Nästa söndag ska vi ha adventsbak med vänner och syskon och syskonbarnet. Kanske kommer det lite andra barn också vi vet inte än.

Det fick mig att börja tänka på hur det var förra året...

För ganska precis ett år sen var jag i slutfasen på vårt sista gratisIVF. Ett IVF som jag kanske borde låtit bli med tanke på vad det inneburit för oss och hur lite det gav.

Men det är lätt att vara efterklok, det är så många om och men som hänger i luften... Så många ledsamma tankar jag tänkt, så många tårar jag gråtit...

Jag sökte efter sorgen jag hade då... och så här skrev jag den 26/11-2009
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

saxat från en annan persons blogg om IVF:

Jo ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom även om många höga röster bestämt hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn. Och vems röster? Troligtvis deras som utan problem kan spotta ut så många ungar de vill skulle jag gissa.

För har man aldrig gått i dessa bedrövliga barnlösa skor vet man inte vad det handlar om. När beskedet om att man inte kan få barn på vanlig väg ges rasar livet som ett korthus. Man går in i en existensiell kris, sociala och relationsmässiga svårigheter och en fruktansvärd oro och ångest inför framtiden.
Den som inte anser att barnlöshet är livshotande vet inte mycket här i världen.

Men sen får du veta att det finns bot, du får veta av din läkare att det går att få biologiska barn. Du får veta att den medicinska vetenskapen har gått oerhört framåt de senaste trettio åren och att vi faktiskt kan få barn tillsammans. Chansen är stor, faktiskt ungefär som alla andras. Vi kan bli helt återställda.
Det är ju fantastiskt, tänker man.

Och så görs behandling efter behandling. Det sliter, det drar och krampar. Det gör jävligt ont. Det är ingen lyxweekend på spaa.
Det är förstås olika. Men för oss har det varit svårt. Vi har gått igenom nästan alla jävligheter som möjligtvis kan gås igenom.
Men vi är beredda att göra det igen. Och igen om det behövs för att vi ska bli friska. Och nu är vi även beredda att betala med pengar.
Prislappen blir obetydlig men såklart ändå betydlig. Vi kommer att få skära bort en bit av livet.
Men vi betalar vad som helst för nu finns ingen hjälp att få. Vi köper oss kärleken för vad som helst. Vi köper vår hälsa och framtid för alla pengar vi har och inte har.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Och vi lever i Sverige, ett av världens rikaste länder som skriker efter fler barn för att kunna få fortsätta vara ett av världens rikaste. Sverige vill ha fler barn, fler skattebetalare och färre sjukskrivningar. Det finns 250 000 ofrivilligt barnlösa par i Sverige och siffran verkar öka. Ingen vet vad det beror på. Att mödrarna blir äldre är ju sin sak, men att männens spermier blir sämre och sämre vet man inte alls varför. Det är något i den västerländska livsstilen gissar dom. För i utvecklingsländerna har man inte dessa problem i samma utsträckning. Dom gissar för det finns inte tillräckligt med forskning inom området.

Det finns en människa bakom varenda en i dessa siffror.
En rädd och ensam människa vars liv har vänts bak och fram och ut och in. Det finns ett äktenskap, en relation som inte vet var den ska ta vägen.
Det finns depressioner, sjukskrivingar, missfall, social isolering, övervikt, urusla självkänslor, ekonomiska svårigheter och skilsmässor.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom som svensk sjukvård inte betalar bot för. Om man inte har turen att lyckas på en gång.

Har man otur så får man gå till banken.

Nu åtestår väl bara för oss att låna till adoption...

Vi stannar hemma idag iaf - åker inte på systers kalas, vit lögn om feber...
Ska vältra mig i godis och linda in mig i filt och Älsklings armar och se på film och bara ömka oss själva...
Imorgon är jag ledig även om vårt ET inte blir av... skönt ändå att slippa stiga upp och slippa höra allas kommentarer om hur sur jag ser ut och svara på allas "hur är det"

Ska se fram emot att vila på en strand i Thailand i februari... vi är så värda att få vila och njuta av det andra som livet kan ge...

Är faktiskt lite rädd för att jag inte känner mig ledsen... har inte gråtit och inte ältat och inte känt nåt särskilt sådär... bara ett trött 'jaha'

är nog kanske lite chockad men ändå inte - jag vet inte - är bara tom och trött och vill hem till vårt...

""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

Ett helt jävla år har gått och jag gråter igen för jag vet inte vilken gång i ordningen nu över detta faktum att vi inte kan få det vi allra hetast av allt önskar oss. Hur ska man orka fram till det där efterlängtade målet? Hur ska man kunna plocka upp sig själv igen och igen och igen... Hur ska man orka ta sig igenom... 

Alldeles nyligen var jag en glad och sprallig "soon-to-be-mum" som glatt botaniserade i en tidigare förbjuden värld av barnsaker. Nu halkade jag käpprätt ner i kolkällaren igen, i det av mina tårar fuktigt rum där inget ljus finns att se. Att treva sig fram mot skrovliga svarta väggar i ett fönster och dörrlöst utkylt rum...

Är det min lott i livet? Vad har jag då gjort för att hamna här?

Det är galet hur snabbt livet pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jag kan le åt en "vän" som skriver långa romaner på Facebook om sitt liv som också pendlar mellan hopp och förtvivlan kring hennes ekonomi som urholkas av hennes omväxlande sjukdomsbild och ovanpå det har hon två gigantiska hundar som också de ständigt är sjuka... Hon har uppvisat hypokondriska tendenser sen tonårstiden och ibland undrar jag om hon inte projicerar sina sjukdomar på hundarna också...

Jag skrattar inom mig åt hur andra människor skulle reagera om jag likt henne skulle skriva om våra våndor på statusraden... 

Jag kan känna hur blickarna bränner i ryggen från en serivcegubbe som är här - han undrar nog vad jag gör när jag står här och suckar och knattrar på tangenterna...

Jag ler inte åt att min arbetsdag idag är 12 timmar lång och att jag ska återvända hit imorgon.

 

Hedda

19 november 2010 13:38

Så himla ledsamt! :-( Tack för ditt långa och tänkvärda inlägg! Ibland halkar man ner i den där brunnen igen, t ex vid minnesdagar... Jag tror det är bara naturligt. Det "värsta" har vi lagt bakom oss, men det finns kvar i oss och ibland vill det titta fram igen. Och då måste vi få lov att gråta en stund.

http://heddasdagbok.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...