Ringde ju självklart till maken och lämnade ett meddelande om att han skulle ringa mig. Det gjorde han och de hade ringt upp honom efter att de inte fått tag på mig...
Han blev överuplad och förvånad och glad och hade helt glömt bort vad kontakten hette - han hade också stått mitt på den hårdaste trafikerade cykelbanan i Göteborg och hade lite svårt att samla sig och ställa rätt frågor...
De hade talat lite löst om vilka lände som var aktuella för oss och kort om SN, hon skulle skicka sina kontaktuppgifter och vi skulle snart ta kontakt igen...

Det knäppa som var häromdagen när jag kollade kölistorna på AC var att "någon" med vårt könummer stod på kö redan i både Ecuador och Colombia... vilket vi båda tyckte var skitmärkligt... Skulle inte de där numrena vara unika frågade sig både jag och maken...  
Men det visade sig att det var ju VI som redan står i kö! Den jag talade med på AC nu senast då det var tjall med vårt medgivande hade helt sonika stoppat in oss i kölistan för både Colombia och Ecuador eftersom det var främst de länder som jag frågat om!
Kontakten hade sagt att vi var lämpade för Colombia och att de barn som kommer från Ecuador just nu är runt 3 år... eftersom det varit ett uppehåll nyligen så har de en del äldre barn att hitta föräldrar till först och främst verkade det som.
Men Colombia har ju ändå varit ett av de länder vi tittat på så vi ser väl hur vi gör... Eventuellt skulle det kunna bli aktuellt med att skicka våra handlingar till Colombia i början av nästa år... :-D

Men nu blev det plötsligt väldigt verkligt och jag bubblar av glädje! Jag var tvungen att köpa några småflaskor med bubbel att lägga i kylen för att kunna fira och skåla när det blir aktuellt. Alla tillfällen där vi kommer framåt är väl värda att fira tycker jag!

Knepiga kollegan ropar till mig som sitter på kontoret och grejar...
De ringer på dig du...

Så jag går ut och ser ett okänt Sthlms-nummer... Ringer upp och skämtar att det är väl nån såljare som inte har vett till annat än att ringa på arbetstid...

Kommer fram till Adoptionscentrums telefonsvarare och får genast pirr i magen!

Dessvärre verkar inte AC-representanten vilja lämna något meddelande och jag har inget direktnummer att ringa - så jag får ge mit till tåls - kanske ringer han/hon igen!

Det rör på sig!!!

Del ett:

Innan jobbet ringde jag min vän R, som har samma position som jag, fast på ett annat företag. Hon har sin chef i samma byggnad, det har inte jag...

Hon är en klok, ung och vacker kvinna och hon har förmågan att lyssna och ställa kloka och smarta frågor och säga smarta och kloka saker till mig.

Det är min roll att korrigera honom och det är säkerligen så att han uppfattar mitt sätt att "lägga" mig i som att jag minimerar honom. Det är inte min avsikt, men som med mycket annat - det går fort, det minimerar problem och det slätar över en del fel. 

Jag bestämde mig för att utnyttja den lugna morgonen till att tala med honom om saken - men tji fick jag! En person hängde på låset och flera kunder drällde in under morgonen. Plötsligt stod en säljare där och väntade på min uppmärksamhet och snart ringde telefonen. Kollegan hade lika stressigt på sin del av butiken så där gick inte att hämta nån hjälp...

Men så när allt lugnat ner sig fram mot kl 11-12 så fick jag bytt några ord med honom. Jag fick ytterligare ett exempel där jag hoppat över hans stolthet och tja, det var osmart och osmidigt... men kunden fick sin hjälp på ett smidigt sätt. Jag kunde gjort så men sen stannat upp och visat honom en extra gång så han fick öva... Det här har vi tragglat många gånger - jag snappar och lär mig SNABBT, han behöver många gånger på sig att testa, öva, nån står brevid och "övervakar" så det blir rätt...
Det har skett en hel del förändringar det senaste året och han har inte lärt sig alla än...

Men jag sa också att jag tycker det är konstigt att han inte vet vad alla leverantörer heter och var vi beställer saker och ting, vi borde ha ungefär samma kunskap eftersom vi har jobbat här lika länge...

Jag tog också upp att vi har den här konversationen varje höst, det är liksom nån slags höst-deppighet han känner... (tolkning från min sida) och det går ju över...
 

Han klagade igår också på att hans dagar är långsamma och tråkiga när det är färre kunder om höst/vinter...
Då är det konstigt att han väljer att "ta plats" i den del av butiken där det händer minst - trots att hans "schema" säger att han ska vara där det händer mer...
Jag hamnar ALLTID där trots att det är min vecka på den andra delen...
Jag uppskattar lugnet och att ibland få vara ensam - det gör inte han på samma sätt. Då förstår jag inte alls att han väljer den delen ens...
Det höll han såklart med om att det var lite märkligt... :-D

Idag var humöret bättre och det kändes som om han i ilskan igår slängde ur sig sånt som han egentligen inte mena - men någon ursäkt skulle jag väl aldrig tro att jag skulle få...

