Såvitt jag kan se är vi inte framme i några landsköer än, vi har köat på AC den juli -08 och jag har haft som förhoppning att vi kan få skicka papper till ett land i år - alltså ingen fara på taket än så länge. Vårt medgivande blir försenat ca 14 dagar vilket inte är så big deal för mig. Jag antar att handläggningstiden på AC har ökat också speciellt med sommar och semester... Det är helt okej...

MEN vad som inte är okej är att vår handläggare är nonchalant och respektlös... Blanda ihop saker kan alla göra - men uppenbarligen hade vi detta uppe redan på vårt sista möte och hon skulle kolla dessa tider för att inget skulle hamna mellan stolarna - men hon struntade i/glömde att kolla datumen redan vid det tillfället och nu blev det som det blev...

Med tanke på hur hon bemött oss och också blandat ihop oss med andra adoptionssökande så vill jag ha gott om tid på mig att gå igenom hennes manus. Jag hade inte känt mig bekväm med att vi båda (sjuka i halsfluss båda två och trötta och sega) ska forcera oss igenom hennes manus för att släta över hennes fel...

Jag hoppas verkligen att dokumenten kommer med posten IDAG som hon lovade igår...

/////////////////////////////////////////////////////////////////////

Kix skrev på sin blogg om en hel del massa tankar kring sin barnlöshet... Mitt svar blev så långt så jag bestämde mig för att svara här istället...

Vi vet ju delvis av vilka orsaker vi inte kan få barn. Men jag hade svårt att nöja mig med svaret "vi vet inte varför det ser ut så här för dig"... Jag tänkte på det där programmet på TV där människor med svårdiagnosticerade sjukdomar fick allsköns hjälp av Dr Anders på något sjukhus i Sthlm... Varför var ingen intresserad av att ta reda på VARFÖR mina ägg var skruttiga? Varför tog ingen mig på allvar med tankar kring elektromagnetiska fält (fåglar kring mobilmaster har svårt att föröka sig) eller miljöförstöring (fiskarna i haven byter kön för att vi kissar ut så mycket hormoner från våra p-piller) och självklart har jag klandrat mig själv som varit rökare och nattsuddat en hel del i åren mellan 25-30... 

Varför frågade ingen om jag kunde tänka mig att göra ett försök till under studieform - med premissen att odla fram ägg för vidare studier. OM något ägg skulle bli befruktat så kunde jag få det tillbaka...

Är ingen intresserad av att hjälpa de som är i min sits?

Vi fick ju förfrågan om att ställa oss i kö för äggdonation men jag ville inte det på grund av den osäkerhet som det ändå är. Vem säger att makens spermier duger till befruktningen? Nu har det snart gått ett år till - fast då inom adoptionsvärlden istället för att vi stått i kö till äggdonation... för att gå igenom det mentala helvete som IVF var för att kanske lyckas...
Nä, jag är glad att vi valde att gå vidare med adoptionen och styra bort från IVF. Jag har svårt att vara glad för dem som håller på med det nu. Jag har svårt att inge hopp och "hålla tummar för att de ska lyckas" - för mig är IVF lika osäkert som att försöka på egen hand. Även om många lyckas...

/////////////////////////////////////////////////////////////////////

Är sjuk, har fått makens halsfluss... han har vart helt däckad hela helgen och det var nog skönt att jag var borta så han kunde sova och vila och inte göra nåt...

Är på jobbet ändå för vi har just ingen annan att kalla in... Vår extratjej är bortrest och den tjej som är studieledig håller på att separera från sin man. Hon har fullt upp med att fixa i deras lägenhet och ta hand om deras dotter...

Försöker driva igenom inventeringen, hoppas bli kry nog till midsommar som vi nog ändå firar hos det nygravida paret - dit vi ändå är väldigt välkomna...

Vi firar dessutom 4 år som par idag och det blir väl på sin höjd nåt smaskigt till kvällsfikat efter middagen om nån av oss orkar laga mat idag... förhoppningsvis har vi fått dokumentationen idag och kanske orkar vi engagera oss i den ikväll

NU måste jag jobba... Tack för era kommentarer...

