Eftersom frågan om jag ska vara vän med A eller inte har funnits länge hos mig så har jag pratat med andra vänner om detta länge också.
Jag vet att även hon haft en önskan om att läget mellan oss ska vara mindre spänt och att det ska "återgå till det det en gång var"...
Men jag känner inte att hennes ansträngningar varit direkt påtagliga. Jag har hört av mina vänner att hon pratat om det med dem men itne själv agerat på det...
Mina andra vänner har vid olika tillfällen påpekat att "det kan vara svårt att ta upp barnlösheten" med mig för jag har varit väldigt arg och ledsen kring det.

Det har ju varit så sårbart och så smärtsamt så väldigt länge och jag vet att jag talat om det i ganska hetsiga ordalag och sen har det snabbt vart över... Jag har liksom attackerat mig själv och sen slätat över på något sätt. Svårt att förklara...

Men det har ju inneburit så mycket smärta och så mycket känslor av olika slag. Det har verkligen känts som en gigantiskt taggig kostym som jag gått omkring i. Och när det kommit upp har den plötsligt krympt och stuckit in sina taggar i mig...
Och jag har liksom kastat mig mot den snabbt och medvetet för att det ska vara kontrollerbart från min sida...
För att det ska göra mindre ont...

På något sätt har jag uppskattat mina vänners vänner som vetat om vad som är på G men inte "frågat sig fram till det" själva utan som bara vetat och ställt RAKA frågor:

-Har ni hört något nytt om adoptionen?

-Vilket land ska ni adoptera ifrån?

-Jag har hört att ni ska adoptera, vad spännande...

Så har samtalet vart igång... och det har vart så otroligt skönt att kliva över den där tröskeln och in på säker mark direkt...

Som på julfesten förra helgen - nån började självklart dilla om "vet ni om att ni inte kan själva" och ville veta allt om VARFÖR vi inte kan själva...
Då blev det lite jobbigt och jag ville snabbt över till "säker mark" - det kändes lite jobbigt att inför alla redogöra för att vi har fel på våra kroppar... utfrågaren var ganska högljudd efter rätt mycket vin :-o

Nästa person var smidigare, vi hade suttit i köket hela kvällen och pratat om allt möjligt. På väg därifrån frågade hon om vi skulle ha bebis (för jag talade med en annan vän om barn och barnprylar) och jag svarade att vi skulle adoptera.
När vi kom ut sa hon; jag antar att ni provat IVF, min bästa kompis har precis gjort sitt första och misslyckats...
Så vi kom att prata en del om det - men det är fortfarande jobbigt.
Det märker jag tydligt, jag vill helst inte prata om det alls...

Jag känner att jag ÄR min jävla barnlöshet, det har pågått så länge att det blivit min identifikation. Jag försöker att inte vara det på ytan - men det hjälps inte - det bara är så.
Jag gillar det inte - men det är svårt att göra något åt det innan det så att säga rent fysiskt går över, den dag jag blir mamma...

Jag har begränsat mig själv och vårt umgänge och jag har själv byggt höga murar. De där murarna som Kvarnlyckan beskriver så bra... och om lusten och orken att ta sig innaför.

Jag får bli mer medveten om HUR jag talar om detta - men jag måste också inse att alla inte vill innanför murarna eller har intresse av eller möjlighet att orka ta sig in där självmant. Och trots att mitt liv till stor del handlar om min önskan och längtan efter barn så finns det andra interssen i livet också... Samtidigt som mitt liv till så stor del handlar om det faktum att jag inte har barn...
I vissa fall växer man ifrån varandra, i vissa fall återupptäcker man vänner. I vissa fall träffas man på grund av sina erfarenheter. Som min nya vän M-S... Henne är jag totalt öppen med om det allra mesta. Vi har ju samma sköra bakgrund, samma utgångsläge. Det har varit så befriande att kunna vara helt öppen, att slippa ha något ansvar för hur "känslig" den andre är, hur den kan bemöta mina behov, hur mogen den är för att samtala om det som berör mig och förgör mig.

