Hemma hos Kvarnlyckan blandas sorsna tankar med förberedelser för en stor fest... Hon är en klokbok den där Kvarnlyckan... sätter tankar och känslor i gungning och det känns bra. Även om det är sorgsna tankar och känslor så är det bra - det utvecklar mig och för mig framåt!
Hon pratar endast med dem som frågar... Jag kan inte fungera så - jag är ganska öppen med våra adoptionsplaner och berättar ibland i "förbigående" eller som om det vore en kurs jag går eller ett spännande projekt som vi deltar i...

Men jag kan känna igen mig i de tankar kring och sorgen över hur andra människor behandlar mig - oss - att vi förväntas vara starka nog att både gå igenom alla de sorger som vi upplevt i vår önskan att bli förälder och OVANPÅ det orka vara starka att bjuda in till samtal om vår adoption...

På midsommar exempelvis: 4 par med barn; 4 goda vänner med respektive och deras ljuvliga härliga ungar... 2 av dem har jag känt i över 10 år - 1 av dem har själv väntat i 4 år på sin son...
Utöver de här gästerna; vi, det barnlösa paret och den tjej som naivt tror att hon ska kunna fatta beslutet att bli mamma och sen bli inseminerad och så är det klart...

Var det överhuvudtaget någon som frågade oss om hur saker och ting utvecklas? Var det någon som funderade på hur vi upplever situationen? Var det någon som i sitt stilla sinne tänkte tanken att vore det jag; skulle jag vilja att någon frågade mig hur det går då? Var det någon som undrade hur jag orkar ens träffa dem när de bara totalt skiter i att ens fråga hur jag mår?
Men det syns väl inte utanpå hur tankarna går... utåt sett verkar vi behärskade, glada och nöjda med livet...

Det som slagit mig de senaste dagarna är ju att det oftast inte är några speciellt upplyftande saker man har att berätta - än...
Och om man ser det ur Kvarnlyckans perspektiv så kommer det för hennes del förmodligen inte släppa och bli odelat positivt förrän de har barnet i sin famn?!
Hej och Hopp skriver att jag ska se mig som en väntande mamma - jag skulle så gärna vilja det... Men här knyter det sig för mig och jag får tårar i ögonen...
Jag vågar inte...

Vi har inte ens medgivandet i handen ännu... inte för att jag tror att det är någon fara med det längre men den dag jag har det då ska vi fira det. Först då har vi nått det första trappsteget på vår "barnväntan"...
Min längtan har vart så kantad av misslyckanden så jag vågar inte ta ut något i förskott...

Samtidigt så kan jag tänka lite på den här singeltjejen som var med på midsommar; hon är jämt sjuk. Alltid är det något, det är förkylningar, öroninflammation, halsinfektioner, muskelvärk, ledvärk, halsfluss, inflammationer, svullnader osv osv...
Sån har hon ju varit i alla år jag känt henne... Mellan mig och R är det ett litet skämt; vi tar ALDRIG upp hennes sjukdomar - men å andra sidan behöver vi aldrig det heller, hon för dem alltid på tal själv och vi lyssnar och ojjar oss och hoppas det går över snart...
Jag tror hon är hypokondrisk. Att hon vaknar varje morgon och känner efter... Att hon har klippkort hos läkaren...
Varför frågar jag aldrig henne hur hon egentligen mår? Jo för jag orkar inte seriöst sitta och lyssna på allt det där ledsamma och saggiga snacket om hennes hälsa... det räcker väl med att hon själv drar upp det och beklagar sig över läkarnas kompetens som aldrig hittar något "riktigt" fel hos henne...

Kanske ÄR hon sjuk på riktigt ? Är jag en okänslig jävel så som tror hon bluffar? Är det lite samma bland mina vänner: att det inte frågar hur det går för oss för att det är in i döden trist att lyssna på mig när jag bara öser skit över det orättvisa liv som är mitt? Hur jobbigt det varit med hemutredningen, hur seeeegt det är att vänta, hur jobbigt det är att träffa gravida vänner och hur känslig jag är i förhållande till andra som inte har barn?