Måndag förmiddag, jag står med en kund och plötsligt kommer en kollega med min telefon och säger att någon söker mig...
Det visar sig vara vår hemutredare som just idag skulle skicka vårt manus för påsikt - men ser att hon på något sätt blandat ihop datumen... Det är visst manusstopp IDAG och inte den 1 juli som hon trodde...
Mötet är visst den 1/7 och hon kunde inte svara på HUR det blivit såhär...
Maken hade kollat på kommunenes hemsida och hade ett annat datum på utskottets möte sist och hon skulle dubbelkolla det där och då efter vår möte. Vilket hon tydligen inte gjort...

Så alternativet var att vi hämtar upp manuset idag och läser igenom det och återlämnar det imorgon för att hon ska kunna lämna det till utskottet för genomläsning innan mötet 1/7 eller så kommer vårt manus med vid nästa möte den 5/5. Jag vill inte stressa med ett så viktigt dokument. Även om vi inte har möjlighet att ändra så mycket i det så känns det ändå inte bra att stressa fram något...

Maken är sjuk och jag känner inte att jag har lust att snabbt ögna igenom det här dokumentet och sen bara snabbt lämna ifrån mig det - för att det ska se bra ut för henne... Det är hon som klantat sig och hon borde banne mig kollat datumen extra noga redan efter vårt förra möte som hon faktiskt sa att hon skulle göra...

Men nu har vi bestämt att hon postar dokumenten idag och vi har någon vecka på oss och sen går hon på semester och då kommer detta med till nästa utskottsmöte istället som då är den 5/8

Det känns som om vår färd fortsätter i motvind - det är inget som kommer gratis, enkelt och lätt... Allt fortsätter strula och dra ut på tiden...

Vi vet nu att det inte är någon idé att korka upp champagnen innan vi faktiskt får vårt medgivande... Något kan fortfarande hända och ja, vi vågar helt enkelt inte lita på någon...

Vi funderar på att lämna ett skriftligt "klagobrev" till hennes chef med de saker som vi upplevt som extra påfrestningar under den här utredningen.
Vi känner att vi är redan sköra och "legat ner" ganska länge och i den här situationen ska vi behandlas med respekt och hänsyn. Det har varit ganska många strul på vägen och vi har inte "legat bakom" dessa...

Kanske borde vi faktiskt påpeka de saker som vi känt inte vart okej - för att hon ska ha en chans att bättra sig till nästa par som kommer till henne...
Överreagerar vi? Ska vi påtala detta eller hur ska vi göra?

Jag själv skulle uppskatta att få reda på vad jag gjort som var bra kontra dåligt i en såpass lång kontakt med en kund/klient...
Görs sånna här utvärderingar alls inom den här "branshen"?

Ja, vi får helt enkelt fundera på detta jag och maken - vi vill gärna poängtera det som vi upplevt som dåligt och jobbigt... samtidigt är det ju ett hav av saker som ska kärva och man ska krångla sig igenom nålsögon och över hinder av omätliga mått... För nånstans faller ju folk bort på vägen då hinder kan tyckas oöverstigliga?!

Ja, jag vet inte... håller på att falla för makens halsfluss/hosttacker som tycks spridit sig till mig...

Var på en jätterolig möhippa i helgen som jag ska berätta om senare men nu är jag trött och öm i halsen... och fortfarande besviken på henne som gett oss flera löften om att allt ska vara klart till utskottets möte och att hennes ambition var att få det klart och yadayada...

Det enda hon gjort är att få oss på dåligt humör gång på gång... Och kallat oss för dåligt förberedda?! Undra just vem som varit det... hela vägen...

Vill först av allt utrycka min lycka och glädje över Kvarnlyckans BB som kom här i veckan... Den familjen har ju vart drabbade av sånt som man inte ens önskar sin värsta ovän när det gäller barn och adoption. Men nu hoppas vi på snabbt resebesked och flyt vad det gäller papper, domstolar, flygplan och annat...
Nu måste allt bara gå smidigt och lätt - för den här gången är det på riktigt!

För min egen del så har vi fullt upp på jobbet då det beordrats en extra inventering av samtliga produktgrupper - mitt i sommaren - inför att vi ska köra skarpt med lagersaldo och massa nya rutiner som ska klaffa från 1/7. Det sjuka är att vi anses vara mitt i högsäsong med vikarierande personal och fullt upp med kampanj på vår storsäljare och allt vad det är... Det kan i princip inte bli värre än vad det är... :-o

Det som är mardrömsaktigt i hela historien är att jag hatar att inventera - ofta är det endast jag som har koll på vart vi beställer vissa saker, vad det kostar och hej och hå... och normalt sett inventerar vi när butiken är stängd - under ca 1 dygn - nu ska vi inventera när det är öppet, med fullt pådrag och under en 14-dagarsperiod... jo men tjena...

