Vad gör man när man ryser av obehag och önskar att ens kunder aldrig mer kommer in i butiken?

Kunderna är ett jäng bröder som målar och de kommer in titt som tätt... Två av tre framkallar rysningar och jag försöker vara behärskad men sval när de kommer och hjälpa dem så fort som möjligt för att de ska gå så fort som det bara går...

men de står kvar och skojjar och går på... och jag ryser och ryser och ryser...

Hittade en väldigt intressant bloggartikel om adoption eller förmånen att kunna få adoptera...

Många vet för lite om infertilitet och många tror fortfarande att adoption är ett enkelt alternativ om man inte kan få egna barn...

Men ibland kan jag faktiskt tänka att de som aldrig kämpat för att bli förälder inte förstår sina barns emotionella värde fullt ut...

Det är så ogreppbart - så vansinningt svårt att förklara hur de där känslorna förblindar en ibland...

Jag vet när jag och nygravida vännen R inte pratade alls - då funderade jag på hur jag skulle kunna förklara känslorna och svartsjukan för henne...

Jag tänkte som så att hon var grymt pank, fick vända på varenda krona, inte kunna unna sig något nån gång. Alltid fick äta det billigaste, sämsta, vara sparsam med allt. Slita på flera skitjobb för att kunna äta och betala räkningarna... Alltid avstå från saker för pengarna inte räcker till...
Medans vi plötsligt vann flera miljoner på lotto och kunde strö pengar omkring oss...
När vi lever lyxliv, reser kors och tvärs och äter hummer till frukost så går hon sida vid sida och försöker leva jämsides med oss och våra nya lyxvanor...

Så plötsligt en dag skickar jag ett SMS och berättar att vi faktiskt har vunnit igen - flera miljoner - IGEN! Vi är så lyckliga och glada för vi är så rika...

Det där är en fråga om pengar och inget annat - men det kan kännas så ibland som att man tragglar på - man försöker överleva dagen, inte blicka längre fram än morgondagen...

Och även som pengasituationen inte är helt olik - de har ju trots allt köpt hus och har två bilar och ett barn - deras ekonomi är säkerligen inte helt stabil - vi är ju DINKs - Doubble Income No Kids - så är de ju rikare i våra ögon -de har söta dottern och snart kommer en till...

Ingen av våra kompisar som har barn kan överhuvudtaget sätta sig in i hur det är att vara vi...

Det stod så bra i samma blogg som ovan - "man blir ständigt omkörd på bebismotorvägen där vi står kvar med punka på alla fyra hjulen... "

helt klart...

Jag undrar om inte alla som var med och firade R's dotters tvåårsdag i helgen tyckte det var skönt att vi inte kunde komma - så behövde ingen passa tungan, eller ens tycka synd om oss eller känna att de inte bryr sig om oss eller vara rädda för att säga något dumt...

jag skrev på FB att jag önskade att vi kunde vart där och firat med dem - men inte någon skrev att de saknade oss... antagligen gjorde de inte det heller...

Ibland kan jag vara så jävla trött på att ta kontakt med folk - be att få träffas, vara den som kommer med förslagen, hittar på saker, bjuder in till fester och kalas...

När är vi självklara gäster hos folk egentligen - är det först när vi blir en familj?

Idag har jag och maken badat - vi träffades vid "vår" sjö och tog ett snabbt dopp. Sen har vi målat, ätit Gaspacho med grannarna och duschat tillsammans :-D Ett av våra små nöjen! Man spar faktiskt vatten också! Nu sitter vi framför TVn och kollar på 'in Treatment' och ska väl snart gå och lägga oss - det har precis åskat och regnat lite... skönt - hoppas ändå på bra väder imorgon! 

Maken snusar ifrån sängen intill, vi sover i varsin svettig sovsäck och det bullrar och brusar i rören som går genom vårt rum. För 600:- får man inte mycket till sovrum i Sverige. Brudparet överglänste själva festens eventuella brister... De kom i en lövad segelbåt och klev upp på en kobbe och vigdes med havet som fond! Robban Bobergs båtlåt och Kents 'Dina andetag' framfördes och ett jäng gubbar från trakten spelade Goa låtar under minglet och den efterföljande skålen på klipporna. Vädret och utsikten var strålande - många blev lite väl brända i solen eftersom vi var ute hela tiden... Vid 16.30 tog vi plats i Rotundan och det bjöds på alla sorters lax, färska kräftor med tillbehör och en massa tal på det... Kaffe och tårtbuffe dök upp först vid halv 9 och då var vi utleda på vårt bordssällskap som inte var de roligaste jag mött... Några konverserade oss men vi höll oss till varandra som vi oftast gör. Det var sånghäften och lite lekinslag men främst var det talens afton och det var många och långa hyllningar och bedyrade brudparets förträfflighet! Vid 01 rundade vi av och promenerade hem genom natten... Till vårt enkla sovrum... Idag hoppas jag på bad och om vädret tillåter lite mer målande på huset innan näst sista jobbveckan börjar...

