Jag har en tidig vecka - när jag börjar r i k t i g t tidigt och en sen vecka då jag slutar ganska sent...

Eftersom jag tänkt göra nåt åt min semesterkropp nu och börja må lite bättre i mig själv igen så har jag rivstartat denna vecka med timslånga morgonpromenader...
Jag har också inordnat mig i LCHF igen och skippar allt vad kolhydrater heter...

Och min vana trogen är jag inte en sån där som startar på måndagar utan jag börjar gärna på söndagar... :-D

Så i söndags åt jag lite mindre socker och laddade ner en massa Podradioprogram till min iPhone - bland annat P3 dokumentärer som är ca 1 timme långa... det fanns också program som handlade om mat, något som heter 'heliga familjen' som samtalar kring olika familjerelaterade frågor och några avsnitt av SOMMAR i P1...

Idag blev det en perfekt morgon, inte för kallt - fick upp farten ganska snabbt och hade Annika Östbergs sommarprat i öronen...
Strax efter att jag kommit upp för första backen säger hon något som får mina ögon av fyllas av tårar... det handlar om hennes längtan hem till Sverige. Längtan är ju något jag verkligen kan identifiera mig med och ja, den är ju grundläggande och nära besläktad med sjukan i tidigare inlägg... Man vill ha något man inte kan få som andra har... japp, been there, done that...

Jag tänker att det kan bli en hulkande, grinande, promenad idag...
Men som tur är duggregnar det så möter jag någon behöver jag inte skämmas för mina tårar...

Jag är glad åt era kommentarer - er bekräftelse på mina tankar och ord... Det är på något sätt därför jag bloggar öppet. Jag har säkert skrivit tidigare om min helt privata dagbok på nätet. DÄR ingen vet vem jag är eller vad jag bor, eller hur gammal jag är eller nåt alls...
Jag såg igår att några inlägg lästs av så många som 350 personer men ingen endaste människa har kommenterat. Det känns ju märkligt, mina ord och tankar och känslor finns där med små svarta krummelurer mot vit bakgrund - förmodligen fullt förståelliga för alla som klickat fram dem, men ingen har blivit berörd på ett sätt som gör att de vill lämna ett avtryck...

Jag minns när jag gick i en terapigrupp för många år sen. Hur nervös jag var för att prata inför de här människorna och hur det skulle kännas att granskas och bedömas av dem...
De kom att bli väldigt nära vänner trots att de inte kommenterade ett enda ord av det jag sa - det var inte så terapin fungerade...
Det fungerade så att en person pratade och de andra lyssnade. När den första pratat klart lämnade man över ordet till nästan person som pratade - om sitt - många gånger blev det man sa färgat av det som tidigare person talat om, men man fick aldrig någonsin kommentera det tidigare talare just sagt, råda, tipsa, kommentera, svara, reflektera över - Big No No...
Men vetskapen om att mina tankar fått formuleras, komma ut ur min mun, landa i andras öron och antingen lyssnas intensivt på eller bara passera deras medvetande gjorde mig till en mycket bättre människa... att någon hört vad jag sagt. Orden har hörts av någon, alltså finns de, och med det också jag. Deras tysta lyssnande gav mig den bekräftelse jag så väl behövde och det räckte så väl så...

att någon hört mig...

Man kan säkert tycka att det verkade onödigt för oss att gå igenom 3 IVF med så mediokert resultat som 1 enda befruktat embryo... och så här i efterhand kan jag också hålla med om det...
Men hoppet fanns alltid med, läkararna sa att risken fanns att det skulle se likadant ut som förra gången men man vet aldrig - det kan bli bättre, det kan bli sämre. Det finns för lite forskning och det finns ett antal läkemedel och metoder som används...
Just det som drabbat mig vet man väldigt lite om... Det är vanligt hos 'älder kvinnor' men jag är ju inte sååå himla gammal...
Akupunktören gav mig massor med hopp, vi kan göra såååå mycket för dig... och visst. Hans egen fru är ett levande exempel på att det säkert kan funka... Men allt har sin gräns och sin tid... 

Nu kan jag med backspegeln i handen säga att jag inte borde varit så envis... men hade vi bara gjort 2 försök hade jag kanske alltid undrat vad det där 3:e försöket skulle kunnat ge...
Nu vet jag, det gav absolut noll och ingenting.
Samtidigt så kände jag att rent kroppsligt kunde jag hållit på än - det fysiska förändringarna gjorde mig inget, smärtor och läkarbesöken, hormonerna och äggplocken, det var inte så farligt...
Det mentala var så mycket värre... det var så knäckade att det inte fanns några svar... Jag har ju ett fel men ingen kan förklara det. Jag avundas inte de oförklarligt barnlösa som har gott om ägg, snabba och fina spermier i mängder, gör IVF efter IVF med många fina toppembryon - som ändå inte lyckas... usch usch usch vad jag inte skulle vilja vara dem... där det finns hopp och god chans... bara man har pengar, uthållighet och den mentala styrkan att orka gå vidare...

Nä, det känns faktiskt skönt att det snart gått ett år sen vi la det där bakom oss på allvar... 

Nu ska jag rikta in mig på det lugn och den glädje jag känt kring att vi är på väg på allvar.
Igår kväll läste maken upp mailet från hemutredaren, vi ska få ett nytt medgivandedokument - ett utan åldersbegränsning - vilken dag som helst...
Allt var ett misstag...

Men lagen om alla tings jävlighet ser ut att hålla i sig - så det är väl bara att vänta på nästa grej, fast hoppas det dröjer...