Ja, livet åker bergådalbana med en - precis hela tiden...

Vi vart tokledsna och kände oss så NEDtryckta i torsdags/fredags så jag vet inte vad. Det räckte liksom inte med att vår hemutredare ställer sig i vägen utan även banken.
Nu har jag sagt upp 1 kreditkort och ska få hem papper om uppsägning på det andra. Ett kort kan ändå vara bra att ha, speciellt för oförutsedda utgifter.
Vi inser att vi inte kan veta säkert HUR mycket pengar vi kommer kunna spara ihop själva eftersom vi inte vet när det blir BB och därefter RB. Men vi satsar på att få ihop till våra egna kostnader - dvs resa och uppehälle...

Däremot önskar vi att kunna få låna den summa som själva adoptionen kostar. Vi hoppas kunna få möjlighet till det genom Adoptionslån - vi får förhoppningsvis samtal om detta från en kunnig person i början på veckan.

Veckans UPP har helt klart varit att göra fint på "barnrummet" och jag kan inte riktigt se mig mätt på bilderna!
Helgens andra totala överaskning är att min mamma och styvfar vill ge oss en rejäl slant som bidrag till adoptionen. Mamma hade velat överaska oss inför resan när vi väl fått BB men de kommer föra över dessa pengar till oss snarast så att det hela ser bättre ut på vårt konto inför nästa samtal med banken!!! Jag berättade naturligtvis om bankens trista besked och mamma gav oss hoppet tillbaka!!!
Jag är övertygad om att det kommer hjälpa oss en hel del!

Nu återstår ändå för oss att övertyga banken om att vi ska få låna adoptionsbeloppet. Samt att skriva färdigt vårt tillägg. Vi har fått "bakläxa" på det vi skrivit ihop av AC och i fredags var jag inte i form att skriva något vettigt alls...

Vi har fått första kontakten med handläggaren inför ansökan också och nu kan vi nog betala första fakturan och gå vidare...

Det är lätt att halka ner i kolkällaren men jag kan faktiskt vägen ur den numera. Det är ibland svårt att hitta i mörkret men det finns iaf en väg ut. Det känns skönt att veta...

Tack återigen för era varma kommentarer...
Hoppas ni alla haft en bra helg!

Stack till jobbet och tog mig sen hem, är ganska trött...

Vi hade pratat om att försöka göra iordning för att fota Kakans rum idag efter jobbet.
Sagt och gjort...
Jag sydde en "back-drop" av tyget 'Far far Away' och vi satte ihop spjälsängen och bäddade med färggladaste påslakansetet.
Pusslade ihop en "lekmatta" och satte fram bord och stolar och ställde ut leksakerna...

Dessvärre är ljuset så himla dåligt nu på vintern så vi fick sätta in en extralampa för att överhuvudtaget få in ljus.
Om man inte behöver ha bilder på HELA rummet utan bara på delen där säng och övrigt står så är vi nog rätt så nöjda med resultatet.

När man ser bilden, utan att ha sett 'före' och utan att ha sett hur det ser ut till höger i bild - så kan man faktiskt föreställa sig att det här är taget i ett barnrum... :-D
Jag är ganska nöjd med bonaden på Sverige ovanför sängen och hoppas att de som ska titta på bilderna ser det.

Vi provade också hur det funkade att ha kvar spjälsängen och ställa in våra sängar brevid och det funkade över förväntan...
Så jag får nog säga att det var roligt att "pimpa" kakans rum och det känns supermärkligt att titta på bilderna och i kameran - för där ser man som sagt var inte det som är runtomkring i rummet. På bilderna känns det verkligt. Det känns på riktigt. Det känns på gång...

Den känslan vill jag behålla...

Har grinat mängder idag men ibland behöver man det! På kvällen började det snöa och jag och maken gick en promenad i vårt kvarter i kvällningen. Vi lät snöflingor landa på tungan. Det är ett av skälen till att vi först träffades och snö är så vackert och bäddar in hela vår kantiga verklighet... Nu är det tid att vila... Gonatt Kakan! Godnatt världen!

Maken fick i uppdrag att ringa personen som står som "kontakt" för just Adoptionslånen på SEBs sida...

Han sa att alla dessa lån går genom en särskild person och att vi skulle kontakta den personen för rådgivning...