Igår läste jag lite i mina gamla bloggar... jag har skrivit 186 inlägg på familjeliv... de första medans vi ännu trodde vi var lite svårstartade och jag var skengravid varenda månad...
De senare kantade av tunga motgångar - panikångest och 0 befruktade ägg, uppsägning på jobbet, arbetskamrater som blir gravida, vänner runt omkring som ploppar ur sig barn på löpande band, oförstående plumpa människor, vänner som sviker och motgångar, motgångar, motgångar...
Det sista som lämnar människan är hoppet sägs det ju och jo - just hoppet om att vi ska få bli föräldrar får en att kämpa vidare...

Maken läser här då och då och han kommenterade igår mitt sorgsna inlägg om vänner... han känner sig medskyldig... Han är den som drar ner mig i tråkighetsträsket... tror han...
Men det är inte så - jag var där redan innan vi träffades och jag orkar inte leva som jag gjorde innan - jag kände mig som ett "måndagsbarn" som Veronica Maggio sjunger... Jag ville bort från det livet jag levde innan...

Han är min bästa vän just nu och det är sån tur att jag har honom! Han är den bästa av män och en trogen vän och min livskamrat. Vi delar allt - i gott och ont. Men han kan inte förstå att ibland kommer tankar och sen går de och så gör de sig inte påminda på ett tag... Det är också han som är den enda som känner som jag, tänker som jag, upplever samma saker som jag - vi är ju det barnlösa paret.

Självklart upplever vi saker på olika sätt och tar det till oss på olika sätt...

Om någon av mina nära vänner varit med om samma sak så hade jag kunnat känna mig mindre ensam. De jag känner som faktiskt går igenom samma sak är i periferin och visst händer det att jag tänker på dem - men vi var inte nära innan och det skulle vara ganska makabert om vi det enda som skulle föra oss samman är vår barnlöshet. När det gäller dem så verkar de inte vara intresserade utav adoption. Det ena paret väljer nog att gå vidare i livet UTAN barn och de andra kämpar vidare med IVF tror jag - jag vill inte fråga - för de ställer inte frågor till mig om vår adoption... Så där tänker jag precis som Kvarnlyckan... Frågar de får de svar men inga frågor ställs... å andra sidan famlar jag i okunskap också för att jag inte frågar dem...

Frågor ställs inte heller längre av A, en av de få jag känner som har två barn... å andra sidan träffas vi nästan aldrig längre. När vi ses så är vi aldrig själva och inte ens vid de få tillfällen som vi är själva andas hon något om vår barnlängtan.
Hon frågar uppenbarligen inte R heller längre. Det frågade jag henne om sist hon lunchade här...
Där har jag själv tagit ställning och valt att inte dela med henne längre eftersom jag ansåg att hon inte kunde möta mig i min längtan, min sorg och mina översvallande känslor. I de fall hon vart med när jag träffat mina andra vänner så har jag inte yppat ett ord om adoption eller barn.
När hon inte vart med har det hänt att jag själv tagit upp det och fått frågor kring det...

Och nu återkommer mina tankar till R. Vi har alltid talat om allt. Även de mest obekväma tankar och händelser. Vad som än har hänt så har vi alltid kunnat tala om det. Och det är det som gjort oss så starkt knutna till varandra. Vi träffades i en kris för en av oss och vi har tagit oss igenom flera krisartade tillfällen under de år som vi känt varandra. Vi har levt långt ifrån varandra förr men alltid kommit tillbaka till det förtroende som alltid funnits där mellan oss. Det har vart så himla skönt att kunna släppa alla hämningar och TALA direkt från ett hjärta till ett annat...
Jag vill komma dit igen...

Jag måste fundera på hur jag ska ta mig dit igen...