Det är väl bara att vänja sig...

Men varje dag är det 1000 frågor och jag känner mig yr i mössan så det räcker... :-D

Äntligen fredag och lite ledigt iaf - men imorgon är det möhippa för en bekant som ska gifta sig om 4 veckor... Det ska bli kul men det kommer också ta mycket energi - jag är ju ingen partyprincessa längre så det kommer förmodligen bli tröttsamt... Eftersom vi ska upp längs kusten ska jag sova över hos min bror och hans familj... Sen kommer maken upp på söndag för att umgås och grilla lite...

Talade med brorsan igår... han öppnade med att säga att när deras dotter lagt sig skulle han ut å cykkla - hur länge hade vi planerat att stanna?
Vad svarar man på det?
Ibland har han verkligen varken takt eller ton... och det är ju rätt så drygt att öppna ett samtal på det sättet...
Ibland undrar jag hur det kan komma sig att vi är släkt...

Nåväl... helt appropå min bror så har jag precis mailat till en tjej som jag umgicks med en del för ca 2 år sen. Vi lärde känna varandra på familjeliv under den allra första perioden när jag och maken gjorde vårt första IVF... Hon och hennes kille ville inte göra IVF utan ville adoptera med en gång... Vi andra var inne på egna barn såklart och vi fikade allihop från "tråden" en gång... Då var en utav tjejerna gravid redan och hennes son är väl 2 nu kan jag tänka mig...
Hur som helst så stöttade den här tjejen mig i samband med att jag tog upp hur dåligt jag mådde av att träffa min lillebror under en lång period. Jag fick ont i magen varje gång och han införlivade mina förväntningar och bettede sig som en skithög VARJE GÅNG... han tyckte iofs exakt detsamma om mig och vi råkade i ett hiskeligt mail-gräl och jag var en knapptryckning ifrån att skicka iväg ett mail där jag bad honom fara åt helvette och där kunde han sitta i sin ensamhet...

Men, den här tjejen gav mig lite andra perspektiv på hans ord och med hennes ord som bakgrund skrev jag ett vuxet mail där jag skrev att jag förstod honom och att vi måste tillsammans mötas som vuxna och lägga dåtiden bakom oss och se framåt. Våra barn kommer bli kusiner och vi måste kunna umgås...

Och det funkade, nu har vi en mycket bättre relation och det fungerar utan allt för mycket gnissel. Ibland halkar vi in i gamla hjulspår men det reder vi ut...

Det ska bli trevligt att träffa dem - men han måste vakta sin tunga och förstå att fråga innan gästerna kommit när de tänkt att gå hem inte är det mest välkomnande sättet att tilltala sina gäster - inte ens om de är släkt...

Jodå, Kvarnlyckan; bilen på huset är huset som omnämns i texten... :-D

Men det var en riktigt besvikelse faktiskt... När vi kom dit var det HUR MYCKET FOLK SOM HELST där... Så vi tog ett varv utvändigt först... eftersom vi håller på med det hus vi bor i nu på utsidan med skrapning och målning så vet vi ju hur mycket jobb det är med det - om man ska göra det själva...
Och här fanns det mycket att göra. Hela fasaden måste målas och det såg ut som om fönstrena måste antingen bytas eller göras vid allihop.
Taket var mossbeväxt och det såg ut att kanske behöva läggas om.

I källaren luktade det fukt och nånting annat... något surt? Det syntes att källaren var mycket gammal och måste renoveras... Vidare var det sprickor i grunden och the list goes on and on...

Invändigt måste ytskikten göras vid överallt. Det såg ganska oproffsigt ut med målning och sånt...

Bilderna såg jättefina ut, verkligen stugmys och det såg ut som ordning och reda på allt - men när det väl kom till kritan så var det rätt stökigt i trädgården och så...
Så fick vi ett besiktningsprotokoll och det visade på röta i vindskivor och takbjälkar så JA taket måste sannolikt läggas om, tilläggsdränering, grunden och källaren måste renoveras, och fönster och lite annat smått och gott var "bristfälligt" utfört...
Så nej, vi blir inte husköpare idag...