Jag ska skriva till H som jag pratat med i helgen och skriva att jag uppskattar att hon tog upp det här till ytan med mig. Jag har mitt sätt att se på föräldraskapet och alkohol och det står jag för. Sen är hon fri att göra som hon vill naturligtvis. Det är hennes liv och hennes familj...
Men jag uppskattar att hon tycker om mig för den jag är, med mina vassa kanter och ruffiga hörn...
Jag uppskattar att hon vågade säga som hon tyckte och tänkte till mig. Jag uppskattar hennes mod att ta upp det och jag blev så glad när hon sa sig vilja finnas där för mig... :-D

Uppskattas!

Nu får jag försöka göra nåt här på jobbet!

Vilken sten har jag legat under den senaste tiden? Eller vilken sten har H legat under de senaste åren...
Igår var vi på en liten hemmafest... den initierades av H och hennes kille och är lite av en tradition på juldagen...
Allt gott, vi träffade lite nya och lite gamla vänner och vi hade mycket trevligt. H har kontaktat mig om nyår och jag kom på att jag borde fråga henne om det. Hon hade inte hunnit det och vi kom att tala om vad mitt mail om att vi inte "platsar bland barnfamiljerna och inte bland partyeliten och hamnar mellan stolarna"-tankar kommer ifrån. Jag sa att jag inte har så mycket kontakt med A längre för det har skurit sig mellan oss för de inte kan hantera det faktum att vi inte har några barn alls. Och jag orkar inte träffa dem mer...
Hon sa då att jag nog är svår att tala med om sånt och drog upp något som hände för snart 1 år sen...

Jag har skrivit om det här och tydligen hade jag gjort henne väldigt upprörd och 'förstört deras kväll' genom att tycka att det var märkligt att de var ute båda två på krogen för att bli fulla när deras dotter var knappt 5 veckor... Så upprörd så hon övervägde att aldrig mer prata med mig...
Men hon sa också att hon förstod att min frustration kom sig ur min barnlöshet och att hon alltid skulle finnas där för mig om jag behövde ösa ur mig...
DÅ började jag grina... för det är inte så många människor som sagt så... att jag får gråta ut mot deras axel...

Jag har full förståelse för att hon blev arg/ledsen/upprörd/kände att kvällen förstörd... men kan fortfarande inte förstå att hur man kan längta ut till krogen så mycket som hon gjorde...
Min bror frågade så sent som på julafton hur det gick med det beteendet... Jag sa att det nog löst sig lite på egen hand eftersom de flyttat från stan och ut på landet en bit så de har kanske lite andra prioriteringar framöver...

Och eftersom jag inte umgås med A nåt så visste jag inte heller att hon är på väg att separera (om H hade fattat det hela rätt) för de hade träffats så sent som för några veckor sen och då var det visst A själv som berättade att hon hade fixat en lägenhet i stan och att de skulle separera.... Så det är väl så då.

Min bästa J såg jag men vi pratade inte så mycket... när vi sa hej då sa jag att jag gärna ville träffa henne snart! H´s och J´s vän K var väldans gullig och hon är världens bästa tjej - blev lite 'förälskad' i henne redan i somras på vårt kräftkalas där hon var med - hon är en fantastisk tjej som har ett mycket stort hjärta!

I dag står det vinterpromenad på programmet. Maken kanske ska springa har han sagt. Om det inte är för kallt. -15 har det utlovats...
Det är för kallt i mina ögon... vi får se, han har inte stigit upp ännu :-D

Jag slötittar på Harry Potter på svenska och rensar hjärnan från igår...
Mamma kommer förbi idag och hämta bilen - det är väl dagens viktiga händelse...

God fortsättning på er...

Nyss hemkommen från en urmysig och kylig juldagspromenad. Det har varit underbart väder idag, kallt och soligt!

