Har ni funderat mycket på hur ni ska kommunicera med era barn när ni får dem?
Jag och maken pratar om detta ibland... han har hela tiden pratat om något land i Sydamerika som givarland och nu har jag också landat i det och tycker det känns bra.

I de länderna pratas det mest spanska och maken har läst 1 år spanska för länge sen...
Men nu har jag funderat på att lära mig spanska och jag har sån tur att jag har en vän som är väldigt duktig på spanska som vill lära mig det språket! Så jag hoppas att det blir av och att det kommer finnas tid och att jag har motivation att läsa läxor och bli duktig på det! Det kommer ju underlätta en del för oss att kommunicera med människor i vårt kommande givarland. Det kanske också kommer hjälpa oss att kommunicera med vårt framtida barn.

Men för att säkerställa att vi kommer kunna underlätta kommunikationen så kunde jag inte låta bli att köpa en liten ask med kort med symboler som beskriver enkla ord med teckenspråk. Den kostade 2:- på loppis och var nog mest på skoj ;-D men jag ska ta med den sen på resan. Där fanns bilder på bilar, taxi och lite sånt också...

Lägger in en bild på de små sockarna som jag stickat också :-D

  
Hur tänker ni andra kring språk och kommunikation?

Städade lite i mapparna på datorn på jobbet, efter 5 år här så blir det en del som inte hör hemma där såklart...

Hittade bland annat ett brev jag skrev till en "vän" våren 2009 och då kom en massa minnen tillbaka...

Jag hade upplevet att jag inte kunde dela saker med henne för jag fick så konstiga reaktioner...
Vi har en historia med lite osämja som aldrig runnit av mig och hon inte ens minns...
Eftersom vi sorterade i vänskapskretsen och fnurlade på vilka vi skulle bjuda som brällopsgäster osv så kom alla tankar upp...

Jag insåg att som hon betedde sig då så ville jag inte vara vän med henne - jag blev ledsen och mådde skit när vi sågs och jag orkade inte ha det så...

Så jag skrev henne ett brev...

Hon blev glad och svarade att hon tänkt på detsamma - att skriva ett brev.
Jag skrev att vi borde ta tillfälle i akt och träffas och prata...

Så vi gjorde det...

Jag fick äntligen ur mig all skit som legat och pyrt och hon förstod att jag vart ledsen över det hela... några timmar senare så var det dags att skiljas åt och vi sa att vi skulle ses igen och prata mer och förhoppningen var att komma varandra nära igen...

Det hände i stort sett ingenting... vi valde ändå att bjuda dem på bröllopet.

Möhippan slutade med att både hon och hennes man blev för fulla och "skämde ut sig" - på bröllopet var de som ljus...

Sen har vi setts hos gemensamma vänner - det har blivit att de vi tackat nej till de få saker som de bjudit in till, de är desamma som ringde oss när barnvakteriet krisade häromsistens... och jag ringde häromdagen för att byta dag på ett evenemang som vi bjudit in till...
(det var för övrigt första gången vi pratats vid i telefon sen förra året!!!)

Och jag inser att det hjälpte ju inte den här gången heller... Mina ansträngningar var förgäves igen...
Jag är inte ledsen längre... fast jag måste ju erkänna att jag fortfarande på något märkligt jävla sätt har så svårt att bara säga nej när hon vill att jag ska göra något för henne... som det alltid varit och som jag nånstans aldrig lyckats förklara för mig själv och förstå hur jag ska vänja mig av med... vissa människor vill man bara göra till lags på något jävla sätt - trots att den personen aldrig ger tillbaka på samma sätt eller med samma engagemang...

Det som stör mig som fan är att aldrig "blir av med henne" heller... vi umgås med samma vänner till viss mån. Hon är den där typen som bjuder in sig själv på saker dessutom - som när jag berättade om att jag och en kompis startat ett litet symöte...  

-ÅH Amen då måste jag komma dit, jag har funderat på att lära mig sticka och jag skulle behöva sy gardiner till barnrummet och blablabla bla bla...
jag kunde ju inte gärna säga:

-Jag kan aldrig berätta om något roligt utan att du ska vara med på det - bara sådär, helt självklart...

Nu ska symötet starta upp igen. Jag känner mig avogt inställd till att träffa henne varannan vecka som det då blir. Vi har verkligen inget att säga varandra längre - mer än väder och vind och gamla minnen typ...

Hon finns ju där vare sig jag vill eller inte. Jag får väl se det som en arbetskamrat eller nåt... men nära kommer vi aldrig bli igen och jag har verkligen ingen lust att springa hennes ärenden eller ställa upp på henne nåt mer...

Det stör mig också att jag gjort flertalet försök att reda ut vad som hela tiden felar mellan oss och lägga energi på att fundera på vad jag själv har för delaktighet i det hela... När vi "talade ut" fick jag tala upp hur jag upplevt saker och ting men hon hade bara glömt... Hon såg det inte på samma sätt och hade inte upplevt det på samma sätt...
Hon har upplevt att stämningen mellan oss vart ansträngd men inte hur hon kände eller vad jag gjorde som påverkade...

Men hon har inte gjort något för att rätta till saker mellan oss...

nu är det slut med det här. och jag måste vara ärlig och rak mot mig själv. punkt.

Jag tror jag skrattar ihjäl mig! Mitt lilla försök lyckades... fast jag tror jag fick ganska bra draghjälp av Maja Gräddnos som hade länkat till mig från sig...
Hon efterlyste ett hångel häromdagen och eftersom jag är hennes "goda fe" som hon kallar mig så gick jag till Lagerhaus och köpte lite snask med hångeltema och skickade upp det till henne...

Detta resulterade i att jag fick all-time-high på min besöksstatistik igår... 115 besökare! Kors i taket och kära hjärtanes...

Kolla själva!

  
Jaja, då vet jag iaf att en dramatisk rubrik skapar läsare... Men var kommer de ifrån... Jag har ju en sida som talar om varifrån ni kommer, alltså var ni hittat mig... Men långt ifrån alla kommer från Maja... :-D