Jag tror att om vi ska köpa hus så får vi köpa ett där saker och ting är gjorda. Att spackla och måla om invändigt är en baggis i jämförelse med att lägga om tak och putsa om en grund. Att gräva ur en källare eller måla om en fasad är också barnlek i jämförelse med att renovera ett hus som behöver fixas från takfot till källargrund. Okej, vi har kanske "gott om tid" eftersom vi inte har barn på G i detta nu. Men eftersom vi har tummen mitt i handen på många plan och jag inte känner för att köpa ett hus för en hiskelig massa pengar och låna massa mer för att renovera det till beboligt skick... Det GÅR nog att bo där men med överhängande risk för mögel och att taket ska falla in på en - näe tack...

Så vi tackade för oss iaf och spatserade hem till vår toppenlägenhet! Det är ganska märkligt ändå att vi känner så... att det är svårt att doppa det vi redan har - för vi har allt - utom en 3:a - så kan man nog sammanfatta det hela... :-D

Målade hälften av första 1/4 delen på fasaden igår. Maken var sjuk (antagligen halsfluss) och var gnällig och trött men knogade på ändå...
Sen la vi oss tidigare igår för att vi är båda trötta eftersom det tar på krafterna att måla och fixa efter jobbet...

Idag ser vädret något mer mulet ut... jag hoppas dock på att det spricker upp sen så jag kan måla klart idag. Det hade vart superskönt att få det bortgjort inför helgen... Jag ska på möhippa på lördagen och om söndagen ska vi grilla hos min bror och hans familj... och hälsa på deras nya katt!

Over and out...

Godmorgon, för det är sannerligen en god morgon... (eller ja, nu kom precis en kund jag INTE gillar men men) och vi hade en bra kväll igår...

Vi har ju med gemensamma krafter skrapat och tvättat första 1/4 av vår långsida på fasaden. Den delen som var värst utsatt är snart gjord och igår grundade jag och sen fogade vi de sprickor som är stora nog att åtgärda - så i eftermiddag ska jag börja måla första lagret med färg på det som vi skrapat bort... Det känns gott att faktiskt vara på G med detta... Eftersom vi ska bort i helgen så är det väl bäst att passa på medans det är fint väder!

Sen är det bara 3/4 kvar och vår takkupa som jag inte vet HUR fan vi ska fixa... men det går nog... :-D

Ikväll ska vi titta på ett hus också... Det roliga med detta hus var att vi var och kikade på en lägenhet i samma område för några veckor sen och när vi cyklade därifrån såg jag detta lilla hus och sa till maken:

-Där vill jag bo!

Och nu är huset till salu...

Den äldsta delen är från 1860 och sen är huset tillbyggt 100 år senare... Det finns kök, bad, vardagsrum, sovrum och ett sovloft (för de vuxna sen när barnen kommer) och en källare med tvättstuga, samt en bastu med träkar och utedusch uppe i skogsbrynet, helt skymt från grannar och insyn - samt en lagom stor trädgård med en stor altan... Parkering med två platser ingår...

Jag tokgillar huset - men jag är tveksam till om vi har råd att flytta dit.
Vi snackar ju ca 20 kvadratmeter större - men vi byter inte bort det vi har i första taget. Vi har dessutom resonerat så att vi kan säkerligen vara hemma länge med vårt (första) barn om vi  har lägre boendekostnad. Sen vi sålde bilen så kan vi ju faktiskt lägga undan flera tusen i månaden till adoptionen och kommer kanske inte behöva ta så stort lån för det sen... Och hellre att vi kan lägga undan nu och bo lite mindre än att vi flyttar redan nu och får problem med ekonomin om/när räntorna går upp...

Men vi får väl se... Vi ska gå dit och kolla iaf... För igår hittade vi en köpare till vår del i den BRF där vi bor :-D
Vår ena granne hade en väninna på besök som även känner min man sen ett tidigare jobb han haft...
Hon pratade om att hon kände sig så instängd i den hyresrätt hon nu hade som håller på att renoveras och att hon måste flytta ut hit innan 2013... Jag tror nog att hon skulle kunna tänka sig att bo granne med en av sina bästa vänner och bo så grymt mysigt som vi gör nu...

Snart ska jag avnjuta lite jordgubbar till frukost - jag slog till på två liter igår och när maken kom hem från jobbet hade han också köpt 1 liter... :-D

Appropå dagens stora nyhet igår - den adopterade tjejen från Gambia...
Det verkar som om den biologiska fadern har vårdnaden nu och kommunen verkar inte vidta åtgärder...
Även om det inte var som det verkade från början så kan jag ändå inte tycka detta är okej. Men jag har inte hört hela nyhetssändningen idag heller, bara korta fragment...
Hur som helst så blev det en höna av en fjäder... Men det är inte mindre synd om hönan för det...