  
Brudparet kom i lövad segelbåt...

   Utsikten från bryggan där man gick på toaletten...

  
Tjusig solnedgång och närheten till havet gör mig lycklig!

Igår målade vi det sista på första omgången på fasaden...
Grannen ('Hjärnkirugen' kallad då han gärna orerar om hur skarpa hjärnor andra yrkesgrupper har men kan själv inte be om hjälp med bokföringen)
stack ut huvudet och frågade om jag behövde hjälp med stegen...

Jag har ju hanterat den alldeles själv hela tiden så jag avböjde... Han berättade också att han startat på vår takkupa - skrapat och tvättat något... Men det var svårt och halt när det kom vatten på...
Jo det tror jag det. Men några pengar till att hyra en ställning har vi ju fan inte så han får bara jobba på. punkt.

Sen åt vi en grymt god Caesarsallad med kyckling och kalkonbacon... mums... Sen dog jag en smula i soffa med en ny bok.

Provade tänkbara kläder inför bröllopet på lördag men fick inte bestämt nåt - tvättade några maskiner tvätt också faktiskt...

Vardagen rullar på - om 2½ vecka är det ledig och semester. Och dessa två veckor ska räcka till att måla om fasaden en gång till. Men nu är det mesta gjort - underarbete med skrapning, fogning, tvättning, oljning, grundning och första stryket är gjort.
Sen tillkommer ju alla våra fönster men det är nog ganska lätt gjort när man väl tar sig i kragen att lyfta av dem...

Tankarna på adoptionen är lite ljumna nu - det värsta nojjiga har släppt och det känns ganska gott att allt är inlämnat och klart inför utskottets möte i augusti. Jag fick för mig att vi inte var hemma då men vi har just kommit från makens föräldrar och är hemma igen om vi vill delta vid mötet. Men vi bestämde båda igår att det gör vi inte.

En föredetta kollega var inne i veckan med sin 3 månader gamla son, en gammal arbetskamrat visar sig ha blivit pappa såg jag på FB - men det bekommer mig inte. Men tankarna på att min bästa vän R inte kunde meddedla mig ankomsten av deras nummer 2 genom nåt annat än SMS stör mig fortfarande. Vi grälade riktigt illa om det där och jag kan känna att trots att hon försöker förstå mig så kommer vi ju aldrig vara på samma planet när det gäller barn. Jag älskar hennes dotter - som är söt som socker, klok och god - som sin mor - och jag är väldigt glad att deras familjebildning gjorde nytta i deras relation. Det har blivit helt annat mellan dem och de bygger för framtiden - tillsammans mycket mer än förut...

Min och makens relation har alltid varit solid - trygg - beundransvärd. Vi har aldrig grälat på nåt offentligt ställe, vi har aldrig kastat skit på varandra, vi har aldrig tvivlat på varandra eller gått igenom några relationskriser. Förrutom det faktum att vi inte får barn. Men det vilar ju inte på någon - ingen skuld åt något håll - utan ett gemensamt problem som vi angripit och försökt deala med - tillsammans...

Jag har försökt ge R och hennes familj mitt fulla stöd - i alla väder - i alla kriser och jag kan förstå hennes känslor kring hennes graviditeter också. Hon talar inte om den alls nu (inte med mig i vart fall) och den förra talades det inte så mycket om heller - men det var inte 'roligt' att vara gravid - så varför skulle det vara det nu? Detta var en 'kompromiss' mellan henne och hennes sambo som gärna ville ha fler barn direkt...

Vi kan inte prata om den - hon kanske vill ösa skit över den vilket jag inte kan stödja - lika lite som hon kan förstå och stödja att jag inte kan förstå eller stödja - eller bli förstådd och stöttad i min utsatta situation...

Dilemma... Men vi vet om det - och vi gör väl det vi kan för att inte trampa varandra på tårna just nu... vi är ifrån varandra... det är en sån tid. Hennes dotter fyller år snart och vi kan inte komma för vi är nån annanstans. En annan i bekantskapen vars son snart fyller år kan vi inte heller hälsa på - då är vi på semester...
Vi ser när vi ses - förhoppningsvis har vi medgivandet i vår hand då och kan få kasta oss in i leken - att vara på väg att bli en familj...

Kvällen som igår var lugn... Satt länge och pratade med grannen + en väninna till henne... Sen gick jag in till maken och så lagade vi sillmiddag och sen glodde vi bara på TV. Armen är bättre så ikväll tänkte jag måla lite om inte vädret sätter stopp för det...

Ikväll måste jag tvätta lite också - det blev inte av att lämna bröllopsklänningen till kemtvätten så jag får köra den på 30 grader och stryka den själv :-o Hoppas det funkar...