Kanske har det en helt annan regelbok som vår bankman inte kände till...

Den värsta ångesten och sorgen som sköljt över mig har lättat lite och jag tackar ER för era fina kommentarer. Det är klart att det kommer lösa sig på något sätt. Det blir tufft men det ska gå. På något sätt upplever jag själva skrivandet och grinandet och beklagandet som ett sätt att bearbeta och det blir lite lite lättare av bara det!

Nu är det 2½ timme kvar på min arbetsdag... Jag och "märkliga kollegan" ska spendera de sista timmarna ihop.

Sen blir det taccos och kramas i soffan. I helgen ska vi försöka styla Kakans rum och plåta lite... och träffa hela halva min familj!

Det är inte felskrivet - det är precis så. Min famil är delad och jag ska träffa hela den halvan - gott det!

Tack igen, ni har hjälpt mig upp ur källaren idag! Tack, tack som fan!

Nästa söndag ska vi ha adventsbak med vänner och syskon och syskonbarnet. Kanske kommer det lite andra barn också vi vet inte än.

Det fick mig att börja tänka på hur det var förra året...

För ganska precis ett år sen var jag i slutfasen på vårt sista gratisIVF. Ett IVF som jag kanske borde låtit bli med tanke på vad det inneburit för oss och hur lite det gav.

Men det är lätt att vara efterklok, det är så många om och men som hänger i luften... Så många ledsamma tankar jag tänkt, så många tårar jag gråtit...

Jag sökte efter sorgen jag hade då... och så här skrev jag den 26/11-2009
""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

saxat från en annan persons blogg om IVF:

Jo ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom även om många höga röster bestämt hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn. Och vems röster? Troligtvis deras som utan problem kan spotta ut så många ungar de vill skulle jag gissa.

För har man aldrig gått i dessa bedrövliga barnlösa skor vet man inte vad det handlar om. När beskedet om att man inte kan få barn på vanlig väg ges rasar livet som ett korthus. Man går in i en existensiell kris, sociala och relationsmässiga svårigheter och en fruktansvärd oro och ångest inför framtiden.
Den som inte anser att barnlöshet är livshotande vet inte mycket här i världen.

Men sen får du veta att det finns bot, du får veta av din läkare att det går att få biologiska barn. Du får veta att den medicinska vetenskapen har gått oerhört framåt de senaste trettio åren och att vi faktiskt kan få barn tillsammans. Chansen är stor, faktiskt ungefär som alla andras. Vi kan bli helt återställda.
Det är ju fantastiskt, tänker man.

Och så görs behandling efter behandling. Det sliter, det drar och krampar. Det gör jävligt ont. Det är ingen lyxweekend på spaa.
Det är förstås olika. Men för oss har det varit svårt. Vi har gått igenom nästan alla jävligheter som möjligtvis kan gås igenom.
Men vi är beredda att göra det igen. Och igen om det behövs för att vi ska bli friska. Och nu är vi även beredda att betala med pengar.
Prislappen blir obetydlig men såklart ändå betydlig. Vi kommer att få skära bort en bit av livet.
Men vi betalar vad som helst för nu finns ingen hjälp att få. Vi köper oss kärleken för vad som helst. Vi köper vår hälsa och framtid för alla pengar vi har och inte har.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Och vi lever i Sverige, ett av världens rikaste länder som skriker efter fler barn för att kunna få fortsätta vara ett av världens rikaste. Sverige vill ha fler barn, fler skattebetalare och färre sjukskrivningar. Det finns 250 000 ofrivilligt barnlösa par i Sverige och siffran verkar öka. Ingen vet vad det beror på. Att mödrarna blir äldre är ju sin sak, men att männens spermier blir sämre och sämre vet man inte alls varför. Det är något i den västerländska livsstilen gissar dom. För i utvecklingsländerna har man inte dessa problem i samma utsträckning. Dom gissar för det finns inte tillräckligt med forskning inom området.

Det finns en människa bakom varenda en i dessa siffror.
En rädd och ensam människa vars liv har vänts bak och fram och ut och in. Det finns ett äktenskap, en relation som inte vet var den ska ta vägen.
Det finns depressioner, sjukskrivingar, missfall, social isolering, övervikt, urusla självkänslor, ekonomiska svårigheter och skilsmässor.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom som svensk sjukvård inte betalar bot för. Om man inte har turen att lyckas på en gång.

