Knepiga kollegan ropar till mig som sitter på kontoret och grejar...
De ringer på dig du...

Så jag går ut och ser ett okänt Sthlms-nummer... Ringer upp och skämtar att det är väl nån såljare som inte har vett till annat än att ringa på arbetstid...

Kommer fram till Adoptionscentrums telefonsvarare och får genast pirr i magen!

Dessvärre verkar inte AC-representanten vilja lämna något meddelande och jag har inget direktnummer att ringa - så jag får ge mit till tåls - kanske ringer han/hon igen!

Det rör på sig!!!

Del ett:

Innan jobbet ringde jag min vän R, som har samma position som jag, fast på ett annat företag. Hon har sin chef i samma byggnad, det har inte jag...

Hon är en klok, ung och vacker kvinna och hon har förmågan att lyssna och ställa kloka och smarta frågor och säga smarta och kloka saker till mig.

Det är min roll att korrigera honom och det är säkerligen så att han uppfattar mitt sätt att "lägga" mig i som att jag minimerar honom. Det är inte min avsikt, men som med mycket annat - det går fort, det minimerar problem och det slätar över en del fel. 

Jag bestämde mig för att utnyttja den lugna morgonen till att tala med honom om saken - men tji fick jag! En person hängde på låset och flera kunder drällde in under morgonen. Plötsligt stod en säljare där och väntade på min uppmärksamhet och snart ringde telefonen. Kollegan hade lika stressigt på sin del av butiken så där gick inte att hämta nån hjälp...

Men så när allt lugnat ner sig fram mot kl 11-12 så fick jag bytt några ord med honom. Jag fick ytterligare ett exempel där jag hoppat över hans stolthet och tja, det var osmart och osmidigt... men kunden fick sin hjälp på ett smidigt sätt. Jag kunde gjort så men sen stannat upp och visat honom en extra gång så han fick öva... Det här har vi tragglat många gånger - jag snappar och lär mig SNABBT, han behöver många gånger på sig att testa, öva, nån står brevid och "övervakar" så det blir rätt...
Det har skett en hel del förändringar det senaste året och han har inte lärt sig alla än...

Men jag sa också att jag tycker det är konstigt att han inte vet vad alla leverantörer heter och var vi beställer saker och ting, vi borde ha ungefär samma kunskap eftersom vi har jobbat här lika länge...

Jag tog också upp att vi har den här konversationen varje höst, det är liksom nån slags höst-deppighet han känner... (tolkning från min sida) och det går ju över...
 

Han klagade igår också på att hans dagar är långsamma och tråkiga när det är färre kunder om höst/vinter...
Då är det konstigt att han väljer att "ta plats" i den del av butiken där det händer minst - trots att hans "schema" säger att han ska vara där det händer mer...
Jag hamnar ALLTID där trots att det är min vecka på den andra delen...
Jag uppskattar lugnet och att ibland få vara ensam - det gör inte han på samma sätt. Då förstår jag inte alls att han väljer den delen ens...
Det höll han såklart med om att det var lite märkligt... :-D

Idag var humöret bättre och det kändes som om han i ilskan igår slängde ur sig sånt som han egentligen inte mena - men någon ursäkt skulle jag väl aldrig tro att jag skulle få...

______________________________________________________

Del två:
varför ska jag byta jobb om mina medarbetare har attitydproblem?
Tja, för det första har jag vart på den här butiken i 5 år... det känner jag själv som "lite lång tid"...
Jag har avancerat ganska duktigt och rätt fort här från "säljare till butiksledare/ansvarig/chef" och när jag kom fanns det gott om bränder att släcka. Det var lätt att förbättra och strukturera upp saker. Med tiden har vi alla blivit lite mätta och så även jag.

Kvinnliga Kollegan kände likadant och sökte en utbildning, kom inte in och valde att försöka få barn istället och vips var hon gravid på första försöket (! mitt antagande; för inte söker man en 3-utbildning och blir gravid samtidigt?! - kanske tackade hon nej på grund av graviditeten vad vet jag... ) hon kom härifrån iaf - jag är kvar, 3 år senare...

