Att resa är verkligen roligt och uppfriskande...
Vi har faktiskt vart iväg längre och fler gånger i år än något annat år under hela min livstid tror jag...

Italien är ett härligt land - fullt med felparkeringar, gester, upprörda röster, märkliga frukostvanor, god mat, kyrkor och fotboll!

Ja, det kan väl inte ha undgått någon att det var för fotbollen vi åkte dit. För så är det... Maken är inbiten fotbollsfanatiker - men som tur är gillar han bara ett lag... och det laget håller till i Milano.

Religion är en rolig grej också med Italien. Där är man katolik och inte så lite heller... De går ofta i kyrkan, täner ljus, pratar med sin gud och går till bikten.
Jag är inte religiös på något sätt men jag gillar kyrkor. De är ofta väldigt pampiga, makalösa byggnader som tagit många år att bygga, ofta med väldigt enkla verktyg och många tusen mantimmar...
Och i Italien ligger de tätt och är stora och pampiga... Vi har vart i en annan väldigt kyrktät stad i Italien och det var under påsken, som är en stor högtid inom Katolicismen. Och jesus maria vad vi sprang i kyrkor då... tände ljus, begrundade framtiden, hoppades, funderade, viskade...
Ja, även denna gång tändes ljus och tänktes på de levande och de döda...
Jag är inte religiös men jag beundrar dem som har en gud att tro på. Som lägger sitt liv i händerna på någon annan. Som vågar lita på att någon annan ska ta hand om det jobbiga och sorgen, smärtan och det svarta...
Att de kan tro på det goda när de går igenom något hemskt...

Well. Lite hobbyreligiös kan man väl få vara när man inte är hemma? Det är häftigt att se alla de färgglada fönstren, de mängder med tända ljus som symboliserar goda tankar, det mörker som vilar i skuggorna inne i de mäktiga bygganderna, det ljus som uppfyller människorna som finns därinne...

Jag har inte ens varit hemma ett dygn och jag längtar redan bort igen...
Nästa resa går till en huvudstad i Europa, det har vi redan bestämt... nån gång i vår... Det ska bli ljuvligt!

Nu måste jag jobba lite...

Chattade med maken på FB igår och skrev att jag hade så sjukt tråkigt på jobbet och ville bara hem... (bort!) Detta gjorde att han väntade tills han kom hem med att berätta att han hade blivit uppringd för att gå på en intervju på det enda jobb han sökt i år :-o

Senare på kvällen såg jag att mammalediga H hade fått nytt jobb och skulle börja på det inom kort...

Min och makens gemensamma väl F kirrade nytt jobb ganska nyligen och fick lite kortare resväg och mer tid...

Jag hittade ett av jobben jag redan sökt men inte ens fått ett mail ifrån på en ny jobbsökarsajt...
Då blir man ju lite fundersam...
Jag vill egentligen inte ha det jobbet eftersom jag hört att de inte har så bra personalpolitik där - de har tom skrivit om det i tidningen har jag för mig. De skrev också i sin annons att de förmodligen inte skulle ha tid att skicka svar till alla.
Men uppenbarligen är jag inte intressant för dem - annars hade jag väl hört något på de 4-5 veckor som gått sen jag sökte sist? Är det ngåon idé att söka igen?

Igår gjorde jag en miss på förmiddagen då jag öppnade ett tipsmail med nya jobbannonser - ögnade igenom, såg en intressant rad och raderade mailet...
Det gick inte att hitta igen... :-/

Jag är dömd att jobba kvar här...

Min förra chef sa på skoj när jag skrev på anställningsavtalet:

"nu är du anställd på livstid här..."

När jag blev uppsagd på felaktiga grunder förbannade jag det där...

nu gör jag det igen av helt andra anledningar...

Är det någon som läser här som är egen företagare och adopterat? Känner någon någon som gjort det? Jag har en affärsidé som jag skulle kunna tänka mig att förverkliga om jag kunde - MEN det måste ju gå att genomföra med barn... 

