Vi tog oss i kragen och samlade ihop de papper som skulle med till AC...
Men vi var dåligt förberedda på ett visst plan - vi hade lämnat ifrån oss originalhandlingarna från läkarbesöken till vår hemutredare som är på semester...
Jag ringde till vårdcentralen men fick beskedet att de skulle kolla upp om handlingarna fanns kvar...
Jag ringde också till kommunen för att se om någon kunde hjälpa oss kopiera de handlingar som vi visste fanns där...
Där blev jag bara kopplad till massa olika telefonsvarare...

Ringde tillbaka till vårdcentralen och de lämnade besked att ibland gjordes handlingar endast i en kopia och den fanns med andra ord på kommunen...

Så vi gick till kommunen och fick pratat med en mycket stressad familjerättshandläggare som egentligen inte hade tid - men jag vädjade och sa att vi ska åka bort på semester och vi har fått vårt ärende förhalat och försenat så mycket redan och snälla snälla...

Så inom 5 minuter var hon tillbaka med kopior...
Så idag har vi postat samtliga dokument till AC och skickade med ett härligt spontanfoto på oss när vi är ute och paddlar - innan vi ens visste att vi hade svårt att få barn och livet har happi happi... Det kan man faktiskt nästan se i ögonen på oss...
Läskigt med sant...

Det känns hur som helst skönt att vi fått iväg handlingarna redan idag till AC, trots lite problematik...
Maken klappade om mig och pussade extra och sa att han var tacksam för att jag var så framåt och lite lagom påstridig... själv hade han nog snällt nöjt sig tills vår egen handläggare var tillbaka från sin semester...

Sen firade vi med fika på torget... :-D

Nu ska vi se hur lång tid det kan ta innan vårt ärende hanteras på AC... Men vi räknar med att få besked från dem i oktober nån gång...

Vi vaknade sent idag efter en lång och trevlig grillkväll med min familj igår...
Jag och mamma var ute i skogen på en liten svamp-promenad men vi kom tomhänta hem igen... ingen svamp...

Maken steg upp och tog på sig och sa att han skulle gå till brevlådan och se om vi fått nåt brev från kommunen...
DET HADE VI!

Medgivandet har landat, vi är godkända och får ta emot ett barn som ännu inte fyllt två år...

Haha, nu är vi igenom första nålsögat på riktigt... jag skickade ett SMS till mamma och har skrivit på Facebook att vi är "är ett steg närmare från och med idag" och en av mina vänner frågade om vi fått nyheter och hon blev jätteglad för oss... Så det känns jättebra! Nu ska vi gå till bibblan och kopiera papprena och skicka dem till AC idag... här ska inte slösas några dagar! Imorgon drar vi på utlandsresan och på lördag ska vi ta på spenderbyxorna och äta och dricka gott på Heaven 23 i Gothia Towers... och korka upp Champagnen vi fick av vännerna som bor i Bryssel, skåla i de fina champagneglasen vi fick av andra vänner på bröllopet som snart är 1 år!

Ibland behöver man de där hårda orden... Och jag misstänker att deras konversation kan ha gått som så att hon inte ville/vågade fråga mig/oss utan han fick vara pinsam nog att göra det om han kunde med... Hade det vart att umgås med dem hade jag blankt tackat nej men de skulle inte vara hemma... Jag vet att vi inte ägnat deras två barn nån jätteuppmärksamhet sen det blev känt att vi har svårt att få barn men jag gillar deras ungar och de gillar oss - iaf min man! (han är roligare och är med på alla lekar!)
Vi gillar ju trots allt barn och vi hade ju inget annat för oss - varför inte umgås en kväll med två roliga småkillar?

Det blev som det blev - trots att jag inte ville göra föräldrarna den tjänsten så hade vi kul - och ungarna hade kul - och föräldrarna hade kul... Så i slutänden win win...

2-åringen hade somnat men vaknade och den mycket pedagogiske storebrodern säger till lillebror att:

-Nu ska mamma och pappa gå och de kommer inte hem förrän du vaknar imorgon bitti...
Så var illgrinanden igång... men det tystnade snart och sen härjade båda två tills mamma och pappa kom hem igen 3½ timme senare...

Vi åkte en tyst taxibil hem och enades om att "en i taget var bäst" och vi hade haft en bra kväll trots allt...

Samtidigt kan jag känna att jag får skärpa ihop mig. Jag KAN inte åta mig saker som jag inte VILL göra... jag kan inte lämna ut info till människor jag inte gillar eller vill dela med mig till (läs en viss arbetskamrat som ALDRIG berättar om sig själv men gärna suger i sig info om mig) och jag måste bli duktigare på att säga nej det här funkar inte för mig. Jag måste bli tydligare med min kommunikation och säga till människor att jag uppskattar när de frågar om adoptionen osv så jag återspeglar min verklighet...

