Kom till jobbet tidigt som vanligt, satte på radion och hörde sådär lite i förbigående en kort notis om en adopterad tjej (?) som blev tillbakalämnad till sin biologiska familj i Gambia (?) av sina adoptivföräldrar... Hon trodde själv att de skulle åka på semester men hon blev kvarlämnad där... fallet utreds nu av polis och Adoptionscentrum har aldrig hört talas om något liknande fall förrut...

Jag vet inte om jag hörde rätt... jag sökte på GP, Aftonbladet och på AC's hemsida men kunde inte läsa något om detta nånstans...

Så jag får helt enkelt vänta till nästa nyhetssändning för att höra om de tar upp detta igen... vet inte ens om det var en svensk familj... det låter nästan för biarrt för att vara sant va?

Hur kan man göra något sånt? Eftersom det var en notis och ingen mer info fanns att finna i fallet så kändes det inte som om det hörde hemma i Sverige...
Ska kolla Metro också...

Sjukt...

---uppdaterat----------------------------------------------

Jodå, detta var helt sant... och dessutom en svensk nyhet...
8-åriga Sara kom till sverige för 3 år sen och nu har hennes föräldrar lämnat henne i Gambia hos släktingar... Anledningen var att hon var stökig och olydig... Men egentligen har de inte gjort sig skyldiga till något brott då hon bor hos släktingar...
Men vafan? Det är inte ångervecka på det här som sagt var... Man får ta hela paketet - hull och hår - samtidigt så vet man inget om föräldrarna...

Det är inget försvar på något sätt. Barnet har ett svensk pass och identifierar sig antagligen som svensk...

----------------------------------------------------------

Just det här pratade vi om lite granna hos hemutredaren sist. Maken var tillsammans med en tjej adopterad från Chile i 6 år. Hon mådde under den perioden inte alls bra och han har verkligen sett adoption från sin sämsta sida tror jag... Han har dock inte fått svara på några som helst frågor kring denna relation från hemutredaren trots att han påtalat den vid några tillfällen...
Nu snackade de lite granna om den iaf och det som han uppfattade som hennes stora dilemma var att hon kände att hon aldrig skulle uppfattas som helt svensk. Trots att hon talar svenska utan brytning, har ett svenskt efternamn och vita föräldrar...
När hon går på stan så ser hon ut som en utlänning... Detta kommer vårt blivande barn också få brottas med i framtiden... att inte se ut som den svensk man vill vara... och identifierar sig med. Hans ex har alltid undrat hur hon hade varit om hon fått leva med sin familj (som uppenbarligen finns) dock hade "lockets lagts på" och adoptionen och ursprunget är inget man talade om hemma. Hennes äldre bror, också adopterad, är en harmonisk människa som inte för 5 öre bryr sig om sitt ursprung. Han är tillfreds med vem han är och är inte intresserad av sitt urpsrung.
Hon däremot har haft en milt sagt trasslig start på vuxenlivet med mycket psykiska besvär, självmordsförsök, behnadling, medicinering och senare även drogmissbruk...

Nu verkar det ha ordnat till sig lite för henne iaf...
Maken hade av ett infall sökt henne på Facebook och hittat henne, hon verkade ha slutat med drogerna och börjat få lite mer ordning i sitt liv nu...
Jag tror det kändes bra för honom att veta att hon lever och har hälsan nu. Det blir lite som ett avslut för honom också...