Jag har inte orkat vara nevös idag - det fick gå som det kunde gå...
Jag tog samma buss som maken från stan och vi traskade bort till kommunkontoret i duggregnet och var mest tysta...

När vi träffade hemutredaren frågade hon naturligtvis hur det kändes idag och jag sa att jag var så glad över att jag tog mig i kragen och tog en lunch med mamma och fick igång lite frågor och så och att hon ringde häromdagen och ställde frågor och var nyfiken...

Maken sa att han var nyfiken på hennes brev såklart... Sen tog hon fram dokumentationen om Colombia som vi hade lämnat henne (utskriven från AC's hemsida) och vi såg båda frågade på henne...

-Vi har inte lämnat den sa vi...

Vi fick titta på den och ingen av oss kände igen de papprena och hon sa att jo, hon hade fått dessa papper av oss vid första träffen...

-Nej, vi har INTE lämnat de dokumenten till dig insisterade vi...

-Jodå, jag har fått dem av er... fortsatte hon...

Jag sa att vi påtalat i början att eftersom vi vart gifta väldigt kort tid har vi få länder att välja på och Colombia kan vara ett alternativ och om hon kan vinkla vår hemutredning mot Colombia så är vi glada och vi kan förstå om vi verkat dåligt förberedda OM hon hela tiden trott att vi suttit inne med info kring hemutredningen och vad Colombia kräver...

Så gav hon med sig, det var ett annat par som hon håller på med samtidigt som också vill är inne på Colombia som har skickat med papprena...

Så bollade vi lite fram och tillbaka med tankar kring allt negativt som kommer fram och hur lite av det positiva som egentligen lyfts fram kring adoption...

Ja, men det blir roligare sen säger hon och försöker förklara att deras roll är inte att vara roliga eller positiva utan granskande och grundliga...

MEN hon bedyrar igen att vi kommer bli rekomenderade för medgivande och utskottet har sällan något att säga emot så vi kan gå hem och andas ut...

Inte än säger vi i kör... Först när vi VET att vi får medgivande andas vi ut...

Sen går vi därifrån. Hon ska skriva klart och posta till oss under nästa vecka så vi får läsa och rätta och kommentera...
Sen är det manusstop 1/7 och utskottet har sitt möte först den 21/7 och efter det får vi det slutgiltiga beskedet och då ska vi fira...

Vi har en flaska champagne i källaren som vi fick av våra vänner i Bryssel på vår bröllopsdag som vi kan fira med då...

Det känns hur som helst bättre idag och det ska bli ganska skönt att slippa träffa henne nåt mer på ett tag... :-D

Tack för alla härliga kommentarer och ha en fin helg allihopa!

... i alla mina deppiga inlägg om adoptionen är att min mamma ringde mig spontant igår och frågade hur det hade gått med lägenhetsvisningen (som vi vart på) och med lägenhetsvärderingen (som vi haft hemma) och hur det gått på mötet med hemutredaren (som hon trodde vi redan haft) och vi pratade en bra stund om ditten och datten och hon hade ett "ärende" också såklart...

Men hon ville gärna veta hur det går på mötet med kommunen imorgon så jag ska skicka henne ett SMS efteråt...

Min mamma visar sin goda vilja - hon ÄR intresserad och vill väl inte vara för nyfiken men nu när jag öppnat upp för möjligheten att ställa mer frågor så kommer de...

Det gör mig glad!

Det ensa positiva i hela den här adoptionssoppan hittills är ju breven som våra referenter skrivit om oss...
Vi har inte kommit från vår hemutredare nån gång och känt oss glada, nöjda och tillfreds. Inte en enda gång har hon antytt något som skulle kunna boosta våra självförtroenden inför vårt annorlunda färäldraskap.

Jag minns faktiskt hur et var i november (gud så länge sen det känns) när vi kom från hennes kontor under pågående IVF. Hur ledsen och liten jag kände mig. Hur gärna jag hade behövt en postivit injektion i vårt misserabla barnläsa liv...
Men istället blev det tvärtom... Vi var sågade, ratade, stampade på och vidade på dörren...

