MDB

8 september 2010 18:56

Jag har själv inga direkt idéer kring nattning, men jag tycker det är väldigt intressant och läser det du skriver med stort intresse. Har så många vänner som har tjorviga och långa läggningar och så vill jag inte att det ska bli med vårt barn. Jag tror på det här med att starta rutiner redan från start, och det du skriver om din vän tycker jag låter som något som jag skulle vilja läsa mer om. Det där om att läsa i soffan men i sängen sover man var också värt att tänka på.

Teachgirl

8 september 2010 20:04

Jag har börjat fundera på bland annat nattningen nu när vi går framåt i processen. Ett riktigt intressant inlägg och jag ser fram emot att läsa hur mer erfarna a-föräldrar tänker och gör.

Egen nattning i rimlig tid är bra, jag måste börja lära in mig på att går och lägga mig tidigare på kvällarna...

Kix

8 september 2010 21:29

Tack för ett ordentligt svar! Jag tycker Saras kommentar var trevlig att läsa, brev från verkligheten liksom. :) Tycker också att din väns argument är klockrent, dvs att alla blir glada och pigga om både barn och vuxna får sova. Å så 100% vakna under dagtid.

Ibland kan jag fundera mycket på uppfostran när man har kompisar runt omkring sig som är så olika på den punkten. Men när jag funderar över min egna gyllene medelväg, så kan jag ändå inte rikigt tillåta mig själv att fundera klart. Jag är så rädd att jag alldrig kommer att få applicera mina tankar. Försöker också vara ödmjuk och tänka att alla barn är olika... och att det säkert är svårare än vad jag som barnlös någonsin kan tro... Men jag är övertygad om att man kan dra paralleller mellan hunduppfostran och barnuppfostran. Och hunduppfostran har vi hållit på med i 11 år, så förhoppningsvis har vi någon erfarenhet vi kan använda. Kram Kix

Kvarnlyckan

8 september 2010 22:32

Och jag har valt totala motsatsen. Jag tycker det är underbart att lägga BusUngen, ligga kvar och se honom somna in. Jag älskar den stunden av närvaro och stillhet efter att ha haft en dag åtskillda och en kväll full av vardag.

Jag ser det inte som det minsta betungande eller besvärligt. Och han kan läggas av andra men det sker i praktiken aldrig av någon annan än oss eller mormor. Jag är mer rigid än de flesta adoptivföräldrar.

Jag tänker att man skall vara försiktig i att bedöma och värdera hur andra gör. Varje barn är unik och varje förälder bär sina förutsättningar. Mitt barn är inte otryggt bara för att jag har en annan rutin, lika lite som att de barn du beskriver är otrygga i sina rutiner.

Jag ville bara ge en annan syn på det hela... Jag tänker att den dag han itne längre vill kommer han säga det till mig. Tids nog kommer han bli mer och mer sin egen och allt mindre min.

litenlangtan

8 september 2010 23:22

Eftesom jag inte har några egna barn så kan jag omöjligt veta hur jag kommer att agera - jag iaktar och talar med dem jag har omkring mig och lyssnar också på deras egna kommentarer.
Jag säger inte att ett barn är otryggt för att deras föräldrar har valt en annan väg - men jag suger åt mig och ställer frågor kring sånt jag tycker verkar vara intressant. Jag tänker i ord och drar egna slutsatser kring de ungar jag känner...
Jag förstår också att alla är olika och en del kanske inte ens tänker att det kan finnas en annan väg... de kankse bara fortsätter kämpa med en tjorvig liten som inte vill lägga sig...
Jag är i lindan av att tänka nytt kring barn och suger i mig som en svamp av all intressant info... Det var inget ställningstagande eller nån kritik riktad emot någon som väljer något annat...

Kvarnlyckan

9 september 2010 13:26

Och jag har absolut ingen känsla av att det låg någon kritik åt något håll i ditt inlägg. Det är snarare jag som reagerar med mina känslor. :-)

På ett sätt anser jag att varje familj skall hitta lösningar som passar och fungerar för just den unika familjen. Samtidigt som jag dagligen bedömer och värderar dessa lösningar och underkänner vissa. Det finns en dubbelhet i det.

