Strax efter 9 skulle jag ringa till henne... var så nervös så jag skakade i händerna...
Kom fram till hennes telefonsvarare... och det konstiga är att hennes sätt att tala och hennes meddelande är precis på pricken så som jag uppfattat henne under hela den här tiden...

Jag har insett att hon inte är anträffbar idag... jag har ringt en gång till till henne nu på eftermiddagen och kom direkt till telefonsvararen igen. Via växeln är nog ingen idé att lämna meddelande eftersom jag har mailat och lämnat telefonmeddelande... Jag får helt enkelt forsätta våndas och känna mig nervig och småhysterisk över detta den här helgen med...

Nu snart är denna arbetsdag över - kanske ska jag ta det lite lugnt nu i eftermiddag och softa lite med en bok, detär på tok för varmt för att måla...

Jag har slängt ut en förfrågan om det är nån som vill äta räkor med mig i kväll men det verkar bli en solokväll för mig idag... :-(

Maken ska iväg på nåt meden kompis...

Är så in i bänken trött... har jättesvårt att komma upp på morgonen, svårt att upprätthålla motivationen på jobbet, svårt att koppla av på kvällen och kommer i säng alldeles för sent...
Hade kanske vart en idé med mörkläggningsgardiner i vardagsrum och sovrum? Då känner man åtminstone att dagen är slut och att det är sovdags... När nätterna är ljusa så blir det otroligt svårt att komma till ro och lägga sig...

Igår målade vi en stund på eftermiddagen. Ena grannkvinnan har semester och hon hjälpte till att måla lite - men även hon har ont av de högre höjderna på stegen och undviker således att måla högst upp... Maken är likadan. Jag försökte få honom att ta ett steg högre upp på den stora stegen (som har en extrabred fot som stöd längst ner och står stadigt som få) men det gick inte... han går helst inte ända upp på den lilla stegen heller...
Så det får ju jag göra - för den manlige grannen som inte är rädd för höjder lyser med sin frånvaro... Det är ju han som klantat till det för oss med ekonomin och han har liksom gått in i sin grotta...

Berättade allt om detta för min pappa igår och han sa att det var ett manligt drag... att tro att man själv ska lösa ett problem UTAN att ta hjälp...
Jag sa helt frankt att det var den sämsta jävla ursäkt jag hört och att jag inte köper det ALLS...

Pappa sa att det inte var en ursäkt utan en slags förklaring... till varför han undvikit att berätta något alls för oss andra...

Jag kan fortfarande inte förstå HUR det kunnat gå så långt och bli en sån jävla härva av lögner och strutshuvuden i sanden...

Appropå vår hemutredning så kommer jag idag att försöka ringa till henne för att höra om hon a) fått mitt mail b) läst dokumentet c) har några kommentarer.

Hon är som sagt var dålig på att svara på mail - maken kollade sin inkorg och han har aldrig fått något svar på mail från henne...
Han erbjöd sig att ringa men han är ju inte riktigt samma "hårdkokta streetsmarta fighter" som jag och jag är nog bättre på att ta konflikter...
För vi förbereder oss för konflikt...

Maken berättade förresten igår om en familj som han träffat på genom jobbet - de bor i en lite större tvåa än oss i Linné och har en son. De har valt att bo kvar i en mindre lägenhet för då kan de erbjuda sin son helt andra saker än yta... Hon kan vara hemma en dag i veckan från jobbet och hade de bott större hade hon aldrig haft den möjligheten...

Tjejen på jobbet som har hoppat in på ett litet sommarschema berättade i förbigående sist hon var här att hon och hennes man gått i sär. Deras dotter är 1½ år och hon har just flyttat till en tvåa med dottern... De skulle ha firat sin första bröllopsdag nu i slutet på juni men istället gick deras relation i kras och de har separerat...