Så under vår "soregetid" läste jag en bok och fick lite annat perspektiv på hur hemutredningen kunde vara. En hemutredare gav intryck av att vilja vara ett bollplank, ett stöd och en upplysare...

Jag skulle så gärna vilja träffa just den hemutredaren... För vår hemutredare har inte vart något av de där sakerna. Jag och maken pratade igenom det ytterligare en gång igår kväll...
Han sa:

" Jag hade önskat att vi någon gång, bara en enstaka gång, fått höra varför vi kommer bli bra föräldrar, vad vi har som gör att ett barn kommer att få en trygg och stabil uppväxt hos oss. Det som sagts är bara de dåliga sakerna och då har jag svårt att se hur vi skulle kunna bli föräldrar enligt dom. "

Han har rätt min man, vi har bara fått negativa saker att fundera över, inget alls som lättar upp en stämning eller ger en självförtroende att orka genom det här. Hur skaffar man sig det och var får man ork och sug och mod att ta sig vidare?

NU ska jag släppa detta och frösöka koncentrera mig på jobbet några timmar...

Ikväll ska jag laga kalops på kalkon - undra hur det ska gå?

Lunchen med nygravida vännen gick väl okej... Jag berättade om missförståndet och vi pratade lite om det såklart. Sen pratade vi om den situation vi är i nu. Att vi mår skit av att vår hemutredare beter sig så konstigt och fäller så märkliga kommentarer...

Hela tiden säger gravida vännen: men hon verkar ju helt dum i huvudet...

Ja, jo, kanske det tänker och säger jag. MEN vi vet inte hur vi ska göra...
Ska vi bita ihop och gå på vårt sista möte på fredag och hålla alla tummar och tår korsade och hoppas på att hon tolkat oss på rätt sätt och bara hålla god min...
Eller ska vi röra upp himmel och helvette och be att få byta person och då riskera att få göra om RUBBET?!

Det är ju inte utan att man redan känner sig manglad genom en trög, dåligt servad maskin som avgör ens framtid och öde - ska man då frivilligt göra det igen? Kanske i framtiden om vi vill ha ett syskon - men INTE för att vi inte vet var vi har vår hemutredare...

Det som känns helt überrövigt är ju att vi redan gått igenom 2½ år av plågsamma försök som inte lett nånvart och sen ytterligare 1 år av egna försök och ren och skär väntan på att få passera detta nålsöga...
Ska vi behöva gå igenom det här igen pga att vi inte känner att kemin stämmer och att vi egentligen inte vet vad vi kan och ska förvänta oss av en hemutredare och den kommun vi bor i?

Jag tror vi längtar förbi det här sista besöket - men fram tills dess att det är avklarat är jag inte människa.

Jag och maken hade tänkt cykla till stan idag med och se Kristoffer Åström på Liseberg men jag vet inte om det ska fortsätta regna så ställer iaf jag in...

Ska försöka att inte tänka mer på det här nu innan fredag - det ger mig magknip ändå...

Jävla skit...

Tack så jättemycket för era kommentarer - det värmer mitt frusna hjärta...

Usch, dan som igår var ingen rolig dag... det kändes som om jag gick omkring i geggamojja och kunde inte få något gjort... Jag kände bara en iskall hand kring mitt hjärta och fick dåligt samvete för att jag inte var glad - jag har ju fått uppleva 4 underbara år med min fantastiske man!

Hur som helst, jag slutade sent och cyklade hem för att byta om och sen kastade vi oss på cyklarna in till stan och hann med att fika lite innan vi gick till Liseberg för att kolla in Timö Räisenen...

Jag minns att vi gjorde likadant sommaren 2008 - då hade vi också haft en riktigt dålig dag av nån anledning (kan det vart vid återföringen av det enda ägg som någonsin befruktats för oss?) och vi stod i valet och kvalet på att orka åka in till stan och träffa vänner och se Timo...

Nåväl... Timo hade samma effekt igår som den där kvällen 2008... Vi var båda två på bättre humör när vi satte oss på cyklarna för att åka hem igen...