Har man otur så får man gå till banken.

Nu åtestår väl bara för oss att låna till adoption...

Vi stannar hemma idag iaf - åker inte på systers kalas, vit lögn om feber...
Ska vältra mig i godis och linda in mig i filt och Älsklings armar och se på film och bara ömka oss själva...
Imorgon är jag ledig även om vårt ET inte blir av... skönt ändå att slippa stiga upp och slippa höra allas kommentarer om hur sur jag ser ut och svara på allas "hur är det"

Ska se fram emot att vila på en strand i Thailand i februari... vi är så värda att få vila och njuta av det andra som livet kan ge...

Är faktiskt lite rädd för att jag inte känner mig ledsen... har inte gråtit och inte ältat och inte känt nåt särskilt sådär... bara ett trött 'jaha'

är nog kanske lite chockad men ändå inte - jag vet inte - är bara tom och trött och vill hem till vårt...

""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

Ett helt jävla år har gått och jag gråter igen för jag vet inte vilken gång i ordningen nu över detta faktum att vi inte kan få det vi allra hetast av allt önskar oss. Hur ska man orka fram till det där efterlängtade målet? Hur ska man kunna plocka upp sig själv igen och igen och igen... Hur ska man orka ta sig igenom... 

Alldeles nyligen var jag en glad och sprallig "soon-to-be-mum" som glatt botaniserade i en tidigare förbjuden värld av barnsaker. Nu halkade jag käpprätt ner i kolkällaren igen, i det av mina tårar fuktigt rum där inget ljus finns att se. Att treva sig fram mot skrovliga svarta väggar i ett fönster och dörrlöst utkylt rum...

Är det min lott i livet? Vad har jag då gjort för att hamna här?

Det är galet hur snabbt livet pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jag kan le åt en "vän" som skriver långa romaner på Facebook om sitt liv som också pendlar mellan hopp och förtvivlan kring hennes ekonomi som urholkas av hennes omväxlande sjukdomsbild och ovanpå det har hon två gigantiska hundar som också de ständigt är sjuka... Hon har uppvisat hypokondriska tendenser sen tonårstiden och ibland undrar jag om hon inte projicerar sina sjukdomar på hundarna också...

Jag skrattar inom mig åt hur andra människor skulle reagera om jag likt henne skulle skriva om våra våndor på statusraden... 

Jag kan känna hur blickarna bränner i ryggen från en serivcegubbe som är här - han undrar nog vad jag gör när jag står här och suckar och knattrar på tangenterna...

Jag ler inte åt att min arbetsdag idag är 12 timmar lång och att jag ska återvända hit imorgon.

Maken var så trött igår så han toksomnade och jag låg lite och läste i boken om adoption - banden som gör oss till familj.

Många vuxna adopterade är skeptiska till adoption själva - och säger sig känna sig mer hela som människor när de själva får biologiska barn.
Det gjorde mig ytterligare lite mer nedstämd och tänkte att självklart skulle jag väldans gärna ha ett biologiskt barn - som är likt mig och som jag kan se fysiska likheter med maken i osv osv... Vi skulle inte sticka ut på något sätt och vår ekonomi skulle någonstans vara sargad av föräldraledigheten men aldrig på det sätt som det blir nu. Om vi skulle tänkt lite längre där och då i juli 2008 - och adoption var lika fast föränkrad i mig som i maken - redan där och då. Då skulle vi haft ett litet bröllop i all enkelthet och vår bröllopsresa hade gått till landet för att hämta ett barn.
Men efter all jävla skit vi gått igenom ville vi ha ett bröllop för att fira vår kärlek (svennebanan) och följa med mina andra familjemedlemmar när de åkte till Asien i år för att fira semester (och min styvfars födelsedag) tillsammans HELA familjen.

De två kostnaderna tillsammans hade självklart gett oss en GRYM startsumma till "kakan" men i vår strävan efter att få fira vår kärlek och inte ställa in allt på grund av adoption. (som om det var en sjukdom) känns det surt efter.

Jag kunde inte somna direkt och kände att tårarna kom där jag låg där i mörkret på min kudde... Jag kände att jag inte ville vara ensam med min sorgsenhet så jag väckte maken och sen grät jag på hans arm och vi låg och pratade...

