litenlangtan

Alla inlägg under juli 2010

Av litenlangtan - 17 juli 2010 17:38

Var på Quiz med grannarna i fredags... Det var väldigt trevligt och jag fick ett uppslag till den där kräftskivan som jag skrivit om... Det skulle vara så trevligt att samla alla vänner som var med på bröllopet och fira vårt "pappersbröllop" med en kul fest med lite papperstema... Och vad passar då bättre än pappersduk, pappersservetter, pappershattar, pappershaklappar och papperslyktor?! Kräftskiva har jag aldrig lyckats ha för det känns vansinnigt söligt men det skulle vara väldigt kul - antigen på det här stället eller i vår trädgård...

  


Appropå trädgårdsfest hade grannarna bjudit in till partaj i vår trädgård i går. Totalt var vi 16 st som grillade och åt i vår trädgård och sen trängde vi ihop oss i vår "berså" som inte är nån berså... men jag hade "pimpat" det lilla hörnet bäst jag kunde igår med lite bröllopsattiraljer från förra året...

Maken hade bjudit in mina systrar och den ena skulle ta med en kompis och komma över... Men sen ringde kompisen och sa att hon inte fick tag på syrran... Något kärleksgnabb hade kommit emellan på något sätt och då gör syrran så att hon stänger omvärlden ute och svara inte i telefon eller nåt...
Så det slutade med att syrrans kompis åkte hem till syrran och tog sig an henne och vi var ute på gården med grannarna och deras vänner hela kvällen...
Nu ska jag till tvättstugan och se om det går att hänga tvätten ute idag utan risk för en extra sköljning...



ANNONS
Av litenlangtan - 17 juli 2010 06:06

... med att börja jobba när andra sover måste ju vara att vakna okristligt tidigt även de dagar man är ledig/har sovmorgon... *suck*Jag tillhör dessutom skaran som har svårt att somna om! Mensvärk och svettningar på det = dålig morgon! Tur jag hade en bra kväll igår att tänka tillbaka på!

ANNONS
Av litenlangtan - 16 juli 2010 06:52

Hemma hos Kvarnlyckan blandas sorsna tankar med förberedelser för en stor fest... Hon är en klokbok den där Kvarnlyckan... sätter tankar och känslor i gungning och det känns bra. Även om det är sorgsna tankar och känslor så är det bra - det utvecklar mig och för mig framåt!
Hon pratar endast med dem som frågar... Jag kan inte fungera så - jag är ganska öppen med våra adoptionsplaner och berättar ibland i "förbigående" eller som om det vore en kurs jag går eller ett spännande projekt som vi deltar i...


Men jag kan känna igen mig i de tankar kring och sorgen över hur andra människor behandlar mig - oss - att vi förväntas vara starka nog att både gå igenom alla de sorger som vi upplevt i vår önskan att bli förälder och OVANPÅ det orka vara starka att bjuda in till samtal om vår adoption...

På midsommar exempelvis: 4 par med barn; 4 goda vänner med respektive och deras ljuvliga härliga ungar... 2 av dem har jag känt i över 10 år - 1 av dem har själv väntat i 4 år på sin son...
Utöver de här gästerna; vi, det barnlösa paret och den tjej som naivt tror att hon ska kunna fatta beslutet att bli mamma och sen bli inseminerad och så är det klart...


Var det överhuvudtaget någon som frågade oss om hur saker och ting utvecklas? Var det någon som funderade på hur vi upplever situationen? Var det någon som i sitt stilla sinne tänkte tanken att vore det jag; skulle jag vilja att någon frågade mig hur det går då? Var det någon som undrade hur jag orkar ens träffa dem när de bara totalt skiter i att ens fråga hur jag mår?
Men det syns väl inte utanpå hur tankarna går... utåt sett verkar vi behärskade, glada och nöjda med livet...