 

Kvarnlyckan har skrivit ett inlägg om hur hon uppfattar barnlöshet... Det fick mig att tänka lite. Hur har den sett ut hos mig - hur ser den ut idag?

Det har tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget och jag har raderat, omformulerat, ändrat och lagt till... det var ett av de svåraste inläggen att skriva på länge. Det här inlägget om hur barnlösheten präglat mig och format mig...

Jag är min barnlöshet och jag lever mitt i den varje dag... För det mesta går det bra och jag kan genomleva dagen utan att grina eller deppa ihop - för jag har lämnat det värsta bakom mig. På ett sätt väntar vi ju också barn nu - men det syns ju inte utanpå alls... och vi vet inte när det lilla barnet kommer...

Hur jag ändå försöker vända och vrida på fenomenet barnlöshet så kan jag inte annat än att definiera den som en känsla av utanförskap.

Utanförskapet skapar klyftor mellan mig och omgivningen - men bygger ju också broar och bygger nya vänskaper...

Utanförskapet behöver kanske inte nån närmare förklaring men det går ändå att liknas vid att allt är som vanligt men plötsligt tappar man alla sinnesfönimmelser... Man ser ut att fungera men är död för omvärlden på insidan...
Alla omkring en fortsätter se, känna lukter och smaker, höra och känna - men att jag plötsligt är halvblind, halvdöv, utan känsel och smak. Livet tappar plötsligt själva funktionen - men det går att lära sig fungera utan sinnenas fulla funktionalitet...

Barn upplevs ju med alla sinnen; de hörs, syns, luktar och känns ljuvliga...
Det vet ju alla som kan uppleva dem...
Men jag blev plötsligt berövad alla sinnen och även andra saker som känns, hörs, luktar och smakar blir ju inte riktigt lika bra eftersom allt fick en grå hinna över sig som känns klibbig och fadd...

Det kan vara lätt att känna att man lägger för stor vikt vid sin barnlöshet - men det blir väldigt lätt så då vart man än vänder sig ständigt och jämt möts av barn, magar och allt detta snacka om familjer...

Jag vet inte om jag skrivit det förrut - men 3 veckor i Thailand i våras var som en befrielse för själen. Där kunde jag slappna av och känna en sorts frid och hämta kraft... Det var ganska få som var gravida överhuvudtaget...

Jag tror också i mitt stilla sinne att när vi väl har vårt barn hos oss kommer den grå klibbiga hinnan plötsligt ryckas bort och världen återfå sina smaker, dofter och färger. Livet kommer gå snabbare, bli tyngre men också lättare, allt kommer speedas upp igen och tiden kommer inte räcka till...

Jag fick en bild av att sitta ensam på en rostig, trasig grå karusell och åka runt runt runt.

Maken sa i förra veckan att "han är tacksam för det barn som kommer" och JAG måste också känna så...
Eftersom jag inte har en aning om när eller hur eller vem än så länge så är det svårt att förhålla sig till det. Jag tycker att jag hela tiden ser och hör och läser om adoption med förhinder...
Det är ingen lätt väg vi valt. Det kommer dröja och det kommer bli tufft även framöver... Och jag som bara önskar att den rostiga karusellen kunde stanna och jag kan återfå mina färger, mina dofter, mina synintryck och smaker! Jag vill börja leva på riktigt igen och inte känna mig halv...

Barnlösheten gör mig halv...

Veckans sista arbetsdag och jag har haft jätteroligt på jobbet idag...
Vår extratjej har varit här och jag har "vilat öronen" från den något tjattrige kolelgan som har en del tics för sig... En dag ska jag berätta storyn om honom... Men jag uppskattar att han är ledig ibland :-D

Jag och extratjejen har gjort gemensam insats och skyltat om lite i butiken - jätteroligt och plats för många skratt! Så den här dagen har gått tokfort... Och jag inser hur mycket jag saknar att ha en "jämnårig" tjej på arbetsplatsen att prata med...