Ibland blir jag lite rädd när jag tänker på hur vårt liv kommer förändras med ett barn i familjen...
Det är som en rikedom - en skatt - som vi ska få - kommer vi bli annorlunda mot varandra och mot vår omgivning...
Jag måste försöka tänka efter på hur vi tänkte DÅ - innan vi tog steget att slänga bort p-pillren och börja satsa på att bli familj. Nu efter 3½ år med ofrivillig barnlöshet har man glömt hur det kändes att "planera" för sin lilla familj. Hur romantiserat det var och hur man fantiserade om att första tiden skulle bli. Jag hade kanske också tankar på att ha barnvakt tidigt och att det skulle vara en saknad att inte dricka alkohol till exempel...
Fördelen med att vänta adoptivbarn är ju att man kan dricka nästan precis när man vill - barnet påverkas ju inte av den alkoholen alls... 
Nu har jag ju druckit i från mig som jag brukar säga... Jag hade några vilda år mellan 25-30 när jag var singel, ganska 'wild and crazy' och partyhatten på... Men jag lessnade på det och drog mig tillbaka så gott man kunde när alla vänner ALLTID ville festa... 

Nackdelen med att vänta adoptivbarn är väl att man aldrig vet NÄR man får l'ägga vantarna' på det lilla barnet och börja känna sig som en familj och slösa med älsk och gos...

Hu, nu börjar det dra ihop sig till telefonsamtal... *jag känner mig nästan illamående för jag är så nervös*

Idag ringde klockan och jag kom upp i tid och till jobbet i tid...

Kvällens som igår var ganska loj - skönt att bara göra ingenting... 
Det känns som om man verklien behöver vara lite ledig...
Jag fick lagt upp alla bilderna från Bryssel och jag tänkte på hur mysigt och roligt det är att resa... Och så längtar jag efter kommande resor...

I höst har vi planerat att åka till Milano - maken är stort fotbollsfan och har Inter som favoritlag... Vi har ju pratat om det här att åka ner till Italien och se en match länge och till hösten ska vi göra det...
Som med allt så är det skönt att kunna planera - men matchprogrammet släpps inte förrän om nån månad och det är NU biljetterna är billiga...
Dilemma...

Semester om tre veckor... Vi åker upp till makens släkt för några dagar - samtidigt kommer två av makens barndomsvänner vara där vilket är gott för då kommer vi hålla oss sysselsatta... 

Planen är iaf att vara klar med målandet när semestern väl kommer för att slippa göra det på vår ledighet...

Jag kan längta efter en annan resa... En lång och omvälvande... den vi ska göra till vårt barn... 
Jag ska börja spara semester nu och vi har satt in alla årets sparpengar på ett konto som förra året hette "bröllopskontot" - nu heter det "adoptionskontot"... Vi kan ju lägga undan 2000-4000 per månad iaf till adoptionen och jag hoppas vi ska kunna spara ihop en hel del så vi slipper ta så stora lån när det väl blir aktuellt. Det där med flytt känns avlägset. I dagsläget kan vi spara in många tusenlappar på att vi båda bor nära jobbet, har medhavd lunchlåda, sällan spenderar så där jättemycket pengar och det enda vi egentligen unnar oss är att bo bra och resa lite...

Jag kan inte se ett enda rimligt skäl till att flytta i dagsläget. Vi skulle få en mycket högre boendekostnad och kanske behöva bil och det skulle bara innebära att våra sparade pengar äts upp och vi måste låna ännu mer... för att sen låna ännu mer...
Näe, förklara för mig hur adoptionsvärlden ser på oss som föräldrar - är vi inte värdiga att ta hand om ett barn om vi värnar om vår ekonomi och framtid? Oron för att inte kunna fortsätta leva i normal standard och skapa förutsättningar för ett gott liv även med barn. Och med gott menar jag ekonomiskt gott...

Näe, jag har fortfarande inte hört något från vår hemutredare och det känns orväckande...
Igår tänkte jag kanske inte så mycket på det iom att jag höll på med avslutande delar på inventeringen...
Nu vet jag inte ännu hur inventeringen har gått. Jag tycker allt är en enda röra och inget stämmer... jag har säkert gjort något fel...

Idag kan jag inte tänka på annat än vår hemutredare och varför hon inte ens har svarat på vårt mail... Å andra sidan så har hon vart väldigt dålig på att svara på mail kom jag på... de gånger vi har mailat henne tidigare - har det slutat med att maken ringt upp och frågat henne samma fråga som mailet innehöll...
Jag sa till maken igår att vi får ringa om vi inte hört något innan fredag... Det är imorgon det...

Jag längtar efter semester...