Varm choklad och några mackor senare sitter jag och grejar med bilderna som ska skickas till landet. Vi tog några vilder igår på julaftona men de är av urusel kvalitet så det blir bara vi, maken och jag på dessa bilder. Att få oss att se okej ut är inte helt lätt men att få resten av familjen att se okej ut samtidigt är inte lätt. Så vi gav upp...

Nu ska jag lägga upp dem på en framkallningssite och förhoppningsvis få hem dem inom ett par dagar.
Vi har gått igenom alla papper idag för att se om allt var rätt - naturligtvis var det fel på mitt papper från Landsakivet, det papper jag väntat längst på. Fel födelesedatum! Maken sja ta tag i det - gå dit och se om de kan skriva om det medans han väntar där.

Dessutom saknar vi diplomen/intygen från genomgången föräldrautbildning. Men de har kopior på kommunen så vi får hoppas att de kan hjälpa oss. Tveksamt om någon är i tjänst i mellandagarna men jag får gå dit på arbetstid och se om någon kan hjälpa till, precis som i semestertider då vi behövde våra läkarintyg som vi lämnat originalen på...

Åter till julen... Det var mat och klappar till förbannelse som vanligt. Eftersom en i familjen dessutom fyller år på julafton så äter vi alltid tårta och kaffe efter all julmat!

Jag fick det jag önskat mig, och några saker till - och en barnvagn! Eller ett presentkort på ett bidrag till barnvagn! :-D Det kommer sitta som en smäck sen när vi väl kommer så långt så vi behöver det!
Min brors dotter var helt exakterad och kunde knappt äta eftersom tomten skulle komma... Att hennes pappa var ute och höll tomtens renar bekom henne inte särskilt mycket! Självklart fick hon mängder med paket - som det ska vara! Bäst var en Hello-Kitty-dator och pippis sjörövarskepp...
Vid 23.30 var vi hemma igen, matstinna och trötta - bums i säng faktiskt...
Nästa jul blir en ännu bättre jul med vårt lilla barn närvarande hoppas vi!

god fortsättning på er!

Har haft lite svårt att sova inatt men är inte trött så det ska nog gå fint... Pratade med mamma sent igår... Har pratat med svärmor idag! Nu saknar vi bara våra referenters brev så ska alla handlingar vara komplette och vårt barn är ett steg närmare. Sara skriver att det nog är sista julen utan barn och det ÄR en skön tanke. Jag har också glömt mitt eget mantra - ad Astra Per aspera... Mot stjärnorna genom svårigheter! Och det tål att upprepas.God jul alla underbara människor där ute!

Efter ca 4 förvirrade samtal mellan chefen, lönekärringen och mig så kom vi fram till att lönekärringen skickar dokumentmallen till mig, chefen tar med "brevpapper" med vår logo utkrivna på färgskrivare och jag pringar ut det rätta här med chefen närvarande och får en signatur.

Så får jag då dokumentet, som inte kan tagit mer än max 2 minuter att skriva, samt min lön i landets valuta, somm jag själv räknade fram och gav henne på telefon, och ändrar lite här och lite där för inte fan har hon skrivit enligt mallen inte...

Printar och får signatur av chefen... Och en dosa med 250g löjrom...
Smaklig juklapp! :-D

Så nu är det ett mindre papper att vänta på...

Och det är sjukt hur långsamt en del människor kan jobba - och sjukt hur många gånger man måste stöta på. Sjukt hur lite tillmötesgående man kan vara...

Hur som verkar det som om jag har 7 semesterdagar kvar sen i år och jag får "föräldralön" som det då så fint kallas den dag jag går på föräldraledighet - det låter ju fint - men det är nån liten summa...

Nu är det dags för lunch!

Polisens registerutdrag kom i brevlådan igår och jag hämtade upp nya dokument UTAN hål på vårdcentralen.

-Kika på dem nu så det ser rätt ut, säger sköterskan i receptionen...

-jadå det ser bra ut nu, tusen tack och god jul...

rusar ut men får i mitt minne en tanke om att något ändå saknades...