Vi avslutade med the och macka i soffan innan vi rasade i säng för att sova...

Innan jag somnade kollade jag min blogg och såg att jag fått så fina kommentarer! Tack igen!

Det är en räddare i nöden och en tröst att veta att jag inte är ensam med mina tankar och känslor... Att det går att komma vidare och känna annorlunda framöver...

Jag och maken pratade vid fikan - om att man bygger upp små scenarion kring saker som man är rädd för:

Midsommarfirande bland vänner med barn; värdpareti 4:e månaden - det säger ju sig själv att är det inte uttalat att alla vet så blir detta kvällens snackis... Det finns ett antal två-barnsföräldrar där, någon som vet P R E C I S hur det är med två småbarn samtidigt... yadayada...
Ingen kommer överhuvudtaget tänka på att det är jävligt jobbigt för mig och min man att sitta en hel kväll och lyssna på detta...
maken sa; Men tänk om vi hade suttit en hel kväll och berättat i detalj om allt vi gått igenom. Undra hur kul de hade tyckt att det var?

Han har en poäng...
Samtidigt så tycker han inte det är så farligt - han har inte riktigt den nära relationen till dessa personer som jag har...

Den nygravida vännen kommer på lunch hos mig idag... Jag tänkte kanske att vi ska reda ut ett och annat en gång för alla.


På fredag är det vårt förhoppningsvis sista möte med vår hemutredare - jag tror att anspänningen är stor mellan mig och maken av den anledningen också - outtalat - så är vi nervösa som fan för vad som skrivits om oss. Hur har den här människan tolkat oss? Som ska bekrakta oss ur det "lilla okända barnets" perspektiv... Kommer vi passera nålsögat eller fallerar vi på något vis...

Time will tell...

Känner mig orkeslös, trött, ledsen och rädd...

Jag känner att jag förlorar vän efter vän, vi platsar inte någonstans snart...
Sitter på mitt kontor och gråter tyst för mig själv...

Förra året på midsommar så var vi hos nygravida bästa kompisen R. De hade precis flyttat till sitt hus och allt var frid och fröjd...
Det var bara vi som inte hade barn/var med barn...
Iofs så var det inte så många som sa något om det (en stilla undran från en jämngammal väns vän och en tjej på 10 som frågade om inte jag hade några barn)

Högtiderna är svåra - vi orkar inte alltid vara med barnfamiljerna, de flesta andra bjuder inte in oss av nån anledning - de ska alltid nånstans med folk jag inte känner. De vänner jag vet inte har något har vi bjudit in och även dem med barn som vi brukar träffa...

Men nu vet jag inte vad som händer... det slutar säkert med att vi sitter där själva på midsommar, precis som på påsk och på nyårsafton...

Inte för att jag egentligen bryr mig om själva högtiden - men de är ju för att man ska fira med nära och kära... de som har barn väljer naturligtvis att fira med dem som har barn i samma åldrar och vi ÄR välkomna dit.

Samtidigt så spelar jag upp scenariot i mitt huvud. Vi har ingen bil utan måste åka med nån annan/buss för att ta oss dit. Det kommer vara barn/alkohol i kombination - något som jag inte tycker är så bra. Det kommer naturligtvis pratas om R's fantstiska nyhet - att deras dotters ska få ett syskon till vintern. Jag inbillar mig att R har berättat för folk att vi rök ihop om det här och att jag har fått skurkstämpel som visat mig så elak och oempatisk mot henne och hennes babylycka...

Jag kan tänka mig att människorna där tycker synd om oss, kanske pratar de i det där medlidsamma tonfallet när inte vi är i närheten...

De övriga vännerna har andra vänner - jag är inte deras första och bästa vän... jag har nog ingen sån längre... jag är en ömkansvärd jobbig människa som försöker hålla mig flytande i ett hav av sorger och svarta tunga tankar.

Även om alla vet var vi står och hur vi har det är det få som verkligen förstår. Ingen som kan sätta sig in i verkligheten av hur det är att hela tiden vara utanför - vad man än gör...