Ha en bra dag alla!

Kom till jobbet tidigt som vanligt, satte på radion och hörde sådär lite i förbigående en kort notis om en adopterad tjej (?) som blev tillbakalämnad till sin biologiska familj i Gambia (?) av sina adoptivföräldrar... Hon trodde själv att de skulle åka på semester men hon blev kvarlämnad där... fallet utreds nu av polis och Adoptionscentrum har aldrig hört talas om något liknande fall förrut...

Jag vet inte om jag hörde rätt... jag sökte på GP, Aftonbladet och på AC's hemsida men kunde inte läsa något om detta nånstans...

Så jag får helt enkelt vänta till nästa nyhetssändning för att höra om de tar upp detta igen... vet inte ens om det var en svensk familj... det låter nästan för biarrt för att vara sant va?

Hur kan man göra något sånt? Eftersom det var en notis och ingen mer info fanns att finna i fallet så kändes det inte som om det hörde hemma i Sverige...
Ska kolla Metro också...

Sjukt...

---uppdaterat----------------------------------------------

Jodå, detta var helt sant... och dessutom en svensk nyhet...
8-åriga Sara kom till sverige för 3 år sen och nu har hennes föräldrar lämnat henne i Gambia hos släktingar... Anledningen var att hon var stökig och olydig... Men egentligen har de inte gjort sig skyldiga till något brott då hon bor hos släktingar...
Men vafan? Det är inte ångervecka på det här som sagt var... Man får ta hela paketet - hull och hår - samtidigt så vet man inget om föräldrarna...

Det är inget försvar på något sätt. Barnet har ett svensk pass och identifierar sig antagligen som svensk...

----------------------------------------------------------

Just det här pratade vi om lite granna hos hemutredaren sist. Maken var tillsammans med en tjej adopterad från Chile i 6 år. Hon mådde under den perioden inte alls bra och han har verkligen sett adoption från sin sämsta sida tror jag... Han har dock inte fått svara på några som helst frågor kring denna relation från hemutredaren trots att han påtalat den vid några tillfällen...
Nu snackade de lite granna om den iaf och det som han uppfattade som hennes stora dilemma var att hon kände att hon aldrig skulle uppfattas som helt svensk. Trots att hon talar svenska utan brytning, har ett svenskt efternamn och vita föräldrar...
När hon går på stan så ser hon ut som en utlänning... Detta kommer vårt blivande barn också få brottas med i framtiden... att inte se ut som den svensk man vill vara... och identifierar sig med. Hans ex har alltid undrat hur hon hade varit om hon fått leva med sin familj (som uppenbarligen finns) dock hade "lockets lagts på" och adoptionen och ursprunget är inget man talade om hemma. Hennes äldre bror, också adopterad, är en harmonisk människa som inte för 5 öre bryr sig om sitt ursprung. Han är tillfreds med vem han är och är inte intresserad av sitt urpsrung.
Hon däremot har haft en milt sagt trasslig start på vuxenlivet med mycket psykiska besvär, självmordsförsök, behnadling, medicinering och senare även drogmissbruk...

Nu verkar det ha ordnat till sig lite för henne iaf...
Maken hade av ett infall sökt henne på Facebook och hittat henne, hon verkade ha slutat med drogerna och börjat få lite mer ordning i sitt liv nu...
Jag tror det kändes bra för honom att veta att hon lever och har hälsan nu. Det blir lite som ett avslut för honom också...

Maken steg upp i ottan för att dra iväg på svensexa och kvar låg jag och drog mig...
Steg upp sent, åt sen frukost och drog mig sen in till stan för att a) leta vidare bland secondhand kläningar och b) köpa en present till min kompis som fyller 30 och c) fika lite i min ensamhet...