Det som slagit mig de senaste dagarna är ju att det oftast inte är några speciellt upplyftande saker man har att berätta - än...
Och om man ser det ur Kvarnlyckans perspektiv så kommer det för hennes del förmodligen inte släppa och bli odelat positivt förrän de har barnet i sin famn?!
Hej och Hopp skriver att jag ska se mig som en väntande mamma - jag skulle så gärna vilja det... Men här knyter det sig för mig och jag får tårar i ögonen...
Jag vågar inte...

Vi har inte ens medgivandet i handen ännu... inte för att jag tror att det är någon fara med det längre men den dag jag har det då ska vi fira det. Först då har vi nått det första trappsteget på vår "barnväntan"...
Min längtan har vart så kantad av misslyckanden så jag vågar inte ta ut något i förskott...

Samtidigt så kan jag tänka lite på den här singeltjejen som var med på midsommar; hon är jämt sjuk. Alltid är det något, det är förkylningar, öroninflammation, halsinfektioner, muskelvärk, ledvärk, halsfluss, inflammationer, svullnader osv osv...
Sån har hon ju varit i alla år jag känt henne... Mellan mig och R är det ett litet skämt; vi tar ALDRIG upp hennes sjukdomar - men å andra sidan behöver vi aldrig det heller, hon för dem alltid på tal själv och vi lyssnar och ojjar oss och hoppas det går över snart...
Jag tror hon är hypokondrisk. Att hon vaknar varje morgon och känner efter... Att hon har klippkort hos läkaren...
Varför frågar jag aldrig henne hur hon egentligen mår? Jo för jag orkar inte seriöst sitta och lyssna på allt det där ledsamma och saggiga snacket om hennes hälsa... det räcker väl med att hon själv drar upp det och beklagar sig över läkarnas kompetens som aldrig hittar något "riktigt" fel hos henne...

Kanske ÄR hon sjuk på riktigt ? Är jag en okänslig jävel så som tror hon bluffar? Är det lite samma bland mina vänner: att det inte frågar hur det går för oss för att det är in i döden trist att lyssna på mig när jag bara öser skit över det orättvisa liv som är mitt? Hur jobbigt det varit med hemutredningen, hur seeeegt det är att vänta, hur jobbigt det är att träffa gravida vänner och hur känslig jag är i förhållande till andra som inte har barn?



Igår läste jag lite i mina gamla bloggar... jag har skrivit 186 inlägg på familjeliv... de första medans vi ännu trodde vi var lite svårstartade och jag var skengravid varenda månad...
De senare kantade av tunga motgångar - panikångest och 0 befruktade ägg, uppsägning på jobbet, arbetskamrater som blir gravida, vänner runt omkring som ploppar ur sig barn på löpande band, oförstående plumpa människor, vänner som sviker och motgångar, motgångar, motgångar...
Det sista som lämnar människan är hoppet sägs det ju och jo - just hoppet om att vi ska få bli föräldrar får en att kämpa vidare...


Maken läser här då och då och han kommenterade igår mitt sorgsna inlägg om vänner... han känner sig medskyldig... Han är den som drar ner mig i tråkighetsträsket... tror han...
Men det är inte så - jag var där redan innan vi träffades och jag orkar inte leva som jag gjorde innan - jag kände mig som ett "måndagsbarn" som Veronica Maggio sjunger... Jag ville bort från det livet jag levde innan...


Han är min bästa vän just nu och det är sån tur att jag har honom! Han är den bästa av män och en trogen vän och min livskamrat. Vi delar allt - i gott och ont. Men han kan inte förstå att ibland kommer tankar och sen går de och så gör de sig inte påminda på ett tag... Det är också han som är den enda som känner som jag, tänker som jag, upplever samma saker som jag - vi är ju det barnlösa paret.


Självklart upplever vi saker på olika sätt och tar det till oss på olika sätt...


Om någon av mina nära vänner varit med om samma sak så hade jag kunnat känna mig mindre ensam. De jag känner som faktiskt går igenom samma sak är i periferin och visst händer det att jag tänker på dem - men vi var inte nära innan och det skulle vara ganska makabert om vi det enda som skulle föra oss samman är vår barnlöshet. När det gäller dem så verkar de inte vara intresserade utav adoption. Det ena paret väljer nog att gå vidare i livet UTAN barn och de andra kämpar vidare med IVF tror jag - jag vill inte fråga - för de ställer inte frågor till mig om vår adoption... Så där tänker jag precis som Kvarnlyckan... Frågar de får de svar men inga frågor ställs... å andra sidan famlar jag i okunskap också för att jag inte frågar dem...


