Ibland behöver man de där hårda orden... Och jag misstänker att deras konversation kan ha gått som så att hon inte ville/vågade fråga mig/oss utan han fick vara pinsam nog att göra det om han kunde med... Hade det vart att umgås med dem hade jag blankt tackat nej men de skulle inte vara hemma... Jag vet att vi inte ägnat deras två barn nån jätteuppmärksamhet sen det blev känt att vi har svårt att få barn men jag gillar deras ungar och de gillar oss - iaf min man! (han är roligare och är med på alla lekar!)
Vi gillar ju trots allt barn och vi hade ju inget annat för oss - varför inte umgås en kväll med två roliga småkillar?

Det blev som det blev - trots att jag inte ville göra föräldrarna den tjänsten så hade vi kul - och ungarna hade kul - och föräldrarna hade kul... Så i slutänden win win...

2-åringen hade somnat men vaknade och den mycket pedagogiske storebrodern säger till lillebror att:

-Nu ska mamma och pappa gå och de kommer inte hem förrän du vaknar imorgon bitti...
Så var illgrinanden igång... men det tystnade snart och sen härjade båda två tills mamma och pappa kom hem igen 3½ timme senare...

Vi åkte en tyst taxibil hem och enades om att "en i taget var bäst" och vi hade haft en bra kväll trots allt...

Samtidigt kan jag känna att jag får skärpa ihop mig. Jag KAN inte åta mig saker som jag inte VILL göra... jag kan inte lämna ut info till människor jag inte gillar eller vill dela med mig till (läs en viss arbetskamrat som ALDRIG berättar om sig själv men gärna suger i sig info om mig) och jag måste bli duktigare på att säga nej det här funkar inte för mig. Jag måste bli tydligare med min kommunikation och säga till människor att jag uppskattar när de frågar om adoptionen osv så jag återspeglar min verklighet...

Nu dax att packa in och vika tvätt och packa väska inför 'utlandsresan'