______________________________________________________

Del två:
varför ska jag byta jobb om mina medarbetare har attitydproblem?
Tja, för det första har jag vart på den här butiken i 5 år... det känner jag själv som "lite lång tid"...
Jag har avancerat ganska duktigt och rätt fort här från "säljare till butiksledare/ansvarig/chef" och när jag kom fanns det gott om bränder att släcka. Det var lätt att förbättra och strukturera upp saker. Med tiden har vi alla blivit lite mätta och så även jag.

Kvinnliga Kollegan kände likadant och sökte en utbildning, kom inte in och valde att försöka få barn istället och vips var hon gravid på första försöket (! mitt antagande; för inte söker man en 3-utbildning och blir gravid samtidigt?! - kanske tackade hon nej på grund av graviditeten vad vet jag... ) hon kom härifrån iaf - jag är kvar, 3 år senare...

För 2 år sen blev jag felaktigt uppsagd och har inte riktigt hämtat mig ännu. Började söka jobb så klart och kom på flera intervjuer men eftersom jag fastnat mellan stolarna så falerar det eftersom min roll kräver mer erfarenhet av budget- och personalansvar i de jobb jag söker - som jag inte har...
Marknaden är trött och jag vill inte jobba inom samma bransch - jag vill se något nytt, göra något annat, se andra människor och ha en fast och bra struktur omkring mig... men eftersom jag inte är ensam om att söka de chefsjobb som finns men jag inte har dokumenterad erfarenhet av det jag söker inom så blir jag kanske bortsållad redan där...
Dessvärre är jag "sårad" av mina misslyckanden på arbetsmarkanden, jag har inte mod nog att söka jobben, ork nog att ta mig an en coach och se vad jag kan lära mig. Jag orkar inte ens sätta ner foten och säga till min chef att han är återigen för frånvarande. Han skiter totalt i oss och våra behov. Vi har inte haft ett utvecklingssamtal på evigheter (läs flera år) och vi har inte haft några stormöten eller övergripande möten sen han tillträdde 2008.
Det rullar på och går i samma jävla hjulspår och det tär på mig med för jag känner inte att jag har grogrund att utvecklas, förbättras och stimuleras - för det finns varken morot eller piska... Eller mull att sätta rötter i. Jag känner mig som plantan i filmen Leon som handlar om yrkesmördaren som flyttar runt med en krukväxt som aldrig får slå rot...
Det hämmar mig och det stör mig...

Samtidigt så känns det osäkert att börja strula till mitt "ganska välordnade" liv just nu. Det må vara nåt år eller två kvar till vi får barn men det är tryggt att veta att lönen kommer varje månad, alla vet att vi "väntar adoptivbarn", jag går eller cyklar till jobbet, vi klarar oss utan bil, bekvämlighet, trygghet, vanans makt är stark...

MEN jag har bestämt mig för att jag MÅSTE se över mina chanser till att hitta något annat... Jag måste få ny jord, näring, sällskap, piska och morot och en hel del annat... 
Därför ska jag göra vad jag kan för att söka nya jobb - jag gör ju inte ens det längre...





 

Kritik är nog det svåraste man kan pyssla med... och att både ge och få... Jag är alltid väldigt ömhudad långt efter jag fått kritik och så även denna gången...

Kanske borde jag sagt redan första gången det här kom upp (att jag "lägger" mig i) att det var den dåvarande chefen som tagit upp det här med mig och att det föranledde mitt sätt...

Sen finns det ju några saker som jag stör mig på hos honom som jag inte tagit upp. Sånt som är uthärdligt och jag tar det - för jag orkar inte bråka... Som i ett förhållande...

På ett sätt är det ju ett förhållande - vi ses i princip varje dag och tillbringar mer tid ihop än jag och min man...
Det känns ibland som om han har auktoritetsproblem. Att han inte ser mig som sin chef - som den som SKA intruera och korrigera honom...

Det jag har svårt att ta är att han kallade mig "hemsk människa" och "att jag tror att jag är något" - OM det är så han känner på riktigt så har vi stora problem.
Jag ser ju själv att jag är den som är ansvarig för verksamheten och ja, jag har något som han inte har - det är därför jag har den roll jag har och inte han, trots att han är äldre och mer erfaren.
Men jag tror inte att jag är något... jag gör också fel - men jag är inte sen att erkänna dem...

Sen har jag händerna bakbundna i många lägen då jag inte är ansvarig för budget och måste hela tiden be om lov i mångt och mycket...

Det brukar också bli en sån här grej varje höst känns det som... det är mer regel än undantag...

Well, nu ska jag till jobbet och ta tjuren vid hornen...