litenlangtan

Alla inlägg den 21 december 2010

Av litenlangtan - 21 december 2010 14:30

Någonstans har saker hänt. Någonstans känner jag mig skyldig till min egen ’död’. För det är så jag känner mig. Att i samband med att jag slutade slå på mig själv, slutade dränka mina känslor och tankar i alkohol, slutade känna mig som ett missförstått geni och började inse att jag måste förändra mig själv så dog jag en smula. Kanske är det faktiskt så. Att jag dog och en ny person föddes. Den nya människan hade andra behov, andra idéer och andra tankar och känslor. Kanske fanns behovet av andra vänner också. Men det har inte hängt med. Saker och ting har glidigt förbi mig, i några fall i rasande tempo. Där jag stått stilla och bara stampat har människor träffat nån, flyttat ihop, förlovat sig, fått barn och fått ett till… Det är så otroligt sorgligt alltihop. Där jag fortfarande väntar på att mitt mirakel ska göra entré är jag grovt omkörd och bortprioriterad. För där existerar bara ”familjelivet”. Man umgås bara med de absolut närmaste för man hinner inte med. Eller så umgås man bara med absolut likasinnade. För det finns inte utrymme för fler. Eller så umgås man bara med dem som bekräftar en för stunden. För man orkar inte se sig omkring för att upptäcka om någon saknas… Jag har tappat många fina vänner för jag orkade inte fullfölja mitt kamikazeuppdrag. Jag orkade inte stå och se på när fler ”självmordspiloter” kraschar sina liv mot ett nytt berg helg efter helg, månad efter månad, år efter år…

Jag har försökt få med mig en del av dem till o-bygden där vi numera bor. Jag har försökt öppna mig och dela mina tankar, minnen, upplevelser och finnas som ett stöd för dem som är på samma otursföljda plats i livet. Men de frågar aldrig tillbaka – hur vi mår… Jag bjuder till och in och upp. Men inte fan är det någon som tänker på mig i de här tiderna. Nånstans kan jag tänka att jag borde hålla käften och stänga ute allt och alla för vem fan orkar umgås med en gnälliga bitterfittan som jag är ibland. För att vårt liv mystiskt nog hamnade på paus. Kanske finns jag i någon människas tankar just nu. Men inte tillräckligt påtagligt för att de ska orkar ringa, skriva eller fråga hur jag mår, vad jag tänker på eller om vi vill vara med och leka… De hoppas att vi ska roa oss själva. Det har vi gjort förut. "Det är nog ingen fara med dem. De gillar ju att umgås med varandra. Det säger de ju hela tiden…" Maken undrar tillockmed om det beror på honom. Att han är så tråkig. Jag kan inte tänka mig något sämre förslag på orsak. Nä jag tror att jag antingen grävt den här graven åt mig själv genom att hålla hårt på integritet, prioriterat fel eller att jag bjuder till för lite själv. Jag ÄR en dålig vän, nåt annat kan det ju inte handla om?! Jag har nämligen en lång tradition av att skada mig själv och ge mig själv skulden för allt ont som händer. Den sitter i sen länge länge. Den har funnits med så länge så den i många fall är den enda sanningen…


Jag har faktiskt skrivit till några av mina vänner på FB och frågat vad de har för planer till nyår. Om någon vill komma till oss så ordnar vi gärna med kalas. Om de redan har planer så kanske vi kan få följa med.

jag skrev till dem jag vill var med. ingen har svarat.

jag skrev att jag gråter lite inombords som statusrad. nu gråter jag på utsidan också. tårarna trillar.

maken skickade SMS. *älskar dig*

orkar inte svara honom för jag vill ha någon annans bekräftelse på att jag är en människa av kött och blod, med känslor och berättelser som är värda att lyssnas till. jag vill vara med. känna att jag hör till och väljs in.

jag har valt min man och han har valt mig. vi har däremot inte valt att stå utanför resten av livet. vi har inte valt att vara barnlösa. vi har inte valt att vara ensamma.


Av litenlangtan - 21 december 2010 12:24

Näe, jag kunde inte låta bli att spinna vidare på utanförskapet jag känner bland mina vänner.
Ett nytt år kommer uppseglandes precis efter jul...
När jag studerar kalendern så gapar den ohjälpligt tom - inget att göra på årets sista dag.
Förra året firade vi midsommar själva och nyårsafton själva. I år blev det påsk...
De övriga barnfamiljeran var bjudna till A och vi satt vid ett gigantiskt stenbord i naturen och käkade mackor och drack varm choklad. Ensamma...