Frågor ställs inte heller längre av A, en av de få jag känner som har två barn... å andra sidan träffas vi nästan aldrig längre. När vi ses så är vi aldrig själva och inte ens vid de få tillfällen som vi är själva andas hon något om vår barnlängtan.
Hon frågar uppenbarligen inte R heller längre. Det frågade jag henne om sist hon lunchade här...
Där har jag själv tagit ställning och valt att inte dela med henne längre eftersom jag ansåg att hon inte kunde möta mig i min längtan, min sorg och mina översvallande känslor. I de fall hon vart med när jag träffat mina andra vänner så har jag inte yppat ett ord om adoption eller barn.
När hon inte vart med har det hänt att jag själv tagit upp det och fått frågor kring det...


Och nu återkommer mina tankar till R. Vi har alltid talat om allt. Även de mest obekväma tankar och händelser. Vad som än har hänt så har vi alltid kunnat tala om det. Och det är det som gjort oss så starkt knutna till varandra. Vi träffades i en kris för en av oss och vi har tagit oss igenom flera krisartade tillfällen under de år som vi känt varandra. Vi har levt långt ifrån varandra förr men alltid kommit tillbaka till det förtroende som alltid funnits där mellan oss. Det har vart så himla skönt att kunna släppa alla hämningar och TALA direkt från ett hjärta till ett annat...
Jag vill komma dit igen...


Jag måste fundera på hur jag ska ta mig dit igen...









Av litenlangtan - 15 juli 2010 11:01

Borde kanske jobba på att inte få dåligt samvete varje gång jag skriver/tänker egoistiska och självupptagna tankar...

Har skickat 4 SMS till de vänner som betydermest för mig...
Till R - att jag hoppas hon har en skön semester och kan vi kanske ses snart...?
Kort svar tillbaka att de var på väg på utflykt... (är hon kort i tonen medvetet mot mig eller var hon stressad?)


Till N för att önska henne trevlig resa och säga att jag kommer längta efter henne...
Hon blev glad och påminde mig om att hon reser bort i höst för att plugga ett tag. Det kändes skitjobbigt - men vi kanske får tillfälle att prata mer på telefon istället...

Till F och skriva att jag ser fram emot att träffa henne snart...

Till J för att kolla läget, säga att det var trevligt sist och kändes som det var länge sen vi sist sågs och vad har hon för planer till veckan?


Längtar efter semester - Vi ska resa bort till en huvudstad några dagar och det ska bli så himla skönt...
Att bara slappa, strosa runt, se sig omkring, gå på museum osv - det ska bli helt underbart!
Inför hösten önskar vi dra till Milano och se på fotboll och så har vi faktiskt planerat en kort tur till Paris till våren - över helgen bara...
Konstigt nog så är de där resorna som vattenhål - tröst och flykt på samma gång!

Av litenlangtan - 15 juli 2010 06:52

Igår funderade jag en hel del på vänner... För 8-10 år sen var jag en del i "gänget" och en av de personer det kretsade kring - vi bodde i ett 'partykollektiv' där det var fest i stort sett varje helg och där folk alltid bodde över på soffan osv... Det var ofta jag och mina närmaste vänner som drog i gång saker, planerade fester, festivaler, happenings osv...
Vi startade en klubb med liveband, DJ och dans - vi samlade ihop folk och hade nästan en hel liten by på festivaler osv...


Kort sagt hade jag gott om vänner och kände mig omtyckt och det hände alltid något...