Jag får inget gjort idag på jobbet. Det är en tung dag, jag försökte dela med mig av det tunga med maken - men han tar på sig ansvaret och säger att det är honom de inte tycker om istället för att det skulle vara jag som inte kan hålla fast vid mina vänner längre...

Usch - varför är allt så svårt och när ska det kännas bättre... Jag borde ju vara glad idag som har fått känna min fantastiska man i 4 år just idag...

För 4 år sen hade jag inte träffat min man ännu...

För att ta det från början så satt jag under julhelgen 2005 och fnurlade på hur jag egentligen ville att 2006 skulle se ut för mig... Jag hade haft ett kraschat förhållande att repa mig från - jag hade kämpat länge och väl för att komma över rädslan för att misslyckas igen. Jag satt vid min dator och bestämde mig för att 2006 var det år jag var redo att träffa någon - och det skulle vara på riktigt den här gången! Jag visste att det skulle ta några grodor innan jag hittade min prins men jag var inställd på det och så fick det bli...2006 skulle bli mitt dejting-år!

Jag gick på några dejter och i mars träffade jag en snubbe som verkade vara väldigt bra. Han var egenföretagare, reste mycket, verkade smart, gillade god mat & gott vin och försökte hålla sig i form... Det som var mindre bra var att han hade väldigt mycket kontakt med sin ex-fru via jobbet...
Efter ett antal dejter insåg jag att jag inte kunde föreställa mig "nästa nivå" med honom. Att ens hålla honom i handen var otänkbart... vi hade ett snack och sen stack han iväg på ett jobb utomlands utan att egentligen tala om hur länge han skulle bli borta.

Samma kväll betalade jag in en ny tremånadersperiod på dejtingsidan och tänkte att jag ska leta vidare...

Så fick jag syn på honom, bilden var i profil, mössa ner över pannan och kragen på jackan upp över munnen - med andra ord var det inte mycket jag såg... :-D
Men hans text tilltalade mig... Det kändes som om han skrivit TILL MIG!

Så jag skrev ett meddelande till honom och han svarade genast!
Inom några dagar hade vi talats vid i telefon och jag fick ungefär 1000 frågor av den här nyfikna, härliga, snälla mannen!
Jag blev mer och mer övertygad om att jag måste träffa honom!
Så efter bara några dagar bad jag att få träffa honom...

Torsdagen den 8:e juni 2006 var vår första date! Och den håller fortfarande på - trots att det gått 4 år! Vi har flyttat 2 gånger, gjort långa och korta resor tillsammans, gift oss, försökt få barn i 3½ men vi är inte där än.... Vi är däremot extremt lyckliga som par och som människor... Vi är lyckliga över att få vara nära varandra och vi kompletterar varandra väldigt bra...
Vi trivs i varandras sällskap och tycker mycket om att bara vara vi två...

Vår stora förhoppning är att vi ska passera som lämpliga föräldrar till ett adioptivbarn innan sommaren är slut och kunna gå vidare med vår ansökan om att få adoptera...

Så om 4 år hoppas jag verkligen att vi är en komplett familj...

Veckan har vart bra, ganska lite att göra på jobbet och mycket aktiviteter på kvällarna. Möte, grillning vid sjön där min man friade till mig, löpartävling, visning på en lägenhet och igår tog vi en vända på stan, fikade på vårt favoritfik och sen strosade vi omkring på Liseberg någon timme. Ikväll ska vi gå på bio och se Robin Hood...

Och så har maken hittat ett gulligt litet hus som är byggt 1860 och tillbyggt 100 år senare... Supersött - ett sovrum och sovloft, bastu och utedusch i ungefär samma område som där vi bor nu... så den ska vi kika på om 2 veckor...
Inte jättedyrt utgångspris men den kan säkerligen skena iväg i pris eller så är det lite för speciellt för att folk verkligen ska vilja ha det...

Nåväl - bra vecka total än så länge. Ska jobba imorgon och det är ju alltid drygt - jag har ju i princip redan gjort min vecka...

Sen blir helgen så förjolat kort när jag jobbar helg. Skrapning och tvättning av huset står på programmet... också mindre lockande såklart...

Trevlig helg alla!