Mailade chefen angående vad som hänt just och han ringde tillbaka. Han bortförklarade sin frånvaro i fredags med att hans fru inte kunde lämna barnen av nån anledning. Jag vet att han är en tidsoptimist men jag kunde nöjt mig med att han skickade mitt ett SMS... Dålig stil.

Imorgon är äldre kollegan ledig och jag börjar tidigt. Det innebär att vi i princip kan prata ostört här hela dagen...

Så chefen kommer förbi imorgon och då får vi prata mer om detta...

Jag vill veta hur chefen ser på saken. Jag kan stå för att jag gjort fel men jag vill också att äldre kollegan ska få en reprimand eller tillsägelse för att han sprider rykten... 
Nu vet jag ju inte med säkerhet om det var mig han talade om men hela skiten känns irriterad.

Jag är medveten om de brister hos mig som gör mig till en omotiverad chef just nu. Trivseln här har påverkats av många olika saker. Men jag snackar inte skit om mina medarbetare med våra kunder. (jag gör det men folk som inte känner dem istället!)

Jag måste påtala de saker jag inte trivs med till min chef och jag känner själv att det kommer fortsätta vara omotiverat och otryggt här om vi inte gör något åt saken. Det faktum att vi inte haft några personliga samtal med chefen eller utvecklingssamtal på 3 år säger ju en hel del tycker jag. Det är inte min uppgift att ha dessa samtal med personalen - jag är enbart mellanschef och det åligger inte mig. Men min chef har för mycket andra uppgifter för att det ska funka som det borde.

Jag ska leta efter fler nya jobb att söka. Jag börjar nu.



 

Nu är jag jävligt förbannad...
Satt och åt lunch i fikahörnan när en målare koommer in och frågade den äldre kollegan om han sagt ifrån än.
- Sagt ifrån säger kollegan frågande?

- Ja har du sagt ifrån att du inte vill ha den där lilla... [ohörbart ord] här?

Målaren tittar upp och ser mig...

Så dör konversationen ut...

Alltså: Den här jävla gamla SURKUKEN snackar skit om mig med mina kunder...

Nu har det gått för långt...

Jag ska maila min chef som naturligtvis är på nån jävla chefskonferans...

Det här kan inte fortsätta så här...

Igår utspelade sig förljande koversation hemma i vårt kök när vi lagar sen middag:

Maken: -Jag vill se det där svenska programmet, de där som bantar... (Läs 'Biggest losers')

Jag: - Det vill INTE jag, en av dem blir gravid och jag har ingen lust att se det...

Maken:  Okej... då ser vi nåt annat...

Så enkelt det kan vara va...
Eller så jävla pisssvårt att komma över att man själv inte kan banta sig till en bebis... eller ligga sig till en, eller önska sig till en, eller be sig till en...

Håhåjaja...
Det kommer bättre dagar...

När klockan ringde och det var dax för morgonpromenad regnade det katter och hundar ute så jag somnade om...

Se tog jag det lite lugnt, drack kaffe, pluggade spanskaläxan och sammanställde frågor som jag mailat till vår AC-kontakt idag.

15 st frågor om högt och lågt kring länder, kostander, köande, förberedelser, krav och översättningar, banklån, jämförelser och annat...
Känner mig fortfarande/återigen lite trött/hängig/seg/depp... Det är väl vädret som gör en allt annat än glad. Ser fram emot att vara ledig på fredag. Försökte få till en lunch med mamma men hennes rast är för kort på fredag. Så jag ska luncha med J istället. Det blir bra det...

Imorgon är det symöte igen. Jag har inte bjudit in A den här gången. Men det är ett öppet evenemang på FB så hon kan ändå se det. Jag talade om för F att jag ville ha det så. Att jag inte bjuder in A på detta trots att hon tidigare varit med på symöten. Hon har bjudit in sig själv och jag har inte sagt ifrån. Men nu bjuder jag inte henne. punkt.

Däremot såg jag (också på FB) att hon har slagit sig ihop med J's måndagsunderhållning... Jag som kanske skulle velat vara med på det... 

Men jag kan inte göra allt - och jag kan inte styra allt heller. Nu har jag aktivt valt bort A på symöten. Om någon annan bjuder in henne så sår jag ta det...

Sätt fart på dagen nu då!