Helgen har varit lugn, vi har mest tagit det lugnt, som vilken annan helg som helst.
Vi har grejat klart i entrén och tvättat alla fönster och röjt lite inomhus. Efter jobbet idag ska vi åka och köpa lite nya blommor till att ställa vid vår bro...

Kix undrar hur det går med vår hemutredning och vi har faktiskt inte betat av mer än ett möte. Min närmaste kollega är på semester en vecka till och jag har inte velat boka upp tid när inte han är på plats. Så först den 13/4 kommer vårt nästa möte. Därefter ska vi ses den 20/4 och sen kommer hembesöket den 28/4...

Under veckan som kommer hoppas jag att vi ska få in lite brev från våra vänner som fått i uppdrag att skriva de referentbrev som vi ska ha med i hemutredningen. Vi har fortfarande inte initireat nån kontakt med AC och jag har inte läst en rad om barnuppfostran, adoptivbarn, problembarn eller fantastiska upplevelser heller. Jag ältar...

Ältar att vi inte haft några vänner att fira påsken med. Ältar att vissa personer tycks välja bort mig/oss och ömtar mig själv för att jag känner mig utanför...

Jag vantrivs på mitt jobb och orkar inte ta tag i att söka nåt nytt. Det handlar om det klassiska "dåliga självförtroendet" - jag vågar inte få nobben.

Jag orkar inte kontakta min pappa som fyller år den här veckan och som borde sätta på sommardäck på min bil. Jag är fortfarande arg på honom för saker som skett för länge sen. Men som innebär att han gav fan i sin familj och har mage att tycka synd om sig själv för idiotval som han gjort...

Jag fick nyss samtal från mamma som tapetserat i helgen. Det var fel på tapeten och jag skällde på mamma för att hon i stil med många andra fortsatt tapetsera "för man vill ju bli klar" trots att hon inte hade tapeter som var felfria så det räckte. Jag fick skitdåligt samvete efteråt för att jag blivit arg på henne - men samtidigt så har hon ju gjort fel som inte ringde mig direkt...

Har pratat med maken som har dåligt samvete ibland för att han är för tråkig så mina vänner väljer bort mig och honom... Men det är inte sant...

Vi har hamnat utanför dels för att vi inte är intresserade av att parta, festa, röja, leva om och stöka runt på helgerna... Vi har heller inga barn som ska leka och roas hela helgerna. Vi har bara varandra och vi trivs bra i varandras sällskap - men det blir lite ensamt ibland... Som på storhelger när folk antingen har fest med singelpolarna eller med barnfamiljsvännerna...

usch vad det är synd om mig...