Jag måste också göra iordning bröllopspresenten - en vacker personligt tryck med ett brudpar och bröllopets datum från isaform - vi har gett bort en sådan förut och den var väldigt uppskattad - hoppas ingen annan tänkt samma tanke bara...

Det infann sig ett lugn igår efter att vårt dokument kommit - det var så skönt att känna att människan hade ett hjärta ändå nånstans inne i kroppen som Kix skrev...
Men jag undrar fortfarande hur hon kunde hålla oss på halster i en hel vecka utan att höra av sig - det är faktiskt jäkligt dåligt och den dag då det här är över ska jag tala om det för henne...

Segt på jobbet... men det är väl bara att härda ut i några veckor och sen njuta av semestern...  

Yes, tjoho...

Jag cyklade hem och öppnade dokumentet och allt var med - ord för ord vad jag kunde se...
Det enda var att maken stavar sitt namn på ett sätt som inte stämmer med vad det står i passet så detta har hon ändrat... *puh*

Hennes kommentarer var också med och hör och häpna så följde de vår stil på dokumentet...

Skitbra... så nu kan jag andas ut det här och faktist tro på att vi kommer få det där medgivandet - om 30 dagar...

Då ska vi fira på riktigt... Då är vår första milstolpe i det här med att bilda familj faktiskt i hamn...

Men tills dess får jag nöja mig med att andas ut och känna sommarlugnet komma över mig...

Ringde idag och lämnade dels meddelande till henne på telefonsvararen och dels i växeln...
Så ringde hon och jag hann inte ta det... Lyssnade av hennes meddelande och då sa hon att hon postat ett nytt dokument till oss som vi borde haft i fredags...

Får vi inte det idag så får vi höra av oss igen...

Jag ringde upp och hon sa att hon "gjorde i stort sett de ändringar som vi skickat" och sen lämnat ifrån sig dokumentet till utskottet redan...

????????????????????????????

Men vi får inte göra fler ändringar nu då eller?
I min hjärna har jag inte släppt detta ännu...

Min kollega sa att jag kunde cykla hem och kolla posten och sen komma tillbaka för att känna mig lite lugnare...

Så nu ska jag göra det...

Söndag eftermiddag... har inte målat på 3 dagar och det har vart skönt för min högerarm - jag tror jag har karpaltunnelsyndrom och eventuellt musarm och ibland är det bättre och ibland sämre. Nu när det vart mycket skrapa/tvätta/måla de senaste veckorna så har armen blivit mycket sämre... Jag sover lite dåligt på nätterna också...
kanske borde gå till en doktor med det och säka igen för smärtan under revbensbågen för det har kommit tillbaka då och då igen...

Igår hade några vänner 1-årig bröllopsfest... Vi är inte jättenära vänner men vi var på mannens 30-årsfest förra sommaren trodde vi. När vi kom dit visade det sig att de gift sig i smyg... Och det hela sattes igång i maj då vi berättade för dem att vi skulle gifta oss i augusti... så kan det gå.
Well... jag har vart trött hela veckan och jag hade nog inte orkat parta med nån så vi valde att stanna hemma...

Vi hade en underbar kväll hemma igår. Grannarna var på fest och vi gjorde iordning ett stor fat med kycklingfilé, grillspett och sparris som vi grillade och till det sallad på fetaost/ruccoa/vattenmelon - fantastiskt gott tillsammans... Sen öppnade vi en flaska rött och tog med datorn och körde spotify med go musik på uteplatsen och bara låg i soffan och njöt av att vara själva med gott vin och god mat och god musik...

Det var ju en fantastiskt kväll igår...

Jag var desutom lite rädd för att B skulle säga att de var med barn - de har också svårt att bli gravida vet jag och jag såg nån bild nyligen på FB där man kunde ana en liten mage men det kan ha varit inbillning...

Däremot så har vi vart på stan idag och det kändes som om var annan tjej gick med stor gravidmage och de var tamigfan överallt...

Har fikat med en vän idag och det var trevligt att se henne - det blir ju inte så himla ofta numera sen hon träffade sin kille :-D

Klurar på om det ska bli möte med vår BRF idag för tydligen reser en av grannarna iväg till Piteå imorgon och är borta en vecka...
Jag hoppas grannen som misskött vår ekonomi har vett att be oss alla om ursäkt och stå för sina dumheter... För det kommer kosta honom och det kommer kosta oss alla eftersom vi tom har fått prick hos Kronofogden...

Imorgon ska jag försöka få tag på vår hemutredare igen. Maken är arg på hennes ignorans - att inte svara på e-mail på 4 dagar är jävligt dåligt...
Så nu väntar en natt med dålig sömn för vi vill ju ha ett svar på detta och slippa oroa oss för det här nåt mer innan mötet den 5/8...