Träffade några kompisar på stan och jag hittade faktiskt en riktigt bra present till vännen... Letade efter klänningar men jag hittade inte något bra på de "vanliga" ställena. Men jag kom på att jag kanske skulle kolla in Beyond Retro på Top Shop som brukar ha en del trevliga klänningar av väldigt varierande kvalitet dock...
Hittade en fin grön storblommig klänning i 60-talsmodell som verkade hel och ganska ren men väldigt skrynklig...
Den var sådär exakt lagom just igår - så jag får inte gå upp i vikt, snarare tvärt om... Det är 4 veckor kvar till bröllopet så jag får verkligen lägga manken till hålla igen nu! Jag köpte den iaf trots att det satt sådär - den kostade ju inte mer än 270:- och jag tror att jag skulle få ge det bubbla om jag skulle hitta mig en ny och modern klänning som satt lika bra... Jag ska "toppa" den med ett par oanvända klackskor från 60-talet som jag fyndat för 40:- och lite bruna smycken - det kommer bli kalas det.

Kvällen tillbringades således på 30-årskalas med bästa (gravida) vännen och hennes dotter och sambo, en annan gemensam vän med sambo hc son, fd bästa vännen som kom utan man och barn ikväll. Det var ungefär som vanligt (tjejen som fyllde år brukar ha årligt kalas med samma upplägg, grillspett och marängsviss :-D) men i år var det kall buffé och marängsviss :-D Det funkade precis lika bra...

Fick skjuts med paret med son på hemvägen och de var länge länge barnlösa de också. De vet att vi ska adoptera men ställde inga frågor till mig... Således pratades det inte ett ögonblick om adoption eller nåt igår - det kändes ganska skönt när jag tänkte på det när jag kom hem till ett tomt och ensamt hus igår kväll...

Saknade mannen ganska mycket men vi höll lite kontakt via SMS. Brudgummen hade fått rökdyka, brottas och åka rullskidor på Avenyn innan de drog ut till Tjörn för att svina i en hyrd stuga med bastun nere vid vattet...
Maken är ju inte den machoman som det ibland förväntas av killar idag. Han tog det ganska lugnt med alkoholen för att han är så trött på att må dåligt dagen efter. Han fick ge upp en av deltävlingarna på grund av dålig handlag med hammare - det skulle slås i spik på tid...
Han gick undan och la sig och tog första skjutsen tillbaka till stan och berättade om kvällen, nattens och morgonens svineri med rysningar i rösten... Han är ju en vän av ordning och sköter mesta markservicen här hemma och är bästis med dammsugaren och dammtrasan... Och gud vad jag älskar honom! Det är så gott att ha honom hemma igen... :-D

Så startar snart nästa vecka. Jag hoppas att vädret blir lite bättre för vi behöver komma vidare med huset... Jag har vart ute och oljat lite idag men tappade lusten för det var så ensamt att jobba... Maken är lite trött och är inne och vilar och ser på fotboll... Nu ska vi se en film...  

Kvällen igår spenderades framför TVn - vi åt uppvärmd mat från kvällen innan och det enda lilla goda var lite B & J glass...

Jag kände mig lite ledsen även igår - återigen över midsommar...
Våra vänner har andra planer - och endast nygravida vännen har sagt att vi kan vara med dem om vi vill... De andra gör saker på annat håll, för sig själva. Ingen anar att vi vill bryta mönster och hitta andra umgängen...
Okej, det var inget vi skyltade med heller... Jag frågade maken om han ville åka till R och henns kille iaf - vi kan låna en bil och åka hem när vi vill.
-Vi blev inte bjudna bara för att de tycker synd om oss då?

Jag fick känslan av att de inte kunde komma till oss för att folk från förra året redan bjudit hem sig till dem sa jag.
Däremot så är ju inte klimatet mellan mig och henne helt 100 och jag kommer inte stå ut med att det bara pratas om det fantastiska i att de väntar ett nytt barn...

Ikväll kommer jag träffa henne på en gemensam väns 30-årskalas... Vi får se då om det känns bättre än den korta lunch vi fick ihop i veckan elller om den tröga stämningen dröjer sig kvar?

Det har stormat inatt och jag gillar inte när det blåser... jag kunde inte somna utan satt uppe i flera timmar och uppdaterade min bilddagbok med semesterbilder från Thailand. Sånt som man aldrig har tid med annars... Det gick ganska bra... Sen lyckades jag somna och idag är en helt ensam dag för maken stack iväg på Svensexa tidigt i morse. Det blir övernattning och hela kittet så jag är ensam tills imorgon...

Men jag ska strax trotsa stormen och ge mig in till stan för att fortsätta leta efter en klänning till bröllopet vi ska på om några veckor och så måste jag hitta en 30-årspresent värdig en vän från förr!