Jag har en tidig vecka - när jag börjar r i k t i g t tidigt och en sen vecka då jag slutar ganska sent...

Eftersom jag tänkt göra nåt åt min semesterkropp nu och börja må lite bättre i mig själv igen så har jag rivstartat denna vecka med timslånga morgonpromenader...
Jag har också inordnat mig i LCHF igen och skippar allt vad kolhydrater heter...

Och min vana trogen är jag inte en sån där som startar på måndagar utan jag börjar gärna på söndagar... :-D

Så i söndags åt jag lite mindre socker och laddade ner en massa Podradioprogram till min iPhone - bland annat P3 dokumentärer som är ca 1 timme långa... det fanns också program som handlade om mat, något som heter 'heliga familjen' som samtalar kring olika familjerelaterade frågor och några avsnitt av SOMMAR i P1...

Idag blev det en perfekt morgon, inte för kallt - fick upp farten ganska snabbt och hade Annika Östbergs sommarprat i öronen...
Strax efter att jag kommit upp för första backen säger hon något som får mina ögon av fyllas av tårar... det handlar om hennes längtan hem till Sverige. Längtan är ju något jag verkligen kan identifiera mig med och ja, den är ju grundläggande och nära besläktad med sjukan i tidigare inlägg... Man vill ha något man inte kan få som andra har... japp, been there, done that...

Jag tänker att det kan bli en hulkande, grinande, promenad idag...
Men som tur är duggregnar det så möter jag någon behöver jag inte skämmas för mina tårar...

Jag är glad åt era kommentarer - er bekräftelse på mina tankar och ord... Det är på något sätt därför jag bloggar öppet. Jag har säkert skrivit tidigare om min helt privata dagbok på nätet. DÄR ingen vet vem jag är eller vad jag bor, eller hur gammal jag är eller nåt alls...
Jag såg igår att några inlägg lästs av så många som 350 personer men ingen endaste människa har kommenterat. Det känns ju märkligt, mina ord och tankar och känslor finns där med små svarta krummelurer mot vit bakgrund - förmodligen fullt förståelliga för alla som klickat fram dem, men ingen har blivit berörd på ett sätt som gör att de vill lämna ett avtryck...

Jag minns när jag gick i en terapigrupp för många år sen. Hur nervös jag var för att prata inför de här människorna och hur det skulle kännas att granskas och bedömas av dem...
De kom att bli väldigt nära vänner trots att de inte kommenterade ett enda ord av det jag sa - det var inte så terapin fungerade...
Det fungerade så att en person pratade och de andra lyssnade. När den första pratat klart lämnade man över ordet till nästan person som pratade - om sitt - många gånger blev det man sa färgat av det som tidigare person talat om, men man fick aldrig någonsin kommentera det tidigare talare just sagt, råda, tipsa, kommentera, svara, reflektera över - Big No No...
Men vetskapen om att mina tankar fått formuleras, komma ut ur min mun, landa i andras öron och antingen lyssnas intensivt på eller bara passera deras medvetande gjorde mig till en mycket bättre människa... att någon hört vad jag sagt. Orden har hörts av någon, alltså finns de, och med det också jag. Deras tysta lyssnande gav mig den bekräftelse jag så väl behövde och det räckte så väl så...

att någon hört mig...

Man kan säkert tycka att det verkade onödigt för oss att gå igenom 3 IVF med så mediokert resultat som 1 enda befruktat embryo... och så här i efterhand kan jag också hålla med om det...
Men hoppet fanns alltid med, läkararna sa att risken fanns att det skulle se likadant ut som förra gången men man vet aldrig - det kan bli bättre, det kan bli sämre. Det finns för lite forskning och det finns ett antal läkemedel och metoder som används...
Just det som drabbat mig vet man väldigt lite om... Det är vanligt hos 'älder kvinnor' men jag är ju inte sååå himla gammal...
Akupunktören gav mig massor med hopp, vi kan göra såååå mycket för dig... och visst. Hans egen fru är ett levande exempel på att det säkert kan funka... Men allt har sin gräns och sin tid... 

Nu kan jag med backspegeln i handen säga att jag inte borde varit så envis... men hade vi bara gjort 2 försök hade jag kanske alltid undrat vad det där 3:e försöket skulle kunnat ge...
Nu vet jag, det gav absolut noll och ingenting.
Samtidigt så kände jag att rent kroppsligt kunde jag hållit på än - det fysiska förändringarna gjorde mig inget, smärtor och läkarbesöken, hormonerna och äggplocken, det var inte så farligt...
Det mentala var så mycket värre... det var så knäckade att det inte fanns några svar... Jag har ju ett fel men ingen kan förklara det. Jag avundas inte de oförklarligt barnlösa som har gott om ägg, snabba och fina spermier i mängder, gör IVF efter IVF med många fina toppembryon - som ändå inte lyckas... usch usch usch vad jag inte skulle vilja vara dem... där det finns hopp och god chans... bara man har pengar, uthållighet och den mentala styrkan att orka gå vidare...

Nä, det känns faktiskt skönt att det snart gått ett år sen vi la det där bakom oss på allvar... 

Nu ska jag rikta in mig på det lugn och den glädje jag känt kring att vi är på väg på allvar.
Igår kväll läste maken upp mailet från hemutredaren, vi ska få ett nytt medgivandedokument - ett utan åldersbegränsning - vilken dag som helst...
Allt var ett misstag...

Men lagen om alla tings jävlighet ser ut att hålla i sig - så det är väl bara att vänta på nästa grej, fast hoppas det dröjer...   

 

Hedda

19 augusti 2010 19:53

Jag har också funderat över det där att många läser, men väldigt få kommenterar. Särskilt i en av mina bloggar där jag inte är anonym och jag hade skrivit om en tråkig sak som hänt. Inte en kommentar. Då lade jag faktiskt till i texten att, kan det stämma att 100 personer har läst idag, men ingen har lämnat en kommentar? Då kom det faktiskt kommentarer. Och detta var ju människor jag kände..

Hursomhelst, hoppas det rättar upp sig med er utredning!

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

19 augusti 2010 23:00

Hedda... Utredningen är klar, det var någon som använt fel mall för beslutet så det ska komma ett nytt, utan åldersbegränsningar...
Av dem som läser här är det endast 1 eller ett par personer som jag har träffat irl.
Maken läser ibland, och några läser och kommentar jag fram och tillbaks med. På något sätt tror jag att man väljer att inte kommentera av samma anledning som man har svårt att ställa obekväma frågor eller väljer att undvika vissa samtalsämnen. Man är rädd för att på något sätt ta ställning alternativt trampa på tår.
Jag skrev ju lite tidigare om vilka de var, de där ca 10 som återkommer varje dag, som inte kommenterar eller lämnar spår...
Och då fick jag ju lite respons på det... :-D

 

Hej och Hopp

19 augusti 2010 23:40

Jag kommenterar åtminstone då och då :-)
Främst för att du berör mig med din blogg men även jag vet vad roligt det är att få en kommentar - hur liten den än är när man skriver.
Ibland väljer jag att inte kommentera - ibland är våra verkligheter så långt ifrån varandra och det känns som om det bara blir fel om jag ska försöka ge respons i alla fall.

http://www,mintusenmilaresa.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...