En kompis till mig lever sen ganska länge tillbaka som singel... Hon har vart sjukskriven länge men jobbar nu heltid igen sen något år tillbaka...
Hon har husdjur men ingen fast partner... Jag gillar hennes lite annorlunda sätt att förhålla sig till livet - hon bloggar och facebookuppdaterar om allt som plågar och irriterar henne - hon talar gärna om sina åsikter! Även om de inte alltid är medhårs med vad gemene man tycker... Hon är frispråkig och tar ingen skit - men vi som känner henne skrattar gott med och åt henne ibland för hennes åsikters skull... Hon har alltid varit annorlunda - helt klart på ett bra sätt!

Igår läste jag på hennes blogg att hon tänker på framtiden... om sitt blivande liv som mamma... Eftersom hon inte har någon partner och dessutom är bisexuell, är det inte helt självklart för henne att bli förälder. Hon har ganska starka åsikter om barn (som väsnas och har dålig självbehärskning och alla deras knäppa föräldrar som inte kan hålla styr på dem) så därför blev jag lite förvånad över hennes tankar på att bli förälder själv...
Hon skrev att hon börjat kolla på assisterad befruktning och skrev också om chanserna att det skulle ta sig på första försöket vid olika åldrar... Jag som var 34 när jag förjade försöka bli mamma kände en allt mer växande panikkänsla av stress inför att bli en "gammal mamma" - den stressen finns inte kvar idag... Jag vill självklart bli förälder så fort som möjligt men jag hoppas på att bli mamma innan 40 och har förlikat mig med tanken på att inte vara så ung när jag blir förälder - jag tror inte jag blir en sämre mamma för det...

Hur som helst så känns det lite väl naivt att tro att det ska lösa sig på första försöket... iofs så har hon varit gravid en gång tidigare - och gjort abort - efter det enda one-night-standet hon haft... Det var kanske 7 år sen... och det hände ju uppenbarligen på "första försöket" så tja, visst kan det vara så att hon blir gravid på första försäket även nu - efter 30-strecket och 7 år efter förra gången...

Jaja, det skulle väl inte förvåna mig om det faktiskt blev så - det verkar ju hända de flesta av mina vänner så varför inte henne...

Däremot så undrar jag hur hon resonerar kring att bli ensamstående till sitt barn - för det verkar ju vara så hon tänker...
Tanken slog ju oss också när vi var igång med akupunkturen - att satsa våra sparade pengar - dra till Danmark och inseminera mig OM äggen erkade bättre men inte makens sperma fixade att befrukta...
Men så blev det ju inte...

Det som var bra med IVF-perioden var att man hade stenkoll på mensen och kroppen... Nu känner jag av ÄL och känner igen symptomen för det(mer än vad man kan säga om mina vänner som inte planerar barn men som blir gravida på ett kick) däremot så är ju cykeln allt annat än punktlig och jag har ofta spottings - en fläck några dagar innan...
Nu har jag noll koll men den borde vara på ingång...