Nu dax att packa in och vika tvätt och packa väska inför 'utlandsresan' 

Maken och jag satt på ett fik och tog det lugnt. Regnet störde våra planer att ta oss till havet...
plötsligt ringer mannen till A och frågar oss om vi kan bara barnvakter ikväll - på väldigt kort varsel och tja, han vill "inte tvinga oss på något sätt" de skulle väldigt gärna vilja gå ut ikväll...

Eftersom vi inte ska ut och inte har några planer ber jag att få återkomma...

Egentligen vill varken jag eller mannen - men jag är en sucker för att ställa upp för folk tydligen...

Jag är både arg på mig själv och på dem...
Det var länge sen vi umgicks, det var länge sen vi var bjudna på nåt hem till dem, vi bjuder dem endast pliktskyldigast på gemensamma grejer med alla andra i samma gäng...
Det är konstigt att inte hon ringer, jag är ju ändå hennes "vän" i första hand...
Det är konstigt att det alltid är vi som ska ringas och rädda deras kvällsplaner...
Det är konstigt att jag tackar ja till att ställa upp på dem när jag egentligen inte vill och egentligen bara blir sur och förbannad...

Det är konstigt att det känns som att göra våld på mig själv när det handlar omatt ställa upp för en "vän"... för hon (och han) har sannerligen inte ställt upp på mig (oss) en endaste sekund...

Kan det vara så idiotiskt att jag fortfarande är tacksam för en överaksningsfest för snart 10 år sen? Kan det vara så att jag fortfarande är kvar i mina gamla mönster som handlar om att behaga och ställa upp och att jag tror att jag ska få tillbaka 'everlasting love' och tacksamhet? 

Varför gör jag så här? Mot mig själv och mot min man - för jag hade fan aldrig åkt dit utan honom...
Nu är vi båda på dåligt humör och jag är så arg på mig själv för att jag inte kunde komma på nån bra jävla ursäkt... eller sagt att 'nä vi ska inte gära något ikväll men jag skulle väl inte byta bort det mot att ställa upp på er och passa era ungar?! Ni som inte ens kan med att fråga oss hur det går med våra barnplaner?'

Jag har tänkt på den där länken som jag borde lagt ut på Facebook...
Men jag avstår - av några olika skäl...

Dels så är det för att mina kommentarer från Kvarnlyckans blogg länkar tillbaka hit. Och jag vill inte att mina nära vänner, dem som jag känner och skriver om här ska läsa som sig själva...

Dels för att jag inte har talat om för ALLA människor att vi är på väg att adoptera... Dels för att de bara är bekanta eller i periferin av mitt liv... eller så vet de men tar ALDRIG upp ämnen själva...
Som A, en gammal vän som jag inte längre "jobbar på relationen" med...
Vi ses där vi ses, eller råkas... men är hon i rummet skulle jag aldrig prata om adoptionen, inte ens om någon frågade tror jag... så skulle jag prata bort det eller be att få tala om det nån annan gång.
Hon har sårat mig genom att snacka så jävla korkat om sina egna graviditer och sen har hon nästa provocerat eller iaf slängt ur sig så fullkomligt tanklösa saker ibland. Förra året "talade jag ut" om det med henne... sen skulle vi fortsätta prata nästa gång vi sågs - men det blev ingen nästa gång och sen insåg jag att det är liksom ingen idé att jobba på att ha nån relation med henne och hennes familj... Hon har liksom inte en enda gång efter det samtalet sett till att vara på tu man hand med mig så vi kan prata ostört... och jag gör inget för att så ska ske heller... Hon skulle nog hellre dö än att ta upp min barnlängtan med mig - jag förstår liksom inte vad hon är rädd för? För rädd är hon visst...
Fast kanske inte nu l'ngre, nu är hon kanske bara likgiltig... vad vet jag...

Hon umgås friskt med våra gemensamma vänner och de har ju ändå sina barn att prata om så det är nog lugnt... För vi kan ju inte tala om mina o-barn eller mina framtida barn...

En dag kanske jag outar det där - på facebook - att nu väntar vi också barn, inte på samma sätt som alla andra - men vi uppskattar att folk frågar oss om vår barnväntan - precis som alla andra...

Imorgon går vårt ärende upp i utskottet... vi hade nästan glömt, nu när vi har ledigt och sköna lata dagar...
Men jag hade något på känn, det var något med den här veckan...

Jovisst, det var ju på torsdag...

Sockarna är klara förresten... fast jag vet inte om de blev så fina, eller praktiska :-D Kanske stickar jag om dem i något annat garn...
Jag ska ta en bild på dem ändå och lägga upp dem här :-D