Förbluffad över min egen tanke... på väg hem gick jag och funderade på småsaker sådär som man gör...

Plötsligt inser jag att jag inte längre tänker OM vi får barn... utan NÄR!

Härlig känsla i kroppen... att det inte känns omöjligt och oöverstigligt längre... det finns en bortre horisont med en ljusare rand...

Men det är såklart långt dit. Men inte oändligt.

Tänk så lite som kan göra en glad :-D

Dagens sysslor o hemmet: handlat några småsaker, plockat i ordning tvätten, lagat mat, målat en bricka... tagit fram middagsmat till imorgon och lagt till några saker på inköpslistan...
:-D

Komiskt också att en rubrik som den förra plötsligt lockar 25 nya läsare - varför det??? Ingen fann det tydligen värt att kommentara iaf...

Min nya grej har ju verkligen blivit att lära mig något samtidigt som jag motionerar...
Just nu är mitt stora intresse att lyssna på "heliga familjen" som är en serie radioprogram som handlar om varför vi bildar familj, hur historien ser på familj och varför normen är tvåsamhet av olika kön och säkert en hel massa annat...

Jag är inte nån superpolitisk människa och jag är ibland lite blåögd när det gäller jämstäldhet, feminism och politik... man är som man är och mycket är som det alltid har varit. Men varför?

Det roliga med "heliga familjen" är att de pratar med så många olika typer av människor och programmet igår handlade det om skiljsmässa.
När Kicki Danielsson var 5 år gammal skildes hennes förälrar och på den tiden kunde det ibland hända att barnen adopterades bort. Kicki själv trodde det berodde på fattigdom. Tydligen hade hannes mamma träffat nån ny och ur skilsmässan tog hon endast Kickis lillebror. Syster och hon delades det på och de adopterades bort. Men föräldrarna hälsade på; mamman med sina 5 nya barn (!) och pappan med fantastiska presenter...

Kickis eget vuxenliv har ju alla som kan läsa tagit del av... hon kör rattfull och tröstäter korv och är en tragisk figur... Och jag har tyckt att 'vafan ska hon fläkas ut på alla löpsedlar för - hon får väl skylla sig själv'

... men nu förstår jag lite mer att hennes liv är präglat av svåra separationer och hon slog nästan knut på sig själv i sitt äktenskap för att barnen inte skulle bli skilsmässobarn som hon själv...
Säkert har hon tagit till det man kan ta till för att förtränga, glömma och gömma sig bakom; missbruk och tröst... i form av korv...

Jag vet hur min egen farmor berättade om sin första kull med barn... Det var några år sen bara som det kom till min kännedom att hon varit gift en gång förrut och hade barn i det äktenskapet också... Jag har allså kusiner som jag aldrig träffat eller ens vet vad de heter...
Det var så tragiskt hela historien, man skildes ju inte alls på samma sätt på den här tiden... Hon fick inte behålla barnen för att hon erkände otrohet i rätten...
Hon förlorade sina 3 barn och återsåg dem aldrig egentligen...
För att hon ville ha kärlek i sitt liv...

Jag undrar hur hennes barn växte upp och vad de fick höra om sin mamma egentligen...
Därefter kom ju min pappa till världen och han fick nog kompensation med uppmärksamhet och kärlek trots att farmor bev ensam med honom efter en tid...

Jag kan ändå tänka att jag är glad att hon faktiskt valde kärleken (så länge den nu varade) och faktiskt sen uppfostrade min pappa ensam - det har ju banat väg för en humanare sy på att bilda och upplösa familjen som instution och att kunna leva ett mer humant liv än att stanna i en relation bara för att man inte kan eller tillåts ta sig ur den...
Hon har inte haft det enkelt och vi var så lika, hon och jag... fast jag lever i en helt annan tid än hon gjorde...

Många som jag berättar om adoptionen för ifrågasätter att man måste vara gift. Det är inte många av mina vänner som är det, trots att de har barn... Det har helt enkelt inte varit det viktigaste för dem. Det var inte så viktigt för oss heller när vi väl började fundera på barn...
Men först när allting började falla sönder och det blev klart för oss att det här blir svårare än svårt - då friade min man - och vi började planera för bröllop. Det bröllop vi ville ha; trots att det hade gett oss fler länder att välja på osv så valde vi ändå att göra det som vi ville, när vi ville det...
Det enda jag saknade var att min farmor inte kunde vara med, hon gick bort på våren innan vi gifte oss...