Kollar igen, jovisst, dokumentet saknade stämpel... In IGEN... stämplas och hej-och-tack-och-god-jul-igen!

Så, nu är det landsarkivet som saknas - och arbetsgivarintyget...
men det är på G. Igår ringde jag till min chef som ska skriva under. Han hade inte fått nåt. Sen ringde jag lönekärringen, hon hade inte tid för hon skulle på möte.
Jag påpekade att hon haft dokumentmallen i över 2 veckor och det skulle ta henne ca 5 minuter att skriva ner de där sakerna.
Jo men hon hade verkligen inte tid.
-Vad har jag att sätta emot sa jag...

Idag har hon ringt och jag har hjälpt henne med lönen som ska vara i landets valuta också. Chefen ska väl på ett dokument för utskrift och sen får han signera och komma hit med det ihop med den julklapp han lovat mig - löjrom! :-D

Så om allt går rätt så borde jag ha ett papper i från landsarkivet i dag eller mellandagarna. Sen ska referenterna printa sina brev och lägga dem på lådan till oss. Och sedan ska foton framkallas - vi tänkte försöka ta några sista bilder i julhelgen nu på bland annat mina syskon och min mamma och hennes man. Samt vårt lilla barns ljuva kusin...

Igår trillades det köttbullar efter jobbet, vi samarbetat bra jag och maken. Eftersom jag gör dem av kycklingfärs så har de en tendens att inte bli så runda - kycklingfärs blir liksom inte så hård. Så jag hade en tanke om att koka dem "runda" i buljong och sedan eftersteka dem och ge dem yta. Det blev kanonbra! Goda blev de också!

Ikväll ska det bakas paj och kanske också göras rullrån. Och färgas hår och hämtas skor från lagning och köpas en sista julklapp! SEN är det julfrid och fröjd!

Bestämde mig igår efter jobbet för att INTE kolla FB igen under hela kvällen. Det skulle bara göra mig ledsen...
Så istället ägnades kvällen åt "jansson" och andra delen i 'morden i Sandhamn' och åt att färdigställa en mössa år syrrans kille...

Imorse låg jag i sängen och kollade så FB. En av alla dem som jag skrev till igår skrev att de var bjudna till ett annat par och hon kunde fråga om vi fick följa med. Så jag har tackat ja till det. Men inte i samma mail som frågan ställdes. Jag vill se om någon av de andra skriver något.

Ett annat mail hade jag fått - från en helt ny vän... ja vi har väl känt varandra i över 1 år iofs - men vi har blivit vänner för att vi "suttit i samma båt" med barnlösheten. Hennes son blir 1 år i januari och hon är en ivrig påhejjare av vår adoption såklart! Jag blev glad av hennes omtanke om mig och jag är lite rädd att hon kanske tog åt sig. Det hela gälde ju inte henner alls. Utan mina vänner som har hängt med ett tag.

Hon har också helt rätt i att vårt liv kommer få en helt annan fart när barnet väl är här och ja, vi väntar väl på det också... Vårt liv har försatts på paus. Ofrivilligt.

För övrigt så väntar vi på våra respektive arbetsgivarintyg. Jag väntar på polisens utdrag och på mitt dokument från landsarkivet.
Sen fick vi till sist våra läkarintyg igår - på hålat papper, tvärtemot vad det står i instruktionerna jag skickat.
Nu visar det sig gå bra med hålat men jag vill ändå ha det på ohålat...
För att det ska se prydligt ut. Så jag ringde upp vårdcentralen och förklarade läget. Sköterskan bara skrattade...

Man känner sig som en I D I O T som bryr sig om 4 hål i ett papper...
Men det blir också en skymf mot oss som på alla sätt försöker få det här att bli så rätt och bra som möjligt...
Vi fastnar i så löjliga detaljer som 4 hål i ett papper. Men det är i de proportionerna vårt liv befinner sig. 4 håls vara eller icke vara. Det kan ju förstöra min dag...

Sjukt!

