Teachgirl

25 augusti 2010 09:20

Jag känner igen det så mycket. Även om jag fortfarande ser många gravidmagar och barnvagnar så ser jag fler och fler adopterade barn.

Intressant artikel. Jag ska studera den lite mer senare idag.

Sara

25 augusti 2010 10:05

Jag är en flitig läsare på din blogg, men jag kommenterar sällan, varför? Vet faktiskt inte, tidsbrist? Nä. Ibland är det svårt att veta vad och hur man ska kommentera. Jag har varit där du är idag, haft alla dom funderingarna som du går omkring med, vänt ut och in på mig själv, förlorat vänner pga mig, vår situation eller på vänner som inte förstår????
Men nu står jag på andra sidan....har fått mina efterlängtade barn som jag i så många år saknat. Nu är jag inne i den gemenskapen som bara föräldrar har, barnprat, bus, lek, skoj,....... Men det finns saker som jag faktískt saknar idag tex djupare samtal som INTE handlar om barn. När jag och mina vänner träffas pratas det bara om barnen och deras utveckling, men var hamnade JAG? Var tog JAG vägen, är jag "bara" mamma idag??? Misstolka mig rätt, jag älskar att vara mamma, men jag, Sara, försvann någonstans. Kanske ska jag försöka leta fram henne någon gång.

Och, JA, jag kan helt ärligt säga att jag idag aldrig tittar speciellt mycket på gravidmagar. Jag har fått mina barn med flygplan och jag har ALDRIG efter våra adoptioner saknat att vara gravid. Men det är kanske annorlunda eftersom jag vetat om i ca 12år att jag med största sannorlikhet aldrig kommer kunna bli gravid. Det var svårt innan adoptionen, men efter har jag ALDRIG sörjt över att inte få biologiska barn.

Vad vill jag med detta inlägget, vet inte??? Vill nog bara säga att jag läser och lyssnar vad du skriver och känner igen mig så i dina tankar!!

Kram
Sara

litenlangtan

25 augusti 2010 12:09

Tack så mycket Sara - för att du kommenterar...
Jag läser med glädje bloggar om familjer som adopterat just för att förvissa mig om att den här känslan av att vara en familj kommer infinna sig. Att jag blir som andra (mammor) att sorgen bleknar och längtan försvinner i ett naffs. För adoptionssvängen förmedlar den inte. Där finns bara det jobbiga, kladdiga, annorlunda och speciella. Det upplever jag som jävligt jobbigt. Visst kommer det finnas med där - att saker är lite annorlunda - men vafan... det finns ju andra annorlunda familjer och där pratar man väl inte hela tiden om HUR svårt allt är?
Det är också skönt att bli bekräftad på att man har tankar som inte skiljer sig så mycket från andras... att känna avund är mänskligt men inget man stoltserar med...
Jag har nog alltid vart bra på att skuldbelägga mig själv vilket kanske gör att jag haft svårare att förlika mig med att det är nåt fel på min fortplantningsapparat...
Detta tål att grunnas lite på och kanske kommer det något klipskt om det framöver...
Tack Sara för att du "gav dig till känna" :-D
Du inger hopp!

Sara

25 augusti 2010 12:30

Jag kommer så väl ihåg när vi gick på adoptionskursen, vi var förhoppningsfulla, såg fram mot att träffa andra som "såg" ut som vi. Vi trodde vi skulle få höra hur underbart det är adoptera mm, men det enda vi fick höra var allt det jobbiga och tuffa som en adoption KAN innebära; distanslöshet, sjukdomar som inte visar sig förrän barnet är äldre, sömnrubbningar, gråt osv osv. Kommer så väl ihåg när vi åkte från kursen, min man o jag bara tittade på varandra och frågade oss "klarar vi detta??". Inte mycket positivt kom ur den kursen MEN vi vågade och det har varit MYCKET lättare att bli mamma genom adoption än vad jag någonsin kunnat drömma om. Men visst har det varit svårt ibland, men inte svårare än vad andra har det. Vi är en helt vanlig familj precis som alla andra familjer MEN hur vi fått varandra är lite annorlunda.

Kram igen ;-)

litenlangtan

25 augusti 2010 13:13

Precis... Den här hopplösheten finns ju här hela tiden och tvivlet - kan vi? Vågar vi?

Jag vet en vän som har PCO som stod i adoptionskö för flera år sen. Men hon och hennes man har gått ur och gör snart sitt 4:e IVF för hon vill inte "riskera att få en unge som är så trasig så h*n inte går att laga"
Ja, jo, risken finns. Men vem säger att den risken inte funnits om barnet fått ett helt annat liv? Risker finns ju hela tiden; att det går illa i graviditeten eller senare... det kan man ju aldrig veta...
Tack igen Sara!

Sara

25 augusti 2010 13:40

Ja, självklart finns det en risk med ALLT, hur man än får barn så är det en risk oavsett om det är biologiska barn eller inte. Barn genom adoption har ett tungt bagage med sig, att bli övergiven av sin biologiska mamma OCH pappa (som oftast glöms bort) är en tragedi både för barn och föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg att dessa barn bär med sig en sorg och saknad. Vi har alltid pratat öppet med vår dotter om Kina och hennes kinamamma och kinapappa och det är klart att det ibland är svårt att bemöta hennes sorg över att ha blivit lämnad. Men i nästa andetag säger hon "jag är så glad att jag fick komma till er för er känner jag ju, tänk om jag hade kommit till en annan mamma och pappa, vad rädd jag skulle ha varit då!!". Gullunge!!!
Men det viktiga är ju att göra det bästa av, med kärlek kommer man långt!!! Och som jag älskar mina barn......jag blev mamma såfort jag fick dem i min famn, det var omedelbar gränslös kärlek som jag kände OCH så rätt det blev!!! Fattar inte att CCAA i Kina verkligen kunde matcha oss så perfekt och till råga på allt två gånger!!!!

Ha en fortsatt trevlig dag!!!

litenlangtan

25 augusti 2010 14:25

tack detsamma! Du har förgyllt min dag med din historia!

Kix

25 augusti 2010 22:02

Skulle bara skriva att jag blir så glad när jag ser adopterade barn med föräldrar. Vill bara le. Men sedan såg jag Saras kommentarer och fastnade för hennes glädje kring adoption. Vad underbart att läsa. Kram Kix

http://vantanochlangtan.blogspot.com/

25 augusti 2010 23:54

Jag känner verkligen igen mig!

Hej och Hopp

27 augusti 2010 00:07

Jag gick också in för att skriva om när jag upptäckte att alla adopterade överallt och fastnade i Saras och din konversation men jag skriver det jag tänkte från början ändå och sparar de andra tankarna :-)

Jag har verkligen samma upplevelse som du av att helt plötsligt se alla adoptivfamiljer runt omkring - och helt plötsligt så adopterades det barn i jättemånga tv-serier och böcker jag sprang på.
Jag kan fortfarande inte riktigt tro att det alltid har varit så men den selektiva perceptionen är väl stark ;-)