usch, vi har grälat på varandra i helgen...
Både lördag och söndag...
Det är högst ovanligt för oss - som i princip aldrig är oense, aldrig höjer rösten eller blir sura och otrevliga mot varandra...
Jag vet inte skälet till varför vi rykt ihop båda dagarna den här helgen...
Men en av orsakerna är min usla mathållning. Mer kolhydrater ger mer sötsug och starkare hungerskänslor och mer 'matsurhet'.
Andra detaljer är att vi båda två känt oss knäckta av det senaste besöket hos vår hemutredare. Det känns som en enorm press och prestationsångest utan dess like. Vi må vara oförberedda och vi anser väl att med dagens kötider finns det ingen anledning till oro - vi kommer hinna lära känna nån/några adoptivfamiljer bättre. Vi kommer kunna planera in föräldraledigheten, vi kommer hinna sätta upp räcke/skaffa större bostad/inreda för ett barn, vi kommer få fler barn att öva på då vännerna sannlikt inte kommer sätta sina liv på paus för att vi ska hinna ikapp...

Undra varför vår hemutredare fortsätter säga 'att det kan gå väldigt fort sen'...
Jag kan tänka mig hennes tankegångar - att vi kanske fattar beslut om att ställa oss i nån slags kö för att få ett SN-barn, det kan gå fort eftersom de där listorna kallas för 48-timmarslistan eller 72-timmarslistan. Då är vi oförberedda - det kan jag skriva under på. Men vi är inte där än. Vi har inte ens vårt medgivande i handen än...

Det jag är mest nyfiken på är vad hon egentligen har för förväntningar på oss - och på vilka plan vi är väl förberedda? Hon ger väldigt lite positiv feedback... Kanske har hon hakat upp sig på att vi bara höll oss borta från adoption ca 3 månader efter det sista IVF-et... Kanske är det därför hon fastnat i våra vänners meningar om vår barnläshet. Kanske är det ovanligt att man är öppen med att det är svart och svårt och kladdigt att ha känslor kring sin svartsjuka, sin avund och sitt sätt att se sina egna känslor? Ledsen kommer jag bli hur folk än blir gravida omkring mig har jag ju märkt... De stora svarta känslorna är kvar än så länge...

Hur som helst så har vi undrat båda två hur det kommer sig att vi grälat på varandra i helgen. I söndags kväll satt vi båda två - ångerfulla och lite ledsna och funderade över hur det blivit så. Är det den stora pressen som gör oss så här? Att en vuxen människa kan bringa oss båda ur fattning på det här sättet?