Han sa att han var så trött på att känna sig så utpekad och "FEL". Först kan vi inte få barn på egen hand, sen kan inte läkarna hjälpa oss, efter det får man utstå allt möjligt motstånd av hemutredaren och nu får vi våra drömmar krossade på banken...

Hur mycket ska man orka?

Det var på något sätt ändå så skönt att få gråta ut igår. Det var faktiskt länge sen jag grät och jag vet att det är som balsam för själen.

Samtidigt tänker jag på hur min pappa alltid har gnällt som sin genomusla ekonomi och hur min bror ifrågasatte hur han ska ha råd att ge julklappar till alla i vår familj...

De tjänar nog det dubbla emot vad jag gör. Men de har också mycket dyrare omkostnader med stora hus som slukar pengar. Men vi har ju alltid lyckats ge julklappar till alla och klarat av alla hinder hittills. Såklart kommer vi lösa även det här på något sätt. Men det känns tungt och tufft och jävligt motigt...

Och jag känner mig återigen ensam - rådlös, håglös, balanserar på knivegen...

En mening vår hemutredare sa nånstans mitt i smeten har fastnat:

"ni verkar inte tillräckligt förberedda"

och den meningen ringer i mina öron, kanske har hon rätt.

Jag funderar på HUR det kommer sig att jag känner så?

När vi höll på med IVF var jag den som plöjde igenom Internet efter råd, stöd, tips, metoder, lösningar, mirakel, kliniker, läkemedel, undersökningar, resultat...

Vi gjorde verkligen allt, vi försökte, vi ställde frågor, vi träffade en annan läkare för en andra åsikt, vi testade akupunktur, jag tog kontakt med människor på nätet som hade varit med om mirakel och så vidare...
Jag vrängde ut och in på mig själv i min strävan efter att få lyckas.

Men det gick inte.

Någonstans stukades mina förhoppningar, min lust att undersöka alla möjligheter, min framtidstro, min längtan, min självkänsla och mitt självförtroende. Jag gjorde allt men det räckte inte.

Otillräckligheten, återigen!

Nu är vi åter inne på samma område. HUR ska människan orka - alla motgångar ska överlevas. Under 2009 sparade och gnetade och strävade vi efter att uppleva gemensam lycka på vår bröllopsdag. Jag gjorde inbjudningarna själv, lagade all mat, köpte så mycket vi kunde second hand, gjorde alla dekorationer och sånt själva. Vi försökte verkligen snåla in på det vi kunde...

De som haft ett någorlunda stort bröllop VET vad det kostar - även om man gör mycket själva...

Vi sparade ihop en hel del själva, vi fick några mindre bidrag från våra föräldrar men det var ju vårt bröllop och vår hittentills största dag. Och jag är så glad och lycklig över att vi gjorde som vi gjorde. Det var verkligen vår lyckligaste dag! Och det var en sån energiboost att få stå brud!

Men varifrån ska jag få energi nu? Jag tänker att jag skulle köpa en lott och vinna... Eller spekulera i aktier med de pengar vi har sparat.

Men turen är inte på vår sida - vi kan inte vinna pengar eller lyckas med aktier - för vi är inte födda med den turen, vi har inte kontakterna som kan hjälpa oss att spekulera i aktiemarknaden. Vi har inget arv att inkassera...

Vi är hopplöst förpassade till de otursfölföljdas skara.

Ska vi backa bandet och vänta med att skicka ansökan till landet i det här läget, för vi har inte pengarna.

Det känns surt och bittert att behöva bromsa och gå till föräldrarna tror jag inte hjälper. De har nog inte mycket att skjuta till...

Jag önskar att jag kunde få gå hem och fundera på min kammare istället för att stå på jobbet med tårar i ögonen och ett spelat intresse för alla människor som kommer och stör mig. För idag är det en sån dag - då alla stör! Åh vad jag önskar att jag hade ork.
Nöden är kreativitetens moder. Jag vet det. Inspiration kommer, transpiration blir resultatet. Någonstans önskar jag att min make var mer lik mig. Att vi måste kavla upp ärmarna och ta tag i det här. Idag har jag sagt upp båda mina kreditkort här på morgonen. Det gjorde mig absolut ingenting. Jag funderar på vad jag kan göra för att dryga ut vår inkomst, vad kan vi dra in på, göra mindre av. Vi har ju redan införskaffat en hel del till Kakan med minsta möjliga peng. Vad kan vi sälja för att få in ytterligare pengar? Kan vi offra tid och ta ett extrajobb?

