Dagarna går så fort... Nu har det börjat hända grejer på jobbet och det är roligare att jobba än på längre...

Det är bra - jag har en helt annan kontakt med min chef nu och det känns som om han lyssnar lite på mig. Jag vill ha en tätare kontakt för att känna att det jag gör känns meningsfullt och jag har önskat att vi ska kunna samtala oftare och mer ingående. Som dethar varit så är det korta samtal som ofta blir avbrutna, vi kommer aldrig till punkt.

Men det är på väg att bli bättre och det är skojigare att jobba. Bra där!

Igår var jag på symöte - det var mysigt att träffa N.E igen för det var länge sen... Både F och C.A kom också och det pratades jättemycket om F's nya kille (som verkar lovande faktiskt) och det faktum att F förtjänar det så väl... Hon har fallit för fel killar och för något tag sen genomskådat sina mönster och nu brutit med det mönstret - precis som jag gjorde när jag träffade min man! Jag hejjar på dem med hög röst! Jag är så glad för henne!
Nu gäller det bara att C.A också hittar någon som är värdig henne! Hon är fast i samma fälla. Hon träffar destruktiva, trasiga killar som tar för mycket energi av henne utan att ge något igen... That sucks.

Ikväll ska vi träffas och ta en löptur - jag och C.A ska till Skatås och ta femman - fast jag tänkte att vi går "uppför" och springer nerför...
Så får vi en hurtig promenad och en kortis löptur...
Tanken är väl att vi ska försöka (eller iaf jag!) ca 2 ggr per vecka och utöka allteftersom jag blir bättre. För det blir jag! Förra året sprang jag nästan en mil och det var så skönt... Planen och målet förra sommaren var att springa 1 mil innan bröllopet. Men så insåg jag att jag inte mådde bra att det jag åt och tappade massor med hår och allt - så jag kände nog att det gått lite förlångt i alla kost/motionsplaner - och la allt på hyllan för att inte bli helt skallig plus allt som skulle fixas och donas innan. Jag tappade helt sugen att springa där och då... 
Men solen och vädret gör att jag gärna tar upp det igen nu.

Som sagt - dagarna går fort. Veckorna går fort och snart är den här sommaren i full blom och semstern står för dörren och allt rullar ännu fortare.
Jag förstår att folk har svårt att hinna göra allt de vill och de som har barn blir uppslukade i den eviga karusellen med dagis, hämtningar, aktiviteter och annat som ska göras...

Vi har ju bara oss själva och försöker finna tid för att vara med varandra och hålla vår låga levande!

Det var en sak som våra vänner skrivit om i referentbreven. Att vi verkar se varandra och värnar om varandra och att vi är så kärleksfulla mot varandra hela tiden.

Vi har snart 4 år bakom oss och vi är båda två lite avis på F som är precis sådär nykär! Men hon och hennes kille får också vardag snart och det gäller ju att hålla kärleken levande genom den. Och genom de grå och tunga dagarna. De lätta roliga dagarna är ingen match. De passerar och finns kvar som soliga ljusa minnen. Men de tunga grå dagarna är svårare att komma igenom tillsammans. Ofta har man ju olika sätt att hantera sorger och bedrövelser av olika slag. Vi har öppet pratat om alla sorger och tragiska händelser så inget nytt kommer fram under hemturedningsmötena iaf - det har inte gjort det hittills iaf... Well, nu ska jag jobba lite. Dax att ta sig an fakturorna! 

Hemkommen från hemutredarmöte nr 2. Trött som sjutton, eftersom vi pratat om familj och barndom... Det var ungefär samma frågor som vi fått av "min kontakt" här på bloggen och det var på vippen att jag nämnde något om att "de här frgorna känner jag igen". Vi kände båda två att det känns som om det var "övervägande" negativa minnen och vi har båda två tuffa bakgrunder med en icke-ansvarstagande biologisk far och 4 halvsyskon som min make inte har någon kontakt med idag.
Själv har jag som väldigt ung fått förlita mig på mig själv och blivit "ensam" med mina tankar, funderingar och ansvar... Mina föräldrar är båda för upptagna av sina "nya liv" och glömmer av att agera vuxet inför sina första barn...

Trots allt så har vi en homogen och solid relation och det vittnar ju alla våra referenter om.

Vår kontakt med hemutredaren känns bättre och vi lämnade ifrån oss våra nya deklarationer och ett komplett referentbrev och varsin levnadsbeskrivning...
Nästa möte är om en vecka - då går vi nog vidare med intervjun och ska lämna resterande referentbrev...

Hon varnade för att vi skulle känna oss nera och deppiga ikväll eftersom mycket gamla minnen kommit upp till ytan men vi känner oss nog mest trötta...

