som trasar upp kanterna igen och ärrbildningen är svår att dölja helt...


Det faktum att vi nu står inför adoptionens dörrar är skrämmande, häftig, spännande och lite magisk...
Man är lite mer förnuftig, lite mer krass och verklighetförankrad nu kanske än inför IVF. Då visste jag så väldigt lite egentligen - vi hade ju "bara" vart barnlösa i ganska precis 1 år...
Vi svalde orden om att det här skulle vara lösningen på våra problem med hull och hår och det faktum att maken mådde så dåligt mitt i allt det där gjorde mig så oroad för honom och inte ett dugg för mig själv.

Jag var ju så tvärsäker på att min kropp skulle fixa skivan...


Men jag har ju känt mig så besviken på min egen kropp och varit så förbannad och arg på min omgivning - många gånger i smyg inför dem som jag har omkring mig. Jag har inte kunnat vara helt öppen i mina resonemang eftersom tankarna varit så fula och svarta och bittra ibland... Och så vill man ju inte framstå?!


Men det blev så mycket skönare när jag vågade vara mer öppen med hur allt var. I vissa fall så har det inte "hjälpt" alls. De så kallade vännerna har fortsatt med sina egoistiska, plumpa, okänsliga uttalande och jag har väl tappat en och annan 'vän' på vägen. Sånna som jag omöjligt klarar att nå fram till... Som jag inte har kunnat förvänta mig empati av varken före eller efter den här krisen som drabbat mig... 


Det smärtar mig såklart men samtidigt så kan jag inte ödsla energi på att vara ledsen över människor som inte klarar av att möta mig på det sätt som jag önskar.


I efterhand känns vårt 3:e IVF så jävla meningslös - vi försökte på alla sätt och vis att lyckas - med akupunktur för både mig och maken, otaliga matrestriktioner, mannen fick inte träna så ofta som han önskade osv osv...
Men inte hjälpte det... även om vi hade hopp så var det ändå ett trött "jaha-nähe" som var frukten av vårt försök...


Och när vi hade vårt "hej-då-samtal" så nämnde läkaren äggdonation... men jag tänker på sista stycket i Helgas text om här och nu och hade kunnat bli.

 

Jo, vi hade kunnat försöka det också för att jag skulle få stilla min önskan om att vara gravid och föda ett barn. Men varför är det så viktigt för mig? (Kanske för att det är en nedärvd instinkt från tidernas begynnelse att reproducera sig och att det är en "kvinnlig uppgift" som är undantagen mannen.) Men att sätta vårt liv och vår familj på vänt ytterligare nåt år för något som kanske hade kunnat bli...


Nej, jag vill så gärna sluta vänta nu, jag vill leva nu, jag vill ta tag i saker som dröjt, jag vill se mig om i världen, jag vill utvecklas igen och jag vill uppleva nya saker - inte samma gamla välbekanta hjulspår av sorg och bedrövelse - vi kan det nu. Vi vill gå vidare och få komma in i "värmen" och bli en hel familj!


Jag frågade mannen häromdagen om han känt sig "vanlig" eller "annorlunda" som barn och tonåring... Han hade känt sig ganska vanlig sa han...
För jag kom på att jag alltid känt mig annorlunda. Jag har alltid varit ovanlig... känns det som... och varför skulle jag då ha en vanlig familj?
Det är ju mer och mer självklart att jag ska ha en ovanlig familj!


Så... Nu börjar snart vårt nya äventyr - det som innefattar ett barn - nånstans där framme i den horisont som ska ljusna allt mer...





Av litenlangtan - 1 mars 2010 07:30

Datumet som är hett just nu. Då kommer vi påbörja vår adoptionsprocess. (igen. förhoppningsvis. antagligen)
Om det nu inte är så att vår hemuredare är en häxa. (fortfarande.)

Jag håller på att läsa 'Längtansbarnen' och har plöjt igenom boken vi fick på föräldrautbildningen - 'Att bli förälder till ett barn som redan finns'. Det har ju helt klart öppnat upp för diskussioner hemma och det är bra!


Semestern var underbar och så välbehövlig! Vi har tankat ny energi och nytt hopp inför resterande 2010. Nu kanske vi orkar vränga ut och in på oss själva - både psykiskt och fysiskt...

Dax att se framåt och tänka på mina löften till mig själv!

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12
13
14
15 16 17 18 19
20
21
22 23 24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2010 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards