Näe, jag kunde inte låta bli att spinna vidare på utanförskapet jag känner bland mina vänner.
Ett nytt år kommer uppseglandes precis efter jul...
När jag studerar kalendern så gapar den ohjälpligt tom - inget att göra på årets sista dag.
Förra året firade vi midsommar själva och nyårsafton själva. I år blev det påsk...
De övriga barnfamiljeran var bjudna till A och vi satt vid ett gigantiskt stenbord i naturen och käkade mackor och drack varm choklad. Ensamma...

Vi faller mellan stolarna. Vi har inga barn, vi är för gamla, för trötta för trista för att hänga med singelgänget.
Nånstans under året som gått har jag valt bort A och hennes familj. Det innebär tyvärr att vi kanske tappar några andra bekanta också. Året dessförinnan firade vi stillsamt med två vänner som inte har barn och inte heller vill ha barn. Det var supermysigt...
Men hur det blir i år vet jag inte.
Maken har några få vänner han umgås själv med. Vi vart bjudna på en middag till en av hans tjejkompisar får några år sen. Det skulle nog vart en "parmiddag" men med på middagen var också en annan kille, en gemensam bekant. Trevligt men torrt. När vi sen skulle bjuda igen bokades datum på datum av och till sist föll det på att nån blev "sjuk" sen har det aldrig talats om detta igen.

Jag känner mig fan helt spetälsk ibland när jag tänker på det.
Vad är det med mig som gör att vi adlrig blir bjudna på något som makens "vänner" går på, ordnar med, är bjudna till?

Dessa makens vänner var självklara gäster på vårt bröllop. Men sen dess har jag inte sett dem...

Maken har en barndomsvän som jag gjort till min vän - en fin tjej som i sommar träffade en kille! Vilken lycka, vad kul, fantastiskt underbart - det var hon så värd. Men inte en enda gång har vi styrt upp att ses tillsammans och göra något ihop. Lära känna honom och umgås alla 4...
Det har talats om det men längre har vi inte kommit. Han verkar ha en hel del coola och balla polare - med och utan sällskap. Men vi är aldrig inbjudna att delta när det händer något...

Älskade vännen N-E... underbar vän, lyssnade, stöttande, ljuv att hänga med. Men vi verkar liksom vara dem som man hälsa på när vi bjuder på något men som sällan bjuds med när man själv ska på nåt kul eller fixar en fest...

Jag vet inte var problemet ligger - ibland kan jag känna att vi är generösa människor som man gärna hälsar på när vi bjuder in till något (förutsatt att man inte har en plan redan eller att något roligare dyker upp)

äh, jag vet fan inte... just nu känner jag mig rätt bitter och ledsen över det kalla fakta att vi inte är bjudna på nåt och vi förmodligen kommer stå utanför (igen)

jävla skit.

Sista dagarna innan jul. Det är dö-trist på jobbet. Imorse övervägde jag ta med min stickning men jag gör det dagen innan julafton istället...

Idag ska jag försöka hämta upp våra läkarintyg som läkaren lyckats printa ut och signera hoppas jag. Referentbreven har fått godkänt av våra referenter... *skönt* De har ändrat de detaljer som var fel, nåt titel och nån adress... Brorsans får vi nog på julafton.

Julafton ja... den ska ju firas hos min bror. Vi är så jäkla lika och jag kan ju se framför mig hur jag skulle vilja ha julen. En perfekt gran med täta mörkt gröna barr, full med gnistrande ljus och fina pumlor! En stor hög med julklappar under med perfekta snören, glänsande papper och lacksigill. Maten ska digna på tjusiga fat, dukningen vara vacker och personlig, levande ljus överallt!

Brorsans sambo skrev såhär på FB igår:

Har världens fulaste gran, sne som fan trots flera timmars kämpande. Längtar tills jag får slänga ut fanskapet. Inga julklappar eller julmat inköpta, julgodiset är misslyckat och huset är upp och ner. Jultstämningen är på topp NOT! God Jul

Jag ser fram emot en perfekt jul! Vi ska bidra med jansson, köttbullar (av kycklingfärs) och en värsterbottenspaj - och kanske kanske orkar/hinner jag göra rullrån som är ett måste där maken är från :-D

En klapp har jag kvar att fixa och nån mer ska jag nog kanske kunna knåpa ihop... Ena syrrans kille ska vara med och fira jul och då måste han ju få nåt med...

Efter jul är det åter in i fållan med LCHF, +2 kg på vågen redan och julafton är inte ens avklarad! Magen mår som den förtjänar nu efter total misskötsel och jag känner hur mina tarmar förtvinar och lider...

allt detta elände för lite bröd.

Fick mail idag från fina Maja - jag skickade henne en liten julklapp och skrev att jag tänkte på henne... Vi är eniga om att 2011 är vårt lyckliga år! Jag känner iofs redan enorm lycka över min fina man och vår dysfunktionella familj med respektive syskon och mammor och pappor i högar... Vi har jobb, tak över huvet och pengar på banken (just nu ja!) och vi kommer få bli en egen familj nästa år förhoppningsvis...
2011 - vad har du i beredskap för oss?

Förresten - vad fan ska vi göra på årets sista dag? Har våra vänner totaldissat oss? Inga julkort med barn  i luva och inga inbjudningar till nåt nyårsspektakel...
Håhå jaja, ingen vill skicka oss kort på sina ungar i luva och inga vill vara med oss på nyår... 

Att jag aldrig kan känna mig nöjd med nåt? Jag får väl börja fiska så smått med dem jag vill vara med...

Lilla julafton hos pappa... Först tjorv med att komma iväg - glashalt på vägen i vår backe och stor, tung, klumpig bil... Ingen bra kombo...
Tillslut på väg! MIn yngsta bror har det hänt jättemycket med sen jag sist såg honom. Det var kanske i april när jag gjorde mig av med bilen...

Jag har ju medvetet låtit bli att kontakta dem och detta på grund av den "envägskommunikation" som faktiskt funnits mellan mig och pappa. Mina bröder "pratar" jag ibland med på FB. Pappa har vart förbi mitt jobb nån enstaka gång sen april och hans sambo har jag träffat som hastigast på jobbet när hon behövde nåt...

Det var glädjande att se att han vuxit ur det "barnhull" han hade i våras. Han är på god väg att bli vuxen och det hörs på både rösten och talet. Den andre brodern ÄR numera vuxen, han studerar på annan ort. Han tar ansvar (för det som intresserar honom) och det kommer gå bra för honom. De har båda utseendet med sig också så de kommer bli hjärtekrossare - det är jag helt övertygad om!
Minasmå pluttiga bröder är på väg att bli vuxna och när det händer kommer vi återigen ha mycket gemensamt!

Som vanligt var tonen "gnällig" och det klagades och gnälldes en hel del. Pappa fick kvalitetstid med sina vuxna barn och sambon fixade markservice. Några julklappar och andra gåvor delades ut och på hela taget var det en väldigt trevlig kväll...

En annan skojig sak var att brorsdottern faktiskt sprang fram till mig och kastade sig i min famn när hon kom in hos pappa. Hon är oftast väldigt reserverad när vi ses och har nästan "navelsträngen" kvar mellan mamma och pappa men den här kramen var nog den hjärtligaste jag fått av henne! Positiv upplevelse! Det känns som fin belöning för att vi jobbat på vår relation jag och bror min! <3
För två år sen "tog jag en kram" av henne och lyfte upp henne - då skrek hon i högan sky och ville direkt till pappa... det gjorde ont i hela mig...

Jag måste ta tag i min relation med min pappa... jag vill kunna ha en relation till honom och den delen av familjen. MEN det måste vara på mina villkor - nu har det ju vart på hans sen skillsmässan...

Efter pappa åkte vil och hämtade en hund vi ska passa i natt. Han är dessutom lite skadad... Han kan vara riktigt gnälig och yla, pipa och "snyfta" och tycka synd om sig själv - men igår gick det faktiskt väldigt bra. Han la sig framför TVn en stund och sen när vi gick till sängs "bäddade" vi åt honom på golvet nedanför våra sängar. Då satte han igång och pipa och gnälla men jag sa åt honom på skarpen och det funkade. Sen var han faktiskt trött. Vetinte om han sovit så mycket men han vilade nog iaf. Han är ganska lätt-oroad. Han måste speja och lyssna och vara vaksam när han är borta... 
Imorse var jag på toa tidigt - då lyfte han på huvudet och viftade på svansen men låg kvar... Sen när maken gick till jobbet la han sig strategiskt i hallen så jag inte skulle kunna missa honom när jag väl valde att lämna huset...

Vi gick på morgonpromenad och han var alldeles lycklig i snön... han formligen älskar snö - om han fick så skulle han nog välja att vara ute dygnet runt...
Nu ligger han på köksgolvet på jobbet och snusar och lyssnar och spejar av vad som händer utanför i butiken... 

Han är nog rejält trött men snart kommer matte och hämtar honom och då lär han få tokspratt och bli alldeles salig!

 

Vilade mig så gott det gick efter jobbet igår - såg bland annat "på spåret" på datorn och vilade och målade naglarna...
Sen gjorde vi oss i ordning och drog iväg. Det ramlade in ett jäng och på festen fanns bland annat en trevlig tjej som jag hamnade med i köket där vi pratade personal och jobb till en början.

Sen kom vi in på andra saker och så anslöt en kille från Örebro och maken, sen kom min gamla inneboende W och vi pratade hulken, allmänna filmtitlar, skådisar osv... Det var verkligenjätteroligt och jag tankade pepp av alla dessa fina människor som jag träffar så sällan...

Just W är en kille som alltid gör mig glad - nu har jag ju inte träffat honom på evigheter så det var kul att prata med honom. Han frågade självklart om adoptionen och vi snackade en hel del om hur det går till, vad vi väntar på nu osv. Han sa just att landet vi ska åka till är det enda land hans mamma förbjudit honom att åka till! På grund av ett reseprogram som Michael Palin (monty pythonjänget) gjort där det tydligen skildrades en hel del hemskheter från landet. Och ja, jag vet att landet har dåligt rykte när det kommer till laglydighet och trygghet...

Samtidigt så var vi ju inte direkt i position att välja och vraka när det kom till valmöjligheterna! Och om svenska familjer åker dit och hämtar sina barn ständigt och jämt så ska väl vi också klara det tycker jag.

När vi slutligen bestämde oss för att gå slog vi följe med den tjej som jag suttit i köket med i tid och evighet. Hon förstod att vi väntade adoptivbarn och berättade spontant om sin vän som gör IVF.

Hon kände dessutom till makens föredetta (som är adopterad) från det samhälle där hon vuxit upp. 

Så halv två inatt stod jag och pratade IVF-chanser, hur lång tid det tog för mig att vinnas över till adoptionen, glädjen och framtiden med barn osv...

Sen avslutade jag kvällen med att slänga in en snöfuktad "gammal skolplansch" med FLODHÄSTAR på som stod slängd i en snödriva utanför vår parkerade bil i bagaget innan jag körde hem. :-D

Kul kväll som avslutades med snökana hem - och det snöar fortfarande. Resan till pappa idag blir nog allt annat än kul. Kvällen idag blir dessutom ihop med syrrans hund som behöver natthärbärge. Han är dessutom nyopererad och lär står och "gråta" vid våra sängar hela natten...

Framför mig har jag julveckan, den kommer bli lugn, 1 julklapp kvar att köpa. Min syster har önskat sig en stor krukväxt att ställa på golvet. Den bör packas på ett sådant sätt att den ska klara kylan. Därför tror jag att jag måste köpa den i allra sista stund för att den ska stå med "ytterkläderna" på tänker jag...
Det får bli på torsdag...
 
 

Har haft en jävligt jobbig helg so far...

Lusten till det mesta har uteblivit - kanske är även jag drabbad av lite lite julstress. Han haft ögonen på en julklapp till maken men har inte lyckats komma över DEN grejen som jag ville ha... Det har också vart en tuff vecka på jobbet med annat än själva jobbet, vi är inne i en lugn period nu då alla koncentrerar sig på julklappar och julmat!

Efter jobbet idag ska jag hämta upp en julkorg med godsaker som ska med till pappa imorgon. Jag ska också posta några paket och köpa julklapp till maken. Får ta "the next best thing" och det ska väl gå!

Sen ska vi gå på julfest ikväll hemma hos vänner... Jag har en känsla av att jag kommer somna i ett hörne så jag tror jag ska hålla mig nykter och köra...

Imorgon är det således "lilla julafton" hos pappa med mina bröder och med svägerska och brorsdotter! Det ska bli kul...
Sen kom jag just på att jag åtagit mig att göra lite julmat till nästa julfirande och undrar hur jag ska hinna med det trots att jag är sen hela veckan... håhåjaja...

Nu har jag nog bara makens klapp kvar iaf så det är skönt - alla föräldrar får faktiskt tidningen "att adoptera" i julklapp inför nästa år. De kommer ju faktiskt bli farmor/farfar respektive mormor/morfar så det kan väl vara bra om de får en chans att ta del av det speciella och unika med adoptivbarn redan från början. Jag tror att alla utom min mamma är ganska "nollstälda" när det gäller informationen kring adoption och vad det innebär. Här får de info lite "i knät" och kan lättare ta del av det. Jag tor det är en bra grej! Hoppas att de blir glada för den tanken!

Fortsatt trevlig helg på er alla!

Dagen som igår var en konstig dag - hade två möten på jobbet, blev bjuden på lunch av vår extratjej (gott och lyxigt med fisksoppa med saffran!) och sen studsade jag förbi loppis och fyndade ett barnpåslakan för en 10:a.
Gjorde spanskaläxan och ojjade mig lite över att det nu börjar bli svårare...
Eftersom jag fått mitt pass nu så var det dax att försöka få iväg min ansökan om polisutdraget så jag betalade och skrev under och bifogade en passkopia. Tog bilen in till stan och postade brevet till polisen innan spanskan. När vi sen gick igenom de 15 uppgifterna på läxan hade jag 1 rätt... :-( men jag gjorde bra ifrån mig på tentamen - jag har god uppfattning om hur orden stavas och hör bra och missade inget förutom de där nedrans apostroferna...
Nu var det sista lektionen innan jul och det är faktiskt väldigt kul att träffa polarna på något såpass allvarligt som en lektion i spanska :-D

Jag har ringt till landsarkivet och frågat om mitt ärende - maken fick sitt papper på typ 2 dagar, å andra sidan ligger hans arkiv i norra Sverige och de kanske inte har lika mycket ansökningar om utdrag av vår karraktär som Göteborgs landsarkiv. Men mitt ärende låg i priohögen och de var på dokument som inkom ca en vecka innan mitt så nån gång i början på julveckan kanske?

Väntar fortfarande på dokumentet från mitt jobb. Vår lönekärring är verkligen den seeegaste människa på jorden. Inte bara är det svårt att förstå henne, då vi inte talar samma språk - men hon lovar och lovar och lovar att hon ska ordna men sen får man ringa efter några dagar igen. Jag har fortfarande inte fått svar på min fråga om "föräldralön" utgår i samband med adoption... När var det jag ställde frågan första gången - var det 1 månad sen? Två?

Häromveckan blev jag ombedd att agera referens till en arbetskamrat från förr... Vi träffades på ett jobb 2003 och sedan dess har vi följts åt - om ändock väldigt sporadiskt. Nu bor hon i Stockholm foch när jag var uppe där för ett tag sen sågs vi och fikade.
Nu har hon sökt ett nytt jobb och ville jag skulle agera referens. Vilket jag självklart gör med glädje.
Samtalet med den blivande chefen/arbetsgivraen var mycket givande och jag önskade att det var jag själv som sökte jobb för det var ett mycket konstruktivt samtal och med bredd och djup och de ställde väldigt många bra frågor och hade egna tolkningar av den här tjejen som mycket väl motsvarade mina egna och då har vi ju faktiskt känt varandra sen 2003! Det gav mig intrycket av att de verkligen är duktiga människokännare.

Det leder mig osökt in på mitt eget jobb och avsaknaden av händelser i positiv riktning för mig...
Igår på mötet fick vi höra av vår chef att en av kollegorna fått en "ställföreträdande roll" vilket innebär att den personen kommer ha möjlighet att styra över oss också.
Detta trodde jag på något sätt var "vikt" för min andre kollega och nu när jag talade med denne pratade han om de löften han fått och hur förbisedd han var...

För mig händer ingenting. Saker "är som det är" och här finns inga bränder att släcka - det finns inga morötter att ta sikte mot och inga piskor att vara rädd för... Det är ett vakum. Svikande kundklientel och dalande röda siffror...

Ett litet sting av avundsjuka gentemot maken finns då han är i en kvinnodominerad bransch och han har utbildning och erfarenhet inom sitt område = stark fördel då de gärna anställer manliga sökanden för att eftersträva balans...
Vet inte om han kanske sökt 6-10 jobb nu och vart på 2 intervjuer, varav den ena gav honom jobb...

Jag vet inte hur jag ska resonera - ska jag försöka komma bort härifrån till varje pris eller ska jag försöka härda ut och söka nya jobb under tiden jag är hemma med barnet sen? Jag ser hur som helst ingen framtid här och jag vill inte var en människa som bara lyfter lön...

Dessa ständiga bryderier...

Idag verkar det bli väldigt lugnt, trafiken är svår med flera plusgrader och antagligen svår halka...
Jag ska förhoppningsvis kunna ge mig iväg till läkaren vid 10 iaf... om min personal dykt upp tills dess...

Sara, hur har du tänkt nu ang jobb? Blir du kvar eller flyttar du på dig?

Både hos Hedda och hos Kvarnlyckan pågår diskussioner om "Rätten att skaffa barn" - vems rätt är det?

Jag tyckte länge länge att det var höjden av orättvisa att inte just vi kunde få barn... Och jag var också livrädd att skulle bli utan!

Nu kommer vi med nästan 100%-ig säkerhet blir utan biologiska avkommor men jag har förlikat mig med den tanken och jag ser fram emot att bli mamma åt någon annans barn. Ta det till mitt - att uppta såsom min egen, att adoptera...

Varför?
För att VI VILL vara en familj med barn...
Gud så egoistiskt och navelskådande. Slita upp ett barn med rötter i ett annat land och föra det över hela jorden och kalla det "mitt"...

Fy så fräckt, vulgärt, elakt...

Det kan man såklart tycka. Om världen var en alltigenom fantastisk värld och alla pengar och barn jämt fördelade så skulle inga barn behöva växa upp utan sina biologiska föräldrar och vi skulle kunna få