Jag tycker faktiskt också att det finns bra och bättre sätt. Men det är ju värderingar, eller hur?

litenlangtan

9 september 2010 13:40

Så sant som det är sagt... :-D
Bra och bättre sätt är väldigt fint sagt tycker jag :-D
Och det är också det jag menar...
Många människor har inte aktivt tänkt igenom HUR de vill att deras barn ska ha det...
Eller ens varför de "skaffar dem" - vi som får kämpa länge har också väldigt gott om tid att värdera och läsa på och tänka och tänka igen... och sen blir det på ett helt annat sätt när vi väl ÄR familj... Men det ska bli spännande att läsa tillbaka i hur jag tänkte då (nu) och hur det är (blev):-D
Hoppas DU har en bra dag idag - det förtjänar du! Kram!

Hej och Hopp

9 september 2010 23:09

Även jag väljer att ligga hos mitt barn medan hon somnar in. Jag är säker på att jag kunde ha fortsatt med barnhemsrutiner med henne och lagt henne i sängen och lämnat henne där - men både medvetet och med hjärtat så hade det känts helt fel.
Eller - kanske hade jag inte det eftersom dottern valde att ta all kroppskontakt hon kunde få som ett sätt att få trygghet när jag hämtade henne.
Nu lägger jag mig med henne - oftast i 10 minuter - och gosar och ser hennes ögon slutas. Och varje kväll så fylls jag av tacksamhet. Det är en härlig stund.
Och hon kan somna på olika ställen utan problem.
Har aldrig provat att låta någon annan söva henne och det kommer att dröja innan jag tycker att det är dags för det.

Likadant så tar jag över henne i min säng när hon vaknar på natten. Jag tror att jag lätt skulle kunna få henne att somna om i sin säng, men eftersom vi båda sover gott tillsammans så tycker jag inte att vi kan få för mycket närhet och kroppskontakt.
Det blir spännande att följa dig in i ditt föräldraskap - det är mycket att ta ställning till och mycket ger sig av sig själv tycker jag!

litenlangtan

10 september 2010 09:14

Det Låter faktiskt väldigt mysigt att ligga brevid OM det tar 10 minuter för barnet att somna... Det är främst för att undvika timslånga tjorviga nattningar och ungar som går upp och ska upp igen till varje pris. I de fall där läggningen är en kamp varje kväll är det nog bra med att ändra rutiner.

Jag ser fram emot att få skapa egna barn och rutiner med vårt barn... Det känns så himla spännande! tack för att du delar med dig...

Hej och Hopp

11 september 2010 23:00

Var bara tvungen att komma in och kommentera igen för när jag tänker tillbaka så var det ju inte alls så som det är nu när jag nattade lillan i början (och ganska länge)
Jag nattade henne i famnen - jag bar henne i bärselen tills hon somnade. Ibland gick det fort - ibland tog det längre tid, ofta när hon vaknade på natten så fick jag natta om henne i selen om det inte räckte med min kroppskontakt i sängen. Tänk vad snabbt man kan glömma - jag tänkte inte alls på det när jag skrev senast :-)

Och när jag blev väckt flera gånger per natt - som jag blev och fortfarande blir faktiskt - så tänkte jag när jag vaggade henne i selen att nu gör jag en insättning på hennes trygghetskonto. Fånigt uttryckt men inte kändes det jobbigt då. För det tror jag fullt och fast att jag gjorde och vad är inte det värt! :-)

litenlangtan

12 september 2010 11:35

Tack för att du delar med dig av dina erfarenehter. Jag kan förstå om det låter hjärtlöst att lägga barnet och lämna rummet. Det är inte en hjärtlös mamma jag vill bli. Jag vill forma en trygg unge som i viss mån kan söva sig själv och känna sig trygg med att veta att drömmer h*n mardrömmar, är rädd, arg, ledsen eller otrygg på något sätt så ska vi finnas där för denn*. Jag blir rädd när jag hör om tjorviga timslånga nattningar och det är inget jag önskar mig. Men vi är lågt ifrån där än så vi får bara vänta och se...

Hej och Hopp

12 september 2010 21:32

Jag tolkar dig inte alls som hjärtlös! Jag tror helt säkert att du kommer göra det som blir bäst för er och ert barn.
KOm bara på att jag gett en lite för rosenröd bild av vår verklighet ;-)
Inte har det tagit 10 minuter hela tiden inte.
Lycka till i dina funderingar