I övrigt har ju då veckan startat med att vi hade möte - jag äldre kollegan och chefen... Det gick ju bra och det har liksom rullat på i samma stil...
Idag skulle jag egentligen åkt på ett kundbesök som också hade förgyllt min vecka totalt men det har blivit skjutet till måndag men det ska bli jättespännande och jag ser fram emot det!

I morgon har jag ledig dag och planen är att smurfa runt i stan, kolla loppisar, leta efter stora röda knappar till min sjal/halsduk som jag stickat i veckan - supersnygg om jag får säga det själv och det får jag!

Jag ska ta mig till en bortglömd stadsdel som jag sällan besöker nu förtiden och det ska bli lite mysigt... Kanske träffa en gammal vän...

I helgen ska jag vara ledig men det har också smugit sig in en kundaktivitet - som som tur är inte sträcker sig över hela dagen/kvällen utan tar några timmar i anspråk på dagen bara hoppas jag...

Annars har vi inget planerat - kanske frukost på stan med några vänenr på söndag... Ganska skönt att bara slöa lite...

Det har vart en bra vecka hittentills...

Ja, då menar jag på NYA jobbfronten...
jag har ju sickat en del ansökningar... men inte hört något alls...
Och eftersom jag har jobb så är det inte så att jag jagar en anställning till varje pris och ringer och tjatar på arbetsgivarna...

Men man önskar ju att de kunde bemöda sig om att skicka ett e-mail och ange att tjänsten är tillsatt eller att man inte gått vidare till intervju iaf...
Det hör till god ton tycker jag...

Idag hittade jag två jobb som jag kan söka - med betoning på kan...
Det ena är en säljtjänst hos en konkurent... Med ngot bättre arbetstider - 7-16 mån-fre...
Ganska gott kan man tycka om man nu fått ändra sina arbetstider en hel del de senaste åren och jobba mer kvällar och helger...

Frågan är om jag ska söka bara för sökandets skull - för att möjligen komma vidare?

Då skulle jag gärna se att de behandlade min ansökan konficentellt då konkurenterna ändå har koll på varandra...

det andra jobbet lät väldigt roligt - det har med brällop att göra och det är en av de saker jag skulle vilja hålla på med om jag fick ägna mig åt sånt som jag gillar och är intresserad av...
Det gladde mig väldigt mycket när vi planerade för vårt eget bröllop - alla skojiga detaljer och pyssligheter och det fanns ju så mycket idéer som aldrig blev genomförda...
Men detta jobbet var lite mer riktat mot en webbportal - men det kunde leda till delägarskap...

tja, jag får fundera på saken - söka kan man ju alltid göra!

Här är den - på bild... Jag tycker den blev ganska fin... Tveksamt om den passar en 2-åring men kanske en liten smal ettåring :-)
Tyvärr har jag inte någon 1-åring att prova koftan på...

Har tänkt göra en till i grodgrönt bomullsgarn...

Vi fick ju kontakt med AC - ställde ett 15-tal frågor och fick efter nån vecka 10 dar svar på de frågorna...

Ambitionen var att till vårt land sätta igång 5 familjer per månad kanske fler kanske färre skrev vår kontakt. Hon hade också fått för sig att vi platsade för Lesotho men där står att man helst ska ha en kristen tro vilket vi inte kan påstå oss ha som inte ens är medlemmar i kyrkan...

Vi ville stå i kö i alla de länder där vi kan stå tillsvidare såklart...

Förra veckan skickade jag återigen mail till vår kontakt med några fler frågor som kommit som följdfrågor till hennes svar...

Bland annat varför Ryssland inte har en egen kö... och vad som menas med en trasslig uppväxtfamilj och varför jag inte läst nånstans alls om att det skulle innebära ett problem för en att adoptera...
Har ni andra hört/läst/sett det?

Vänner och släkt frågar hur det går och vad som händer...

-ingenting är ju ett svar som är trist att ge och som inte inbjuder till att samtala vidare om det...

Köernas speciella funktion och egna liv är också väldigt svårt att förklara... Att de som gått med som medlemmar före oss men som inväntat medgivande till efter oss hamnar före oss i kön upplever andra som orättvist och obegripligt...