Vi faller mellan stolarna. Vi har inga barn, vi är för gamla, för trötta för trista för att hänga med singelgänget.
Nånstans under året som gått har jag valt bort A och hennes familj. Det innebär tyvärr att vi kanske tappar några andra bekanta också. Året dessförinnan firade vi stillsamt med två vänner som inte har barn och inte heller vill ha barn. Det var supermysigt...
Men hur det blir i år vet jag inte.
Maken har några få vänner han umgås själv med. Vi vart bjudna på en middag till en av hans tjejkompisar får några år sen. Det skulle nog vart en "parmiddag" men med på middagen var också en annan kille, en gemensam bekant. Trevligt men torrt. När vi sen skulle bjuda igen bokades datum på datum av och till sist föll det på att nån blev "sjuk" sen har det aldrig talats om detta igen.

Jag känner mig fan helt spetälsk ibland när jag tänker på det.
Vad är det med mig som gör att vi adlrig blir bjudna på något som makens "vänner" går på, ordnar med, är bjudna till?


Dessa makens vänner var självklara gäster på vårt bröllop. Men sen dess har jag inte sett dem...

Maken har en barndomsvän som jag gjort till min vän - en fin tjej som i sommar träffade en kille! Vilken lycka, vad kul, fantastiskt underbart - det var hon så värd. Men inte en enda gång har vi styrt upp att ses tillsammans och göra något ihop. Lära känna honom och umgås alla 4...
Det har talats om det men längre har vi inte kommit. Han verkar ha en hel del coola och balla polare - med och utan sällskap. Men vi är aldrig inbjudna att delta när det händer något...


Älskade vännen N-E... underbar vän, lyssnade, stöttande, ljuv att hänga med. Men vi verkar liksom vara dem som man hälsa på när vi bjuder på något men som sällan bjuds med när man själv ska på nåt kul eller fixar en fest...


Jag vet inte var problemet ligger - ibland kan jag känna att vi är generösa människor som man gärna hälsar på när vi bjuder in till något (förutsatt att man inte har en plan redan eller att något roligare dyker upp)


äh, jag vet fan inte... just nu känner jag mig rätt bitter och ledsen över det kalla fakta att vi inte är bjudna på nåt och vi förmodligen kommer stå utanför (igen)


jävla skit.


Av litenlangtan - 21 december 2010 11:01

Sista dagarna innan jul. Det är dö-trist på jobbet. Imorse övervägde jag ta med min stickning men jag gör det dagen innan julafton istället...

Idag ska jag försöka hämta upp våra läkarintyg som läkaren lyckats printa ut och signera hoppas jag. Referentbreven har fått godkänt av våra referenter... *skönt* De har ändrat de detaljer som var fel, nåt titel och nån adress... Brorsans får vi nog på julafton.

Julafton ja... den ska ju firas hos min bror. Vi är så jäkla lika och jag kan ju se framför mig hur jag skulle vilja ha julen. En perfekt gran med täta mörkt gröna barr, full med gnistrande ljus och fina pumlor! En stor hög med julklappar under med perfekta snören, glänsande papper och lacksigill. Maten ska digna på tjusiga fat, dukningen vara vacker och personlig, levande ljus överallt!


Brorsans sambo skrev såhär på FB igår:

Har världens fulaste gran, sne som fan trots flera timmars kämpande. Längtar tills jag får slänga ut fanskapet. Inga julklappar eller julmat inköpta, julgodiset är misslyckat och huset är upp och ner. Jultstämningen är på topp NOT! God Jul

Jag ser fram emot en perfekt jul! Vi ska bidra med jansson, köttbullar (av kycklingfärs) och en värsterbottenspaj - och kanske kanske orkar/hinner jag göra rullrån som är ett måste där maken är från :-D

En klapp har jag kvar att fixa och nån mer ska jag nog kanske kunna knåpa ihop... Ena syrrans kille ska vara med och fira jul och då måste han ju få nåt med...

Efter jul är det åter in i fållan med LCHF, +2 kg på vågen redan och julafton är inte ens avklarad! Magen mår som den förtjänar nu efter total misskötsel och jag känner hur mina tarmar förtvinar och lider...

allt detta elände för lite bröd.

Fick mail idag från fina Maja - jag skickade henne en liten julklapp och skrev att jag tänkte på henne... Vi är eniga om att 2011 är vårt lyckliga år! Jag känner iofs redan enorm lycka över min fina man och vår dysfunktionella familj med respektive syskon och mammor och pappor i högar... Vi har jobb, tak över huvet och pengar på banken (just nu ja!) och vi kommer få bli en egen familj nästa år förhoppningsvis...
2011 - vad har du i beredskap för oss?

Förresten - vad fan ska vi göra på årets sista dag? Har våra vänner totaldissat oss? Inga julkort med barn  i luva och inga inbjudningar till nåt nyårsspektakel...
Håhå jaja, ingen vill skicka oss kort på sina ungar i luva och inga vill vara med oss på nyår... 

Att jag aldrig kan känna mig nöjd med nåt? Jag får väl börja fiska så smått med dem jag vill vara med...


Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13 14
15
16
17
18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30
31
<<< December 2010 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards