Så passade jag på att försöka nå henne när jag skulle gå ett ärende... inget svar... Varken hemma eller på mobilen...
"hon måste vara mycket arg tänkte jag"

Så ringde det när jag kom tillbaka till butiken, jag stod med en kund så jag kunde inte ta det...

Ringde upp henne igen efter en liten stund och hon var inte ledig som jag trodde utan jobbade idag...
Först pratade vi om de glada nyheterna att de förlovat sig precis i dagarna... Hennes sambo är lite klurig och inte så mycket för traditioner osv - så vi får väl se när och om det blir bröllop...

Så kom vi in på mitt engentliga ärende... Jag bad om ursäkt för hur jag tog emot deras nyhet om graviditeten.

Jag hörde att hon var väldigt ledsen, arg och upprörd och hon har helt rätt i det hon sa; att jag är duktig på att begära att människor ska respektera mina känslor och hur jag har det i min vardag som barnlös. MEN jag är dålig på att själv leva upp till mina krav på respekt. Visst har hon rätt i att det är hennes sak HUR hon presenterar den här nyheten för mig...

Men eftersom hon skickade ett SMS så fick hon ett till svar och det har hon tolkat helt fel (såklart) och började dilla om att jag inte var en "bekant" utan hennes nära vän osv osv...
När vi lagt på sen så klurade jag ut vad hon menat - hon hade alltså läst fel och hängt upp sig på något som inte ens stämde...
Hur som helst så var hon arg - med all rätt...
Men som jag misstänkte så var inte heller detta barn särkskilt planerat.
Hon sa också något i stil med "att det GÅR inte att planera barn, det vet du lika bra som jag..."

Men där går våra åsikter isär...
Jag kan allt om att planera barn; jag vet vilken dag jag har ägglossning, jag vet vad min kropp har för temperatur då, jag vet hur länge ägget är fruktsamt, jag vet hur många spermier som en vanlig utlösning innehåller (eller inte innehåller) och jag vet hur många celler embryot har på dag 2, 4, 8 osv, jag vet hur lång tid det tar för ägget att vandra ner till livmodern och fästa, jag vet hur de första tecknen på graviditet ser ut...
Trots allt det här har jag aldrig blivit gravid... Jag kan nästan sätta pengar på att hon inte ens vet vilken dag hon har ägglossning på - så kom inte hit och snacka om att man inte kan planera barn...
Jag tror att den här ungen kommit till genom ett helt vanligt hederligt sexande... Och det är väl härligt att det kan ske så!

Men vi kan aldrig vara på samma planet när det gäller barn - av det enkla skälet att hon snart har två och jag har inga...
Vi står ju kvar här på vår ruta och stampar - och ibland är det av frustration och ibland skrapar man generat med foten - och ber om ursäkt att man finns - dessutom på samma planet...

Min nygravida vän har jag inte haft tillfälle att prata med sen hon släppte bomben...

Jag har bett henne komma till mitt jobb för att äta lunch men hon har "inte haft tid"...

Den här veckan har hon inte alls hört av sig så och självklart går jag och tänker mycket på hur jag tog emot deras stora nyhet och på vilket sätt det hade kunnat bli annorlunda...

Helst skulle jag ju vilja prata med henne mellan 4 ögon kring det här och jag hade ju förhoppningen om att hon skulle känna likadant (framför allt när det gällde att leverera budskapet) men eftersom det verkar dra ut på tiden innan vi kan ses så skicka jag igår ett SMS till henne och skrev just det här:

Att jag gärna ville träffa henne, men att det verkade dra ut på tiden så jag ville be om ursäkt för hur jag tog emot deras nyhet...

Jag har inte fått något svar alls... och självklart så snurrar hjärnan igång... Det blir liksom bilder och tankar och historier av alla möjliga proportioner i skallen på mig...

Helst önskade jag ju att vi kunde träffas och prata ut om det - jag vill verkligen inte vara en subba som missunnar mina vänner att få barn. VERKLIGEN inte...

Men det känns så tungt när alla vänner fått sina barn, utom vi - och nu börjar det om... nu är de inne på andra varvet...
Och vi står fortfarande på exakt samma fläck och stampar...