Inser ikväll att jag måste ringa AC imorgon och fråga mer om medgivande för Colombia... Jag trodde i min enfald att man kunde känna sig trygg med att hemutredaren vet vad som gäller... Vi har bett hemutredaren rikta hemutredningen mot Colombia eftersom det tydligen är väldigt speciella önskemål därifrån... Nu inser jag att med vårt åldersbestämda medgivande sitter vi djupt i skiten... Vi har ett fåtal länder som kräver medgivande 0-24 mån och de flesta kräver oxå att man är kristen... Så vad har vi för alternativ kvar? Hemutredaren ställde på vår sista träff frågor som" är det mot Colombia ni riktar er ansökan?Jag svarade att vi vill ha den möjligheten men att Ecuador kanske är det land vi tittat mest på... En annan fråga handlade om ålder och maken svarade jakande på frågan om så litet barn som möjligt...Men vet inte de som fattar besluten att vi har sämre möjligheter att komma till målet om de tidsbestämmer medgivandet? Hur kan de få skriva ålder på beslutet? Mnga verkar också varit frågande till att åldersbestmda medgivanden fortfarande ges... Ska inte myndigheten veta sånt? Varför verkar det hela tiden som om att man inte kan förlita sig på att nån annan ska se till så att alla fakta stämmer och att allt blir till det bästa för en? Varför måste man hela tiden lusläsa regelverk och alla olika metoder för att själv alltid vara den drivande i allt? Jag hade fullt sjå med hennes jävla formuleringar och syftningar och har missat att dubbelkolla landskrav osv... Nu känner jag mig totalt misslyckad! Den glädjen var kortvarig... Måste ringa AC imorgon... Trodde det skulle kännas lugnt ett litet tag nu...

Grämerierna är borta... Det var bara en sån där tanke...
Näe, tvärtom så känns allt väldigt bra just nu, jag har precis lunchat med gravida vännen och det var så förlösande skönt och roligt och precis som vanligt! Vi pratade först om allt möjligt... sen kom vi in på hennes mage och att lillan ska får ett syskon fast hon tror att det blir en katt (!) och lite om normala kontra onormala förlossningar och sen frågade hon om hon tolkat min statusrad på FB rätt - jag skrev att vi var ett steg närmare idag då i förra veckan när medgivandet kommit...

Jodå, jag bekräftade och hon blev jätteglad för oss och kommenterade med spännande och roligt... och ja, jag erkänner, det börjar kännas lite spännande och det kommer en massa tankar i huvet hela tiden...

För hennes del så vet hon ju i princip hur stor hennes bebis kommer blir och hur h*n förhoppningsvis kommer utvecklas och knyta an iom att hon är mamma redan...
Men i vårt fall har vi ju ingen aning... Hur stor kommer vår "bebis" bli - ja jag tänker säga "bebis" eftersom det är en helt ny varelse för oss iaf... även om den blir närmare 2 år gammal... :-D
Vi har ingen aning om hur h*n kommer knyta an till oss och utvecklas och - vi vet ju nära nog ingenting - men har massor av nytt att ta in!

När jag väntade på R så gick jag in i en barn och babybutik och funderade på vagn... Hur ska man tänka? Ska man köpa vagn om man skulle komma över en bra till lagom pris? Hur växer barnet ur sin vagn? Ska man köpa en som barnet både kan ligga och sitta i? Vilket är det bästa märket? Jag har ju förstått att det är smart att ha barnet vänt mot sig så att man kan kommunicera och finnas som en tröst och skydd för barnet även om det inte är i famnen...
Ja, jag kan i pricinp få lov att ställa de här frågorna till mig själv och andra nu - för jag har lov till det...

Fan vad svårt att ställa om hjärnan till att få tänka framåt och planera framåt och för att vi ska bli fler...

Men det känns roligt och spännande... Jag kan inte bara få lov att läsa böcker om barns utveckling och anknytning - jag kan också få titta på barnkläder, potta, säng, vagn, sele och allt annat man behöver...
Spännande!

Har mjukstart den här första veckan på jobbet då jag börjar sent och har kort vecka dessutom - ganska bra första dag igår - inte allt för betyngande... och butiken såg prydlig och trevlig ut...
Det kanske visar sig att jag kommer sakna en viss person som slutar nu...

Igår och idag har jag börjat min morgon med 1 timmes rask promenad med P3 dokumentärer och andra intressanta podradioprogram i öronen...
fast det kändes lite märkligt att promenera och lyssna på program som handlar om "maten i huvudet" och ortorexi - sjukligt stor fixering vid nyttig och hälsosam kost och träning...
"Kristin går inte en timmes powerwalk i skogen för att njuta av naturen, det är för att dova sin ångest"...
Riktigt så är det ju inte för mig - jag vill däremot försöka rivstarta min LCHFkost med lite extra motion, dels för att göra mig piggare (blir bara tröttare av att sova länge) och dels för att få iin lite rutiner för jag är värdelös på att hålla igång...
Med intressanta radioprogram och en runda som tar precis en timme så är det perfekt start eller slut på dagen...

Igår funderade jag över hur vi som par ska börja kunna känna oss som en familj - vi pratade lite om det när vi lagade middag...
Att det varit så omöjligt att tänka i dessa banor under så lång tid nu - med all smärta som det medför - att nu när vi (jag) ska börja tänka om så är det om möjligt ännu med omöjligt... Det känns skitsvårt...

Ibland kan jag känna att det är skönt att inte hänga för mycket på familjelivs forum för där finns så många människor som har osunda tankar och värderingar och det blir som en mani... men samtidigt så inser jag att det finns kontakter ochvärdefull info som jag kanske borde tagit del av...

En sak som jag kan känna lite ångest över nu är att vi har ett åldersbestämt medgivande och att vi inte gick med i svenska kyrkan igen för att kanske ha möjlighet att skicka en ansökan till Sydafrika... Där hade vi haft köplats nr 3 i dagsläget...

Hade vi vart lite mer om oss och kring oss så hade vi kunnat be om ett "öppet medgivande" och kanske tillskrivit oss en liten dos kristenhet ändå...
Jag har en känsla av att "leva efter kristna värderingar" kanske inte passerar som "kristen tro" men vi får se vad vår handläggare säger när de tar kontakt... 

Samtidigt så kan jag känna att det är inte bra att vara för påläst och kunnig och teoretiskt heller... Hur var det förr? När adoptionerna kom igång ordentligt på 70-talet... var fick man infon ifrån? Hur förbereder sig "vanliga föräldrar" Det är väl iofs alltid så att man hör saker som man missat i efterhand och grämer sig över att man inte vart mer på...

Idag ska jag luncha med "nygravida vännen" som borde vara i 6 månaden nu va... vi träffades som hastigast i lördags på 1-årskalaset men då hann vi inte prata så mycket...
Jag tycker iofs att våra luncher blir lite väl korta också men samtidigt så är det ju väldigt trevligt att hinna ses en liten stund istället för inte alls... 

Jag längtar lite efter hösten faktiskt... att äntligen få krypa upp under filten i soffan, mysa med levande ljus och te och stickningen...
Våra symöten ska väl starta igen snart hoppas jag och sen kommer en god vän att lära mig spanska! Det ser jag jättemycket fram emot!
Jag ska plugga in några olika värdefulla handtecken för enkla ord också som man kan försöka lära barnet så det blir enklare att kommunicera sen! Måste ta in lite mer info om hur man tränar in sånna och läsa på om nån som har erfarenhet av tecken...
Det kommer nog bli en händelserik höst!