För 2 år sen blev jag felaktigt uppsagd och har inte riktigt hämtat mig ännu. Började söka jobb så klart och kom på flera intervjuer men eftersom jag fastnat mellan stolarna så falerar det eftersom min roll kräver mer erfarenhet av budget- och personalansvar i de jobb jag söker - som jag inte har...
Marknaden är trött och jag vill inte jobba inom samma bransch - jag vill se något nytt, göra något annat, se andra människor och ha en fast och bra struktur omkring mig... men eftersom jag inte är ensam om att söka de chefsjobb som finns men jag inte har dokumenterad erfarenhet av det jag söker inom så blir jag kanske bortsållad redan där...
Dessvärre är jag "sårad" av mina misslyckanden på arbetsmarkanden, jag har inte mod nog att söka jobben, ork nog att ta mig an en coach och se vad jag kan lära mig. Jag orkar inte ens sätta ner foten och säga till min chef att han är återigen för frånvarande. Han skiter totalt i oss och våra behov. Vi har inte haft ett utvecklingssamtal på evigheter (läs flera år) och vi har inte haft några stormöten eller övergripande möten sen han tillträdde 2008.
Det rullar på och går i samma jävla hjulspår och det tär på mig med för jag känner inte att jag har grogrund att utvecklas, förbättras och stimuleras - för det finns varken morot eller piska... Eller mull att sätta rötter i. Jag känner mig som plantan i filmen Leon som handlar om yrkesmördaren som flyttar runt med en krukväxt som aldrig får slå rot...
Det hämmar mig och det stör mig...

Samtidigt så känns det osäkert att börja strula till mitt "ganska välordnade" liv just nu. Det må vara nåt år eller två kvar till vi får barn men det är tryggt att veta att lönen kommer varje månad, alla vet att vi "väntar adoptivbarn", jag går eller cyklar till jobbet, vi klarar oss utan bil, bekvämlighet, trygghet, vanans makt är stark...

MEN jag har bestämt mig för att jag MÅSTE se över mina chanser till att hitta något annat... Jag måste få ny jord, näring, sällskap, piska och morot och en hel del annat... 
Därför ska jag göra vad jag kan för att söka nya jobb - jag gör ju inte ens det längre...





 

Kritik är nog det svåraste man kan pyssla med... och att både ge och få... Jag är alltid väldigt ömhudad långt efter jag fått kritik och så även denna gången...

Kanske borde jag sagt redan första gången det här kom upp (att jag "lägger" mig i) att det var den dåvarande chefen som tagit upp det här med mig och att det föranledde mitt sätt...

Sen finns det ju några saker som jag stör mig på hos honom som jag inte tagit upp. Sånt som är uthärdligt och jag tar det - för jag orkar inte bråka... Som i ett förhållande...

På ett sätt är det ju ett förhållande - vi ses i princip varje dag och tillbringar mer tid ihop än jag och min man...
Det känns ibland som om han har auktoritetsproblem. Att han inte ser mig som sin chef - som den som SKA intruera och korrigera honom...

Det jag har svårt att ta är att han kallade mig "hemsk människa" och "att jag tror att jag är något" - OM det är så han känner på riktigt så har vi stora problem.
Jag ser ju själv att jag är den som är ansvarig för verksamheten och ja, jag har något som han inte har - det är därför jag har den roll jag har och inte han, trots att han är äldre och mer erfaren.
Men jag tror inte att jag är något... jag gör också fel - men jag är inte sen att erkänna dem...

Sen har jag händerna bakbundna i många lägen då jag inte är ansvarig för budget och måste hela tiden be om lov i mångt och mycket...

Det brukar också bli en sån här grej varje höst känns det som... det är mer regel än undantag...

Well, nu ska jag till jobbet och ta tjuren vid hornen...

En av mina kollegor är ca 10 år äldre än mig och har 10 år mer i branchen än mig... Han är en ganska vanlig kille men har då och då fått utbrott på mig eftersom han anser att jag lägger mig i när han talar med kunderna...

Det är ingen smickrande egenskap men då och då hör jag ju hur han säger att vi inte har varor, inte kan hjälpa till med det ena eller det andra och så vidare...
Så kan det hända att jag "lägger mig i" och styr upp, visar, talar om att jo, det finns. Eller ring dit och dit och fråga...

Min gamla chef bad mig hålla ögon och öron öppna för det hade kommit in klagomål på att kollegan säger NEJ för ofta...

Men hur gör jag det rätta? Om jag räddar just det köpet med den kunden så lägger jag mig i en försäljning som pågår mellan min kollega och kunden. Han blir sur och säger att kunden tycker det är konstigt av mig att uppföra mig så. Jag tror att han känner sig underminerad och okunnig, det kan vara där skon klämmer... Kunden får ju hjälp och går ofta härifrån nöjd.

Hur som helst så skedde ett missförstånd idag och han blev tokarg på mig och skrek och gormade och gav sig på mig... Han kallade mig för "fruktansvärd människa", han vantrivs och kunderna uteblir...

Han drog också upp en incident innan sommaren. Han blev ombedd att ta på sig en ny tröja då den han hade luktade (sur svett vilket jag är i det närmaste allergisk mot)... Eftersom vi är kollegor så tyckte jag att jag kunde säga till honom att ta en ny tröja...