Maken ska ut och träna om en stund. Själv ska jag sätta mig i soffan och försöka få ordning på min stickning jag påbörjade igår...

Har jobbat i helgen igen och eftersom jag nu lagt ett nytt schema fär jag i stort sett rationaliserat bort en heltid från butiken med 4 heltidstjänster så kommer våren, sommaren och resten av året att bli tuff. Kanske tom mycket tuff...

I fredags kom min syster över på lite "fredagsmys" och vi såg filmen Juno tillsamans - den handlar om en ung amerikansk tjej som blir gravid efter att ha "förfört" sin bästa killkompis. Hon väljer att adoptera bort sitt barn till ett par som inte kan få egna barn. Kvinnan är väldigt om sig och kring sig och mannen är nån avdankad rockstjärna som numera försörjer sig på att skriva reklam-jinglar...
Den gravida tjejen och han hänger ibland på eftermiddagarna och ju närmare själva förlossningen hon kommer desto mer osäker bli han. Det slutar med skilsmässa - tjejen bestämmer sig för att kvinnan får adoptera ensam och att hon blir tillsammans med barnets far och de fortsätter sina liv - utan barn...
Filmen är humoristisk, allvarsam och intressant - en helt okej film...
En av de bättre om just ung tjejer blir gravid... Det finns ju några sånna...

Vidare har helgen inneburit ett långt löppass för maken och ett kort för mig, idag joggade jag 2,5 km - skönt men jobbigt för halsen - det svider där av min dåliga kondis.
Vi har vart på 2 av våra favoritfik och ätit frukost och på 2 av våra favoritrestaranger och ätit middag - jag har inte orkat hitta på nåt att laga. Vi har fått tvättat bilen och bytt till sommardäck och lovat bort min bil till lillebror.

Vi har också fått in 4 av 5 referentbrev! Alla har skrivit så fint om oss och det är jättekul att läsa dem faktiskt! Att vi verkar vara sånna helylle människor och så stabila och trygga?

Nu återstår bara min bror och det ska bli väldans kul att läsa det brevet...

På tisdag är det möte igen. Det enda som återstår för mig är att skriva klart mitt brev med levnadsbeskrivningen. Vi måste också få in alla "försättsblad" till referentbreven. De är ju lite svårare att "maila" så att säga...

Veckan innehåller symöte och en joggingrunda också...
Skulle egentligen haft möte med banken också om framtiden men eftersom jag fått nytt schema så kan jag inte hinna i tid till det mötet och då får vi skjuta på det.

NU ska jag se om jag kan hitta ett sjalmönster som jag vill sticka!

Kram och gonatt - ny rapport på tisdag efter mötet!

Har haft ett par stressiga dagar på jobbet. Vi gick en miniutbildning i "butiksekonomi" för nån månade sen - en väldigt bra sådan. Jag blir alltid så inspirerad och får lust att ändra mitt beteende och vill få fart på saker och ting. Men det är alltför lätt att slinka tillbaka i gamla hjulspår och efter några dagar har man snabbt glömt att det var saker som skedde och det var kul att gå till jobbet. Nu är utmaningen igång igen - dels för att kursledaren bad om uppföjning och jag fick redovisa per mail vad som skett sen kursen. OJ - tänkte jag, här har väl inte hänt nåt?
Men jo, när jag skrev ner vad vi (mest jag!) gjrot så blev jag själv positivt överaskad av vad jag gjort...
Dessutom blev jag sporrad att ta tag i våra ekonomiska "snaror" här. Vi är fast i gamla avtal och där kostnaderna är högre än vad det kan vara.
nästa vecka ska jag träffa flera leverantörer av en produkt vi hyr idag för att se vad vi kan göra på pris och kvalitet. Det känns kul faktiskt!
Jag ska också ta ett snack med städfirman på jobbet. De är urgulliga och känns som "vänner" - men - man blir för bekväm och kan inte tänka utanför boxen när allt blir för bekvämt... Jag måste se över kostnaden även där och nästa vecka kommer en firma som vår "systerbutik" använder och de har en lägre kostnad än oss på städet och de har större butik och tätare städning... Vi måste bli bättre! Och här kan vi spara pengar!

Igår eftermiddag gick jag hem och sydde in de lösa trådarna på en sjal och packade ett litet pepping-kit till en vän i "nöd"! Jag har föjt hennes blogg länge och genom hennes andra (spontana) graviditet, hennes glädjeämnen i livet, kriser i äktenskapet, vardagsrealism, kärleksfnatt och den nattsvarta sorgen över hur hennes liv ständigt tycks dras ner i en svart grop. Vi har träffats en gång - då mitt jobb hade en utflykt till hennes hemstad... Då tog hon sig tid att träffa mig för en härlig pratstund! jag hittade nämligen en bok här hemma - inköpt då maken krisade rejält iom IVF 1 och 2... Men eftersom han snabbt kom under KBT-behandling så blev det aldrig att nån av oss läste den boken som handlar om kriser i livet och hur man kan finna styrka i det och se livet ur ett annat perspektiv.
Kanske kan något i den ge henne hopp - kanske kan den förändra nåt?

Jag läste en tidning som Clara gett ut där hon frågat några människor vilken bok som "förändrat" deras liv...
Så tänkte jag själv att "en bok som förändrar hela ens liv"... Öh, det går väl inte...
Men, jo, jag kom faktiskt på 2 böcker som förändrar HELA mitt liv...
Den första boken heter "Kvinnor som älskar för mycket" som är en självhjälpsbok som faktiskt förändrade HELA mitt liv...
Jag borde läst den redan 2001 - då jag var i en obehaglig destruktiv relation, desperat över att försöka passa in och behaga, hålla upp en fasad...
Men först våren 2003 hittade jag boken på loppis och streckläste den en eftermiddag och fick en "uppenbarelse" - det var mitt liv den boken handlade om och jag var den enda person som kunde förändra mitt liv! Jag var min enda räddande ängel och jag var ju tvungen att agera - genast! Jag hittade en självhjälpsgrupp som utgick ifrån boken jag precis läst och jag stannade i den gruppens trygga famn i 1½ år...
Först våren 2006 kände jag mig såpass "hel" så jag klarade av att ta tag i att gå in i en ny relation och den relation som blev bestående kändes så självklar när vi faktiskt sågs första gången. Nu är vi gifta och har varit nästintill osiljaktiga sen vi träffades första gången den 8 juni 2006!

Det som är så himla underbart är att en av våra gemensamma vänner har träffat en kille nu, också genom Internet, precis som vi... 
Hon beskriver det i ungefär samma ordalag som jag och Älsklingen gjorde - allt känns rätt, det känns som om vi känt varandra hela livet, det är inget att frukta alls, det är så naturligt och tryggt - från start. Det är så här det ska kännas!
Hon har också brutit sina mönster! Sett förbi de där "vanliga" kriterierna och hittat någon som faktiskt är intresserad av vem hon ÄR!
Det är så roligt att höra och hon är så värd det! jag var så nyfiken på hela grejen så jag var tvungen att ringa henne igår morse kl 06.15 för att få lite förstahandsinfo om honom och deras nya kärlek!

Jag tror på kärleken! Den övervinner allt!

Min tanke var ju att jag skulle ha ett mål för varje månad i år. Förra månaden skulle jag rensa, röja, skänka, skiljas från saker och minimera vårt berg av saker som vi inte använder. MEN eftersom det var så mycket snö så gick det inte att ställa en pinal utanför - men nu går det inte att lura mig själv mer...
Ikväll gjorde jag ett ryck och röjde ut en hel del - eller ja, jag lyfte ut i princip allt utom kartongerna och slängde säkert 10 tomma skokartonger, förpackningen till vår Sodastreamer som vi fick i julklapp 2008, ett antal kartonger till våra vinglas.
Jag har bestämt mig för att skänka bort en hel massa saker och nu har jag fyllt hela bilen med tomkartonger och pinaler som ska vidare till loppis och återvinningen.

Dessutom hade jag vägen förbi loppis på hemvägen - hittade en dessertskål i vår servis FORMA och en hoppgunga till småbarn för endast 25:- Den kunde jag ju inte bara låta hänga kvar. Den var inte dundersnygg men min mamma sydde en ny "hängdel" till mina småsystrar av deras pappas gamla utställda jeans - så kan hon kan väl jag! Den ska jag nog snygga till iaf - hoppas att mitt barn är litet nog att hoppa åtminstone några hopp i den... Annars får jag fiffa den och sälja den!

Igår fick vi hem ett brev från barnfonden med vårt fadderbarn - Majerlin Nicole, 6 år gammal från Ecuador! Hon ser typiskt indiansk ut och är väldigt allvarlig på sin bild. Hon gillar musik och bor i Quito som är huvudstad i Ecuador. Det ska bli roligt att följa henne framöver!

Vi fick också vårt första referentbrev - skrivet av en av Älsklings barndomsvänner. De har själva 2 småtjejer som är urhärliga... Även om de är ganska vilda så är de ändå ganska lydiga och är sköna att hänga med. Om ett par helger ska vi åka ner till dem i Växjö och hälsa på dem och det ska bli så himla roligt!

Pratade med min bror idag också om deras brev och en del om elen i vår entré och i vardagsrummet där vi fortfarande har lite strul...
Vi pratade lite andra saker också men det kanske blir tillfälle att nämna det här framöver...

Nu ska jag maila några vänner... Ha en go kväll!

Helgen har varit lugn, vi har mest tagit det lugnt, som vilken annan helg som helst.
Vi har grejat klart i entrén och tvättat alla fönster och röjt lite inomhus. Efter jobbet idag ska vi åka och köpa lite nya blommor till att ställa vid vår bro...

Kix undrar hur det går med vår hemutredning och vi har faktiskt inte betat av mer än ett möte. Min närmaste kollega är på semester en vecka till och jag har inte velat boka upp tid när inte han är på plats. Så först den 13/4 kommer vårt nästa möte. Därefter ska vi ses den 20/4 och sen kommer hembesöket den 28/4...

Under veckan som kommer hoppas jag att vi ska få in lite brev från våra vänner som fått i uppdrag att skriva de referentbrev som vi ska ha med i hemutredningen. Vi har fortfarande inte initireat nån kontakt med AC och jag har inte läst en rad om barnuppfostran, adoptivbarn, problembarn eller fantastiska upplevelser heller. Jag ältar...

Ältar att vi inte haft några vänner att fira påsken med. Ältar att vissa personer tycks välja bort mig/oss och ömtar mig själv för att jag känner mig utanför...

Jag vantrivs på mitt jobb och orkar inte ta tag i att söka nåt nytt. Det handlar om det klassiska "dåliga självförtroendet" - jag vågar inte få nobben.

Jag orkar inte kontakta min pappa som fyller år den här veckan och som borde sätta på sommardäck på min bil. Jag är fortfarande arg på honom för saker som skett för länge sen. Men som innebär att han gav fan i sin familj och har mage att tycka synd om sig själv för idiotval som han gjort...

Jag fick nyss samtal från mamma som tapetserat i helgen. Det var fel på tapeten och jag skällde på mamma för att hon i stil med många andra fortsatt tapetsera "för man vill ju bli klar" trots att hon inte hade tapeter som var felfria så det räckte. Jag fick skitdåligt samvete efteråt för att jag blivit arg på henne - men samtidigt så har hon ju gjort fel som inte ringde mig direkt...

Har pratat med maken som har dåligt samvete ibland för att han är för tråkig så mina vänner väljer bort mig och honom... Men det är inte sant...

Vi har hamnat utanför dels för att vi inte är intresserade av att parta, festa, röja, leva om och stöka runt på helgerna... Vi har heller inga barn som ska leka och roas hela helgerna. Vi har bara varandra och vi trivs bra i varandras sällskap - men det blir lite ensamt ibland... Som på storhelger när folk antingen har fest med singelpolarna eller med barnfamiljsvännerna...

usch vad det är synd om mig...   

Nåväl - genomled ännu en seg dag på jobbet... åkte hem och skruvade upp vårt elementskydd och en liten "fönsterbräda" i entrén som jag precis målat i en galen starkt turkos färg. Sen bakade jag en god "kesokaka" till symötet ikväll och sen gav jag mig i kast med att skruva upp min nyinköpta STRINGhylla på väggen i köket - och ta mig fan - den sitter som gjuten där och jag fattar inte varför jag inte unnat mig den tidigare!? Den blev så jäkla fin!

Hittade också en "utekruka" i form av ½ tunna med tillhörande planteringskruka för 50 pix på min hemmaloppis...

När jag kom hem låg en bröllopsinbjudan i brevlådan och en tidning av en underbart skojig figur som inspirerar mig och gör mig på gott humör...

Sen kom mina symötesdeltagare - G, vännen som ska jobba i påsk och A, hon som inte står mig så nära längre och väljer att inte ta sig innanför murarna nåt mer...

G frågade om vi hade hittat på nåt på påsk än...

-näe sa jag, jag jobbar på dagen men vi har inga planer - alls...

Så hoppade samtalet över till A's arbetsplats, alla investeringar och spännande projekt och framtidsplaner osv som det företag hon jobbar på håller på med... Jag och G fick väl pratat lite också men främst A höll låda...

Jag visste ju att R och hennes familj ska till A på påsk - men jag tänkte att jag frågar ändå för att se hur hon agerar...
Så jag frågade henne om vad de hade för planer för påsken.

- Eerhm, C och hennes familj och R och hennes familj kommer på lite middag på påskafton, sen ska vi till mamma på långfredagen och så ska vi röja lite i källaren osv...

Jag känner både C och R och deras respektive familjer... Men vi är inte bjudna...

Jag väljer att skrattar åt hela saken. Vill de ha en middag för sina vänner MED barn så fine.

Nu ska jag vara glad åt att det är ledig dag imorgon, jag har väldens bästa make och vi kan unna oss att äta något speciellt och ha lite hemmamys - fixa lite i hallen, räja i källaren, putsa fönster eller göra ingenting om vi så vill!

Dessutom har vi fått 22 000 tillbaka på skatten!