Längtar till den goda lussekatten som ska ätas om en stund - behöver tänka på något annat...

Någonstans har saker hänt. Någonstans känner jag mig skyldig till min egen ’död’. För det är så jag känner mig. Att i samband med att jag slutade slå på mig själv, slutade dränka mina känslor och tankar i alkohol, slutade känna mig som ett missförstått geni och började inse att jag måste förändra mig själv så dog jag en smula. Kanske är det faktiskt så. Att jag dog och en ny person föddes. Den nya människan hade andra behov, andra idéer och andra tankar och känslor. Kanske fanns behovet av andra vänner också. Men det har inte hängt med. Saker och ting har glidigt förbi mig, i några fall i rasande tempo. Där jag stått stilla och bara stampat har människor träffat nån, flyttat ihop, förlovat sig, fått barn och fått ett till… Det är så otroligt sorgligt alltihop. Där jag fortfarande väntar på att mitt mirakel ska göra entré är jag grovt omkörd och bortprioriterad. För där existerar bara ”familjelivet”. Man umgås bara med de absolut närmaste för man hinner inte med. Eller så umgås man bara med absolut likasinnade. För det finns inte utrymme för fler. Eller så umgås man bara med dem som bekräftar en för stunden. För man orkar inte se sig omkring för att upptäcka om någon saknas… Jag har tappat många fina vänner för jag orkade inte fullfölja mitt kamikazeuppdrag. Jag orkade inte stå och se på när fler ”självmordspiloter” kraschar sina liv mot ett nytt berg helg efter helg, månad efter månad, år efter år…

Jag har försökt få med mig en del av dem till o-bygden där vi numera bor. Jag har försökt öppna mig och dela mina tankar, minnen, upplevelser och finnas som ett stöd för dem som är på samma otursföljda plats i livet. Men de frågar aldrig tillbaka – hur vi mår… Jag bjuder till och in och upp. Men inte fan är det någon som tänker på mig i de här tiderna. Nånstans kan jag tänka att jag borde hålla käften och stänga ute allt och alla för vem fan orkar umgås med en gnälliga bitterfittan som jag är ibland. För att vårt liv mystiskt nog hamnade på paus. Kanske finns jag i någon människas tankar just nu. Men inte tillräckligt påtagligt för att de ska orkar ringa, skriva eller fråga hur jag mår, vad jag tänker på eller om vi vill vara med och leka… De hoppas att vi ska roa oss själva. Det har vi gjort förut. "Det är nog ingen fara med dem. De gillar ju att umgås med varandra. Det säger de ju hela tiden…" Maken undrar tillockmed om det beror på honom. Att han är så tråkig. Jag kan inte tänka mig något sämre förslag på orsak. Nä jag tror att jag antingen grävt den här graven åt mig själv genom att hålla hårt på integritet, prioriterat fel eller att jag bjuder till för lite själv. Jag ÄR en dålig vän, nåt annat kan det ju inte handla om?! Jag har nämligen en lång tradition av att skada mig själv och ge mig själv skulden för allt ont som händer. Den sitter i sen länge länge. Den har funnits med så länge så den i många fall är den enda sanningen…

Jag har faktiskt skrivit till några av mina vänner på FB och frågat vad de har för planer till nyår. Om någon vill komma till oss så ordnar vi gärna med kalas. Om de redan har planer så kanske vi kan få följa med.

jag skrev till dem jag vill var med. ingen har svarat.

jag skrev att jag gråter lite inombords som statusrad. nu gråter jag på utsidan också. tårarna trillar.

maken skickade SMS. *älskar dig*

orkar inte svara honom för jag vill ha någon annans bekräftelse på att jag är en människa av kött och blod, med känslor och berättelser som är värda att lyssnas till. jag vill vara med. känna att jag hör till och väljs in.

jag har valt min man och han har valt mig. vi har däremot inte valt att stå utanför resten av livet. vi har inte valt att vara barnlösa. vi har inte valt att vara ensamma.