Men det tog hus i helvette i hans hjärna och han hade ringt sin fru och frågat om han brukade lukta - vilket han ALDRIG gör... mer än just den här gången...
Jag sa att det var i all välmening och att det aldrig tidigare hänt. 

han sa att han duscha varje dag och just den tröjan var ren för dagen...
Han tog uppenbarligen illa upp...

Och jag tog illa vid mig av dagens påhopp. Jag vet att jag inte alltid är världens gladaste, piggaste, trevligaste och roligaste människa (och chef) Åren som barnlös har gjort mig vass och kantig, alldeles för känslig mot saker som får mig ur balans, irriterad för minsta lilla...

Jag drömmer om att göra något annat. Inte minst för att jag många gånger känner mig som en oduglig chef... Jag är ibland snäsig och vresig, trött och ledsen... Jag orkar inte stå upp för mina kollegor, jag orkar inte driva på saker i all ensamhet. Jag känner inte att jag har ett bra tillväxtklimat och utvecklingsklimat under min chef som har alldeles för mycket att göra för att allt ska kännas bra.

Jag har drömt om att gå på mammaledighet i 3½ år och det påverkar såklart mitt sätt att sköta jobbet det också... Det faktum att jag är ensam tjej med 2 killar som är ganska "mätta" gör inte saken bättre...
jag skrev ju precis i inlägget här innan att jag retar mig på mina kollegor, framförallt den andre killen...

Det är en ohållbar sits, den äldre kollegan har gjort liknande utspel tidigare och jag vet att han helst inte vill flytta på sig, han vill att vår butik ska förändras till ett mer genomflödat område och kanske kan det vara på gång då det ska börja byggas nya lägenheter i området snart...

Jag mår dock dåligt av att det här alltid kommer fram på liknande sätt. Det är aldrig en konstruktiv samtalston över en kopp kaffe - det är alltid ett utspel, en ilska, ett utbrott och en anklagelse...

Menade han de olika sakerna han sa om mig? Är jag en vedervärdig person? Borde jag skämmas? Jag ska verkligen jobba på att inte lägga mig i, men risken är ju att vi tappar än fler kunder och missar tjänade pengar...
Vi kan inte alla tänka på samma sätt tyvärr och kanske är jag dålig på att visa och tala om min uppskattning. Jag är kanske också dålig på att framföra min kritik. Det finns ju flera saker som jag önskar att han själv kunde få upp ögonen för.

Well. Jag får gå hem och fundera. Framförallt ska jag fundera på vad av detta jag ska framföra till min chef (som missat två möten med oss i butiken den senaste veckan) och så måste jag slipa på mitt CV och verkligen börja leta efter nytt jobb - trots att jag är rätt bekväm här... 
Nära hem, ganska ok lön, alla vet om att vi ska adoptera, chefsposition, pyssla och greja och haffa ideér på arbetstid...

Kanske ska jag göra något av min egen kreativitet men det kan vara svårt att leva på den...

Jag håller på att bli knäpp på min kollega - jag gör visserligen så lite som möjligt på miin arbetsdag - är inte arbetsskygg men är en bekväm typ som gärna smiter undan och bloggar lite på betald tid :-D
Men han är så jävla märklig och har säkerligen nån diagnos som inte är stäld typ asperger eller OCB för så mycket små ticks och rutiner och att fastna i att pilla i en häg med papper - det finns ingen annan som han... Och jag är inte facinerad av det utan störd och trött på det...

well, igår eftermiddag small det till som fan i butiken och det ramlade in 20 pers på 45 min... det är så det borde vara hela tiden...

Sen stacka jag hem och bytte till träningskläder, det känns mindre misstänkt att smyga omkring i skogsbrynet intill en stor bilväg/cykelväg i träningskläder :-D Jag var nämligen på svampjakt och mitt "sköreställe" ligger precis intill en cykelbana och en stor trafikerad väg så rimligtvis borde jag inte vara ensam om att plocka där men det är uppenbarligen bara jag som "skördar" där... Var där för ca 2 veckor sen och fick en fin skörd och nu var jag där igen och plockade nån liter till en västerbottenpaj till helgens kräftkalas...
Efter svampplockningen stannade jag på cykelbanan ovanför träningsstället där maken befann sig och han sken upp med hela ansiktet när jag stod där och väntade! Så roligt att överaska lite!

Var ute idag och gick men var inte pepp och var tung i kropp och ben. Mensen kom precis så det kan vara därför jag inte känner mig på topp!
Men jag tog vägen förbi brevlådan och la på våra nya dokument till AC och insgå att 3 veckor har passerat sen vi postade de förra... Snart hoppas jag de hör av sig... :-D

Well, nu ska jag göra nån nytta på jobbet tänker jag!

ha en härlig onsdag vänner - jag hoppas solen skiner på er också!