Sen drabbades jag av tunga insikter och kände mig tvungen att ta befälet över mitt liv och göra halt. Jag drog mig undan - valde andra nöjen - eller lät helt enkelt bli att befinna mig bland alla de där människorna...
Väldigt få personer fick tillträde till mitt privata och det mest märkliga var väl egentligen att ingen saknade mig... folk slutade ringa och slutade fråga mig vad som skulle ske... Andra tog över efter mig som "djungeltrumma" och skocken drog vidare på nya äventyr - utan mig...


Den lilla klick av människor som fick insikt i mitt liv finns kvar...
Det är J - som jag dock hade en kontrovers med i samband med mitt bröllop förra året (jag tyckte att hon borde ägna min näst viktigaste dag L I T E mer uppmärksamhet) och sen råkade jag lägga mig i en sak som inte jag hade med att göra i vintras...
J blev skitförbannad när jag berättade om min dumhet - vi tog lite 'time-out' några veckor och sen kom det fram att det inte var så farligt. Självklart blev hon sur över att jag inte kunde knipa käft - jag talar innan jag tänker ibland - och jag riskerar att bli utelämnad när det handlar om förtroenden...
Jag har också backat undan - inte tjatat om att träffas, inte ringt, inte klagat, inte påmint om min existens... Vi har bara träffats på tumanhand 1 gång i år... annars brukar vi se till att det blir nån gång ibland...
Alltid på mitt initiativ - hon har inte tid att sakna mig eller ens tänka att hon behöver träffa mig. Hon har så många andra i sitt liv som hon kan prata med...
Jag saknar henne så det kan göra ont i bland... Men samtidigt så känns det som om mitt liv står still. Det händer ju liksom INGENTING nytt...
Vi lever ett stillsamt liv, jag letar inte nya jobb intensivt (som jag borde) och jag bor på samma ställe, pysslar med samma grejer, träffar samma (få) människor och kommer liksom inte framåt i min utveckling - alls. Jag är fortfarande barnlös och identifierar mig som barnlös. Det är inte alltid så roligt att prata om det och säkerligen inte så kul att lyssna på detta eviga malande om alla negativa känslor och upplevelser kring det...


Och plötsligt slår det mig - jag är tillbaka på samma ställe där jag var för 10 år sen... Jag är fast i en ond spiral av tråkigheter... Denna gång handlar det inte om brustna relationer eller mönster som jag själv måste bryta... Det handlar om ofrivillig barnlöshet... Jag kan inte ta mig ur detta på något annat sätt än att a) få barn b) välja att leva vidare i mitt liv utan barn och lämna detta träsk bakom mig för gott...


Eftersom jag har gift mig med världens bästa man och vi har valt att gå vidare med adoption så är b)-alternativet uteslutet...
Vi är då hjälplöst fast i den onda cirkeln - och jag känner återigen att jag kan inte vara nån kul vän att prata med som bara maler på om allt det här tradiga och tjatiga negativa...
Precis som för 10 år sen...


Då fanns också min vän R - henne saknar jag också... jättemycket... Hon har alltid varit den jag ohämmat pratat rakt ut med - OM ALLT!
Nu känner jag inte så längre... Efter det som hände nyligen med hennes andra graviditet känns det som om jag inte kan känna mig avslappnad i hennes sällskap nåt mer. Jag drar mig för att kontakta henne - för det känns som om det ofta är på mitt initiativ även där... Vi bor ganska långt ifrån varandra nu, vi har ingen bil och just nu har hon semester så det lär inte bli att vi ses förrän kanske i augusti nästa gång och då är hon sex månader in i graviditeten...
Jag tänker ofta att dessa två vänner - som funnits i mitt liv ganska länge nu - betyder så oerhört mycket för mig, vet allt om mig, kan mig utan och innan... men jag kan förstå om inte jag är deras bästa vän längre... det finns andra som tagit den platsen och de har gått vidare...
Fast för inte så länge sen sa R att jag var en av hennes bästa vänner - samtidigt som jag kan känna att det kan ju fan inte stämma - för det är alltid jag som tar kontakt...


Jag läste på en blogg något som jag tog för självklart men som bara kan vara självklart för den som själv är drabbad...


"Hur gör man då om man själv lyckas bli gravid på första försöket och vet att några av ens bästa vänner försökt under tre års tid? Jo, man berättar att man är gravid, gärna öga mot öga, och är förberedd på en gratulation som kanske är färgad av avund och sorg. Vad man inte bör göra är att undvika situationen/personen och berätta för alla andra och sedan låta de barnlösa vännerna få informationen långt senare genom djungeltelegrafen. Det kan upplevas som ett stort svek eller i alla fall ett mycket underligt beteende."

 

Detta är en självklarhet för mig - men som sagt, inte för alla som kan bli gravida som vanligt...

 

Just R har ju sen många år tillbaka en annan vän som varit ofrivilligt barnlös i många år utan att egentligen ta reda på orsaken...
Nu är hon inte barnlös längre men samtidigt vet jag att om de planerar syskon så kommer det kanske ta lite tid även det...


Det som kändes så hemskt med att R inte berättat innan eller valde just SMS att dela nyheten med mig grundar sig i att hon skrivit sitt referentbrev till mig med sitt andra barn i magen... Jag kan inte riktigt förklara varför det kändes så stort och hemskt men det gör bara det... Och jag måste inte kunna förklara - men det känns väl som att det lät på dem som de verkligen ville hjälpa oss att nå vår efterlängtade dröm - att de ville följa med på vår resa till ett barn och vara odelat uppmärksamma och stödjande... Men så kom deras egen babylycka i vägen. De kommer ha fullt upp med magen och bebisen och vi kommer kanske glida allt mer ifrån varandra...
Jag måste dock släppa det faktum att jag kände det som ett gravt svek - hon valde att berätta när hon kände att det var "säkert" att berätta...


Jag skulle vilja berätta för henne om mina tankar och känslor just nu - men jag tror jag väntar lite - behöver sortera detta lite till innan...


Just nu känner jag mig så otroligt ensam - den enda jag har att riktigt tala med är min man. Och min blogg... Den är en tyst bundsförvant, en lyssnare, en ventil och en tröst...


Snart firar vi ettårig bröllopsdag - jag frågade maken igår om vi ska fira den på något sätt - med vänner - jag funderar på att bjuda in till en kräftskiva i vår trädgård...
Men efter midsommarmisslyckandet så vet jag inte om jag är så sugen på att bli ratad och utelämnad igen...


Appropå det så pratade grannarna om att bjuda in sina vänner till ett spontant grillkalas på lördag - vi kunde också bjuda in våra kompisar tyckte de...

-vi har inga kompisar sa jag...


Men lite så känns det... Samtidigt som jag vet att jag har vänner som finns där när jag behöver dem... men gör jag inte det nu? Känner jag mig inte ensam och ledsen nu? Varför känns det inte helt naturligt att ringa en av dem och berätta det då?


När ska jag få tillbaka de vänner jag tappat? När ska de spontant ringa mig igen? När ska vi vara en självklar klick i umgänget - för just nu är vi INTE det... någonstans...

Jag kanske omedvetet väljer bort mig själv i allt det här - tycker att jag är en trist typ som jag själv antagligen inte skulle ringa om jag var dem...

Fy fan vad ömklig jag är just idag...





 

Av litenlangtan - 14 juli 2010 11:10

En kompis till mig lever sen ganska länge tillbaka som singel... Hon har vart sjukskriven länge men jobbar nu heltid igen sen något år tillbaka...
Hon har husdjur men ingen fast partner... Jag gillar hennes lite annorlunda sätt att förhålla sig till livet - hon bloggar och facebookuppdaterar om allt som plågar och irriterar henne - hon talar gärna om sina åsikter! Även om de inte alltid är medhårs med vad gemene man tycker... Hon är frispråkig och tar ingen skit - men vi som känner henne skrattar gott med och åt henne ibland för hennes åsikters skull... Hon har alltid varit annorlunda - helt klart på ett bra sätt!

