Jag fortsätter krympa. Fyra kilo mindre av mig och jag har fått tillbaka mina höftben! Igår var jag tvungen att köpa mig lite feel-good sp jag spenderade 700:- på vintage kläder! Åt gott gjorde vi också. Inga speciella åtaganden i helgen förutom att rösta. Sist det var val var vi precis nykära och maken hade ännu inte flyttat in hos mig...

Äldre kollegan har vart så rar och trevlig idag...

Jag har vart ensam i butiken större delen av dagen idag och inte träffat så många av stamkunderna. Några som jag misstänker kan vara inblandade i den här smeten tittade in och jag gjorde en insats och hjälpte dem få med sig en sak som de inet väntat sig. Ett tack från hjärtat fick jag.

Ringde efter en stund chefen och berättade vad jag fått reda på på morgonen - att det är nog så att mitt mående satt mycket större spår än vad jag själv förstått.
Men jag tänker inte be om ursäkt för det... För det vi gått igenom är en kris - och för mig den är långt värre än en förlust av en kär vän eller en släkting. Den är pågående och närvarande i allra högsta grad i stort sett varenda dag.

Jag pratade med den kvinliga kollegan som jag jobbar helg med. Hon har mått psykiskt dåligt under lång tid och hon frågade:

- Märktes det på mig när jag mådde dågligt?

-Ja, väldigt mycket, svarade jag...

- Där har du svaret, sa hon...

Så... mitt trauma har nog belastat mig mer än jag förstått själv...

Men - jag ber inte om ursäkt för det. För det har varit min vardag så länge nu...
Det tragiska är att ingen försökt underlätta eller komma till undsättning. Jag har fått krisa ner mig ordenligt... Jag har känt mig så otroligt otillräcklig på så många olika sätt. Det har inte funnits någon som tagit något steg åt mitt håll för att underlätta eller hjälpa mig. INGEN har frågat om det funnits något de kunde göra för mig. Sten har lagts på min börda...

Berättade för maken när vi gick hem och han sa... 
-men varför tar du på dig hela skulden, hur blev det här bara ditt fel, räcker det inte med allt vi gått igenom?

Jag är en duktig flicka, van vid att vrida och vända på mig och vara till lags. Det är ju inte med ont uppsåt jag gjort något av det här emot någon - allra minst mig själv... men vantrivsel på jobbet i stark konkurrans med det faktum att jag lidit av min barnlöshetskris i 3 år nu gör att situationen blivit för svår att hantera. Vanan trogen letar jag djupt i mig själv och ser min egen ofullkomlighet och otillräcklighet.

Minns en som berättade att hennes väninna på ett stort möbelföretag hade gått till sin chef och sagt att "nu ska jag genomgå IVF och jag vill stå tillbaka från min avdelningschefsroll för att jag inte kommer kunna fokusera på mitt jobb, mina kollegor och göra mitt bästa - för nu kommer fokus ligga på att bli gravid! Och detta accepterades och nån annan tog ett steg upp och fyllde i för henne...

I min värld har det inte gått. 

I min värld har istället mina kvinliga kollegor blivit gravida och de manliga har haft föga förståelse för mitt agerande.

Jag vet inte hur många gånger jag stått på jobbet och grinat och hört att det kommit en bil, fått torka tårarna och klistra på ett leende...
Jag är långt ifrån den enda kvinna som brutit ihop på jobbet vecka efter vecka - men eftersom vi är så få så har det inte funnits någon hjälp att få eller någon uppbackning att be om...

När vi kom igång med hemutredningen i våras så gjorde det inte saken bättre... att vareviga gång känna sig som en skitstövel och vränga ut och in på sina känslor och tankar i dagarna kring de inbokade besöken gjorde nog hela mig till ett infekterat sår. Jag vet att det gjorde det... jag orkade inte med nåt...

Men det har inte funnits någon enkel och bekväm lösning...

Jag vet ju att jag många gånger tänkt att jag borde prata med någon proffesionell. Jag gjorde tillockmed ett försök. Jag bokade en tid hos en samtalsterapeut. När allt var som mest sårigt med kollegans graviditet. När jag satt i rummet mittemot den här terapeuten insåg jag plötsligt att hon var ju gravid...
Jag fattade inte hur hon själv tänkte... 
Jag gick inte tillbaka...

När jag skriver så känns det som om jag borde skämmas som hela tiden försöker skylla ifrån mig. Men det är inte en situation som jag valt om jag hade haft möjlighet att välja... Det har gått mig förbi lite granna att jag faktiskt varit så transparent och genomskinlig i mina känslor och upplevelser. Att det tyvärr har påverkat så många andra...

Well. Nu ska jag försöka lämna den här veckan, ta lite ledigt från jobbet och vila mig lite...

Huvudet gick som en jävla tvättmaskin med centrifug igår...
Ett par av kunderna som enligt egen uppgift inte vill handla hos oss längre var inne igår - trevliga och artiga - ha-det-så-bra-avslutningsfraser...

Idag fick jag samtal av en chefskollega. Han är ca 10 år äldre än mig men har varit i branschen ca 25 år...
Jag har inte alltid känt hans stöd - men jag frågade...
-Finns det rykten så hör du dem sa jag. Svara bara ja eller nej.

Han svarade ja. Han utvecklade och tipsade mig... hans kommentar var att vårt yrke kräver en viss "kameleont-känsla" att vi ska kunna sätta emot och låta bli att bli överkörda å ena sidan och "slicka och fjäska" med andra - för att vi ska behålla kunderna på gott humör.

Han känner dem sen gammalt, det hur de ska tas och vilka som man kan skojja och var barsk emot.

Jag har inte haft möjligheten att orka med nyanserna på så himla länge. Jag har vantrivts men inte känt mig motiverad och stark nog att söka nya jobb med full energi. Jag har inte känt klimat nog att ta upp alla problem med chefen som nånstans räknar med att jag ska lösa dem ensam. Jag har inte orkat vara motiverande och stark. Eftersom jag är en humörsmänniska så har allt omkring mig färgats av detta... BARNLÖSHETEN bär jag med mig som ett osynligt ok - det har många gånger tyngt mig och jag har inte sett någon ljusning... allt runt omkring mig har vart nattsvart - tro fan att man tappar tron på allt och att ens vardag som består av jobb är en skör sköld.

Men i allt det här är det ingen som frågat mig hur jag mår - ingen (jo någon har vetat och kopplat samman mitt mående med mitt humör) av mina kunder har frågat varför jag är som jag är...

Jag ska anstränga mig - och göra det på fler än ett plan. Jag ska anstränga mig att vara len i käften till ALLA - även de som inte förtjänar det. Jag ska anstränga mig att söka ett annat jobb, jag får aktivit snacka med maken om det här med ekonomin. Jag måste bort. Och jag måste bort i år...

Jag tänker inte ta det här alltför personligt. Jag anser fortfarande att det är mycket "lösa fjädrar" och samlar jag dem så har jag kanske "hela hönan" som min chefskollega utryckte det.

Hittills idag har jag inte hört något från chefen...
Jag räknar inte med det heller...

Men som rubriken antyder - han kommer ge mig svaret - det är inte de det är du...

Frågan är bara hur vi går vidare...

Så kom chefen...

...och det blev ett mycket tungt samtal. Han hade anklagelser emot mig från flera av våra kunder. De vill inte handla här på grund av mig...

Det är en mellanhand som är säljare som i fredags sagt detta till min chef - jag blev stum och rädd. Ledsen och frustrerad är bara förnamnet...

Jag kan inte dra mig till minnes att jag har haft konflikter med dessa kunder - däremot var en av kunderna densamma som igår talade med min äldre kollega om att säga ifrån och jag ser det som en koppling.

Det faktum att jag ser våra kunder mindre idag är för 6 månader sen är också ganska lustigt i sammanhanget. Jag kollade i vår dator och ser att jag i de flesta fall expedierat dem ca 1/3 av gångerna - och i många fall är det deras kunders kunder.

Det är också ganska märkligt att några av kunderna inte ens är kunder till den här säljaren... Så hur kommer det sig att den säljaren har information om dessa kunders köpbeteende?

Vad jag ser som än mer oroväckande är att några av dessa kunder är "vänner" med min äldre kollega.

Den säljare som agerar budbärare är dessutom privat vän till min äldre kollega...

Jag anser att det luktar lite ruttet och att det ligger en hund begraven.

Min chef har fått några indikationer tidigare men eftersom han vet att jag mått tjuvtjockt så har han inte agerat på det utan tagit det som reaktioner på mitt sätt att må...
Vilket jag är glad och tacksam för. Det är inte lätt att vara en solstråle varje dag när man under flera år nästan dagligen tampas med känslomässiga inre utbrott och speciellt när man höll på med IVFen då hormonerna var galet låga...

Chefen har fått med sig några saker som det faktum att dessa kunder ofta har koppling till den äldre kollegan, samt att jag som sagt är mindre och mindre i kontakt med dem...

Att det NU skulle vara så att det väljer att inte handla här känns inte som en slump...
Det känns som en häxjakt på mig (igen)

Jag ska grunna på vad jag kan ha ställt till med.

Chefen ska grunna på vad som hänt - säljaren måste ge konkreta exempel och kunderna måste kunna identifieras (i många fall har en firma flertalet anställda och det kan inte innebära att alla hatar mig)
Jag skickade precis mail om att tre av de kunderna är inte alls knutna till säljaren utan i det närmaste till min chef som är ytterst ansvarig för dem.

Jag vill själv börja luska i det här men det är som att kasta sten i glashus...
Jag sa till chefen att jag inte vet om någon står bakom mig och backar upp mig i det här...
-Det vet du väl säger han...

Jag vet inte vad jag ska tro...

Dagen som idag blev ju hursomhelst inte mycket bättre...
*SUCK*

Mailade chefen angående vad som hänt just och han ringde tillbaka. Han bortförklarade sin frånvaro i fredags med att hans fru inte kunde lämna barnen av nån anledning. Jag vet att han är en tidsoptimist men jag kunde nöjt mig med att han skickade mitt ett SMS... Dålig stil.

Imorgon är äldre kollegan ledig och jag börjar tidigt. Det innebär att vi i princip kan prata ostört här hela dagen...

Så chefen kommer förbi imorgon och då får vi prata mer om detta...

Jag vill veta hur chefen ser på saken. Jag kan stå för att jag gjort fel men jag vill också att äldre kollegan ska få en reprimand eller tillsägelse för att han sprider rykten... 
Nu vet jag ju inte med säkerhet om det var mig han talade om men hela skiten känns irriterad.

Jag är medveten om de brister hos mig som gör mig till en omotiverad chef just nu. Trivseln här har påverkats av många olika saker. Men jag snackar inte skit om mina medarbetare med våra kunder. (jag gör det men folk som inte känner dem istället!)

Jag måste påtala de saker jag inte trivs med till min chef och jag känner själv att det kommer fortsätta vara omotiverat och otryggt här om vi inte gör något åt saken. Det faktum att vi inte haft några personliga samtal med chefen eller utvecklingssamtal på 3 år säger ju en hel del tycker jag. Det är inte min uppgift att ha dessa samtal med personalen - jag är enbart mellanschef och det åligger inte mig. Men min chef har för mycket andra uppgifter för att det ska funka som det borde.

Jag ska leta efter fler nya jobb att söka. Jag börjar nu.



 

Nu är jag jävligt förbannad...
Satt och åt lunch i fikahörnan när en målare koommer in och frågade den äldre kollegan om han sagt ifrån än.
- Sagt ifrån säger kollegan frågande?

- Ja har du sagt ifrån att du inte vill ha den där lilla... [ohörbart ord] här?

Målaren tittar upp och ser mig...

Så dör konversationen ut...

Alltså: Den här jävla gamla SURKUKEN snackar skit om mig med mina kunder...

Nu har det gått för långt...

Jag ska maila min chef som naturligtvis är på nån jävla chefskonferans...

Det här kan inte fortsätta så här...

Igår utspelade sig förljande koversation hemma i vårt kök när vi lagar sen middag:

Maken: -Jag vill se det där svenska programmet, de där som bantar... (Läs 'Biggest losers')

Jag: - Det vill INTE jag, en av dem blir gravid och jag har ingen lust att se det...

Maken:  Okej... då ser vi nåt annat...

Så enkelt det kan vara va...
Eller så jävla pisssvårt att komma över att man själv inte kan banta sig till en bebis... eller ligga sig till en, eller önska sig till en, eller be sig till en...

Håhåjaja...
Det kommer bättre dagar...

När klockan ringde och det var dax för morgonpromenad regnade det katter och hundar ute så jag somnade om...

Se tog jag det lite lugnt, drack kaffe, pluggade spanskaläxan och sammanställde frågor som jag mailat till vår AC-kontakt idag.

15 st frågor om högt och lågt kring länder, kostander, köande, förberedelser, krav och översättningar, banklån, jämförelser och annat...
Känner mig fortfarande/återigen lite trött/hängig/seg/depp... Det är väl vädret som gör en allt annat än glad. Ser fram emot att vara ledig på fredag. Försökte få till en lunch med mamma men hennes rast är för kort på fredag. Så jag ska luncha med J istället. Det blir bra det...

Imorgon är det symöte igen. Jag har inte bjudit in A den här gången. Men det är ett öppet evenemang på FB så hon kan ändå se det. Jag talade om för F att jag ville ha det så. Att jag inte bjuder in A på detta trots att hon tidigare varit med på symöten. Hon har bjudit in sig själv och jag har inte sagt ifrån. Men nu bjuder jag inte henne. punkt.

Däremot såg jag (också på FB) att hon har slagit sig ihop med J's måndagsunderhållning... Jag som kanske skulle velat vara med på det... 

Men jag kan inte göra allt - och jag kan inte styra allt heller. Nu har jag aktivt valt bort A på symöten. Om någon annan bjuder in henne så sår jag ta det...

Sätt fart på dagen nu då!