För oss är det precis i sin linda - vi har ungefär plats 10-15 i samtliga köer så ena dagen åker man ett snäpp fram i en kö för att åka två steg bak i en annan...
Första veckorna som "köande" var det lite spännande att kika och vi hoppade fram ganska snabbt tyckte jag (kanske för att vi inte ens visste att vårt nummer köade eller för att det gick veckor emellan att vi kollade...
Men nu är det helt dött i köerna...
Jag tycker inte att det hänt något alls i oktober... men det kanske är under oktober månad 5 familjer ska sättas igång och kanske är det så att man köar tills man skickat iväg sina handlingar? Vad vet jag...

Det är lite dött i alla läger just nu...

Mitt samtal med kollegan gick väl bra idag men jag kan ju inte låta bli att bli lite trött på min chef som varit borta hela förra veckan och inte dök upp på utsatt tid i morse... SÅ jag ringde upp honom och då visade det sig att han missat att vi skulle ha möte... för hans dator och telefon synkade just för tillfället inte kalendrarna med varandra...

Jag är fortfarande trött på i princip allt... Det enda som lockar mig är spanskan och att pyssla...

Jag blev faktiskt klar med min lilla kofta igår! Bild kommer ikväll kanske...

Jag hade inte lyckats stryka en enda rad på min hemma-to-do-list tror i förra veckan - jag har ingen lust med att städa/tvätta/slänga returskräp/handla/plocka ur diskmaskinen/bädda... Jag vill bara sitta i soffan med en kopp the och äta choklad och sticka!

Sen vecka denna veckan dessutom och då orkar jag ingenting på kvällen...

Pepp me up!

I veckan fick vi en SMS-inbjudan av A's familj till deras äldsta sons 5-årskalas...
Eftesom jag var förutseende nog att köpa på mig några paket när vi var i Ullared förra helgen tackade vi ja...

Fast vi bokade in en brunch på tu man hand innan och sen gick vi en promenad och ställde ett ljus i minneslunden där min farmor är begravd... Jag "talade" till henne lite och berättade att jag hälsat på hennes syster och att jag väntade på ett barn nu och att jag någon gång ska ta med mitt barn till samma plats så hon kunde få h*n.

Väl på kalaset så berättade vi för Herr A att vi varit på brunch...

-Åh, ja, det kan man ju göra när man inte har...

inte har... Öh, ja, äh, inte har...
ja, när man inte har några barn, hö hö hö hö...

Jag och maken tittade bara på honom...

Jag trodde att vi skulle slippa sånna här saker nu när tamigfan alla vet om vad som är på G eftersom A lyckades få detta till livs på kräftskivan.
Jag hade ju också kunnat önska att Herr A kunde försökt vända denna klumpiga kommentar till någont positivt:

-Ja det kan man ju göra när man ännu inte har några barn, ni får passa på nu då, hur gårdet förresten för er? Jag hörde av A att...

Men nä, bara pure evil... Jag förväntade mig inte något annat heller...
A nämnde också att G bjudit in henne till symöte i veckan men hon kunde nog inte komma... Jag har nämligen inte bjudit henne till de två träffar vi haft innan. Det är mitt medvetna val...
För varje gång vi ses så blir jag mer och mer övertygad om att de inte platsar i mitt liv längre. Jag orkar inte känna så här efter att vi setts. Det är för energikrävande, för jobbigt att hela tiden känna sig kränkt av deras snack. Och Herr A får det ofta att låta som om det är synd om dem som HAR barn... och de har minsann aldrig uttyckt någon sorg eller medkänsla över att vi tyvärr inte kan få barn. Utan det blir alltid nån slags krystad kommentar om att vi har nån slags tur som inte har barn... Hö hö...

Nä, jag är klar med dem nu.

Imorgon ska jag ha möte med kollegan och chefen...
Har gjort 2 lektioner på fackets karriärguide idag och jag har funderat på mina styrkor och vad osm peppar mig och motiverar mig...

Nu kommer maken och vill ha med mig till sängen :-D