Hur ska vi göra för att få ihop slantarna? Jag vet att min hjärna mal på det det här medans maken inte fungerar på samma sätt...

Var finner jag orken?

Har grinat lite och maken med - FAAAN vad allt bara ska skita sig och gå emot. Jag blir så förbannad...

Förra mötet vi var på med banken i maj nån gång sa banktanten att "vi knappt hade några lån alls" och att det skulle inte vara några problem och "Åh vad roligt med adoption, min son hade det i tankarna länge men fick till slut en liten dotter med hjälp av IVF..."

Dagens äldre herre med bister min var tveksam, vi skulle säkert klara det bra men VI måste ju ha kvar tillräckligt med pengar enligt kalkylen... 
Och just nu gör vi inte det.

Å andra sidan så är det lite otydligt på AC's sida om kostnaderna också så jag ska maila kontakten imorgon.

Sitter och halvglor på "lyxfällan" och tänker att VAFAN, här sitter vi i en pyttelägenhet som iofs är nyrenoverad och i ett ovanligt dyrt område - vi får nog igen pengarna för den om vi säljer men lär väl inte gå med nån fantastiskt vinst...
Vi har ingen bil, båt eller sommarstuga att sälja... Vi har inga kreditskulder eller avbetalningsskulder. Vi har en sparad slant på kontot men inte tillräckligt...

Vårt enda problem är att vi inte kan ligga oss till en hög med ungar. vi måste skuldsätta oss hos en bank för att få lov att vara som andra. Pussla ihop våra liv, leva ut våra drömmar och heta längtanskänslor...

Och vi kan inte ens skuldsanera oss, gråta ut i nån soffa eller få en spa-vistelse för att ställa upp i TV med vår ekonomi.

äh, vad fan, det måste ju lösa sig på något sätt. Det var lite samma när vi skulle köpa bostaden. Vår första bank gav oss ett stort lånelöfte men ville vi skulle sälja bilen. Den andra banken ville inte vi skulle låna alls av dem. Och när vi hittade drömboendet blev det bara att vi bytte bank på kuppen.

Det finns inget som säger att vi inte kan göra det igen... Om inte vår bank hjälper oss.
Självklart ska vi se över vår ekonomi. Banktjänstemannen räknade bland annat med våra kreditkort - som vi aldrig nyttjar men ändå har. Krediterna ligger på 65 000:- vilket är HELT onödigt. Imorgon ska jag säga upp två av de där kreditkorten för då sjunker taket med 40 000 kanske?! och det ser bättre ut med en kreditgivare (för nödfallsbehov!) om kanske 10 000 eller 20 000. Vi kan också båda två göra bättre ifrån oss på utgiftsfronten. Vi kan också höra med våra föräldrar om borgenärer. Men det ska väl egentligen inte behövas när två vuxna människor som har varsin heltidsanställning tillsvidare ska låna pengar.

Men visst får man sig en tankeställare - det är en stor kostnad och det påverkar vår ekonomi på många sätt. Men det gör oss så mycket rikare som människor - det är klart vi ska ta oss igenom det här med.

vi ska ha barn! 

Mötet på banken var ju ingen rolig historia. Jag har i nån flummig tanke sett det som svårt att säga nej till ett lån för adoption...

Men det var det visst inte...

Så där vi står idag får vi inte låna till att skicka till landet. Så fan vet om vi kommer kunna skicka vår ansökan alls just nu...

Vi ska givetvis kolla över dagens ekonomi... Vi har helt enkelt inte hunnit spara ihop tillräckligt mycket för att banken ska vara nöjda med oss... 

Det står på SEB's sida att:

Ni kan låna från 20.000 – 350.000 kronor i upp till 10 år. Ingen säkerhet krävs och ni kan när som helst lösa lånet utan kostnad. Vi gör en sedvanlig kreditprövning.

Det gällde tydligen inte oss...
Maken får ringa den person som har hand om infon kring SEB's adoptionslåns under morgondagen.
Vi kan ju fan inte falla på målsnöret... inte när vi kämpat så länge! Inte när vi är så här nära...