Igår läste jag på hennes blogg att hon tänker på framtiden... om sitt blivande liv som mamma... Eftersom hon inte har någon partner och dessutom är bisexuell, är det inte helt självklart för henne att bli förälder. Hon har ganska starka åsikter om barn (som väsnas och har dålig självbehärskning och alla deras knäppa föräldrar som inte kan hålla styr på dem) så därför blev jag lite förvånad över hennes tankar på att bli förälder själv...
Hon skrev att hon börjat kolla på assisterad befruktning och skrev också om chanserna att det skulle ta sig på första försöket vid olika åldrar... Jag som var 34 när jag förjade försöka bli mamma kände en allt mer växande panikkänsla av stress inför att bli en "gammal mamma" - den stressen finns inte kvar idag... Jag vill självklart bli förälder så fort som möjligt men jag hoppas på att bli mamma innan 40 och har förlikat mig med tanken på att inte vara så ung när jag blir förälder - jag tror inte jag blir en sämre mamma för det...

Hur som helst så känns det lite väl naivt att tro att det ska lösa sig på första försöket... iofs så har hon varit gravid en gång tidigare - och gjort abort - efter det enda one-night-standet hon haft... Det var kanske 7 år sen... och det hände ju uppenbarligen på "första försöket" så tja, visst kan det vara så att hon blir gravid på första försäket även nu - efter 30-strecket och 7 år efter förra gången...

Jaja, det skulle väl inte förvåna mig om det faktiskt blev så - det verkar ju hända de flesta av mina vänner så varför inte henne...

Däremot så undrar jag hur hon resonerar kring att bli ensamstående till sitt barn - för det verkar ju vara så hon tänker...
Tanken slog ju oss också när vi var igång med akupunkturen - att satsa våra sparade pengar - dra till Danmark och inseminera mig OM äggen erkade bättre men inte makens sperma fixade att befrukta...
Men så blev det ju inte...


Det som var bra med IVF-perioden var att man hade stenkoll på mensen och kroppen... Nu känner jag av ÄL och känner igen symptomen för det(mer än vad man kan säga om mina vänner som inte planerar barn men som blir gravida på ett kick) däremot så är ju cykeln allt annat än punktlig och jag har ofta spottings - en fläck några dagar innan...
Nu har jag noll koll men den borde vara på ingång...



Av litenlangtan - 13 juli 2010 12:58

Jag fick för någon månad sen eller så en kommentar från Greengal ochhon frågade om jag ville läsa hennes blogg om adoption mm.

Jag svarade till e-mailadressen men sen har jag inget hört...

Har du fått mitt mail? Har jag tappat bort ditt svar? Eller är det något annat som hänt?

Jag vill gärna läsa din blogg och tar tacksamt emot lösenord och sånt på knytaband@spray.se



Av litenlangtan - 13 juli 2010 06:49

Strax innan avfärd i morse hörde jag åskan mullra... jag hann precis till jobbet innan det bröt ut. Himlen var alldeles svart och stora tunga droppar föll här och där - men jag kunde nästan zickzacka emellan dem...
Nu öser det ner, åskan rullar i horisonten och den lite svalare luften drar in igenom min öppna dörr...
Morgonens första kund sitter och trycker i sin bil på parkeringen - väntar på att regnet ska avta lite så han kan springa in till mig och kaffemaskinen...

Regnet tilltar i styrka igen och jag bara njuter...
Finns det något bättre än doften från asfalten som spolats ren efter ett häftigt sommaråskväder? Hur det ångar från den varma maken - se regnbågar och häftiga sommaråskväder? I love it!

Igår lästes ingen kvällsbok - tysta och tätt intill varandra låg vi - mannen och jag - jag kämpade för att hålla ögonen öppna och se alla blixtarna :-D

Det är tillockmed okej att vara ute i sånt här väder - även om man blir blöt inpå bara skinnet så är det ju ganska varmt regn...

Nu kommer nästa skur och regnet tilltar igen... Härligt!




bilden är lånad från Internet

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Följ blog

Följ litenlangtan med Blogkeen
Följ litenlangtan med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5 6 7
8
9
10
11
12 13 14 15 16 17
18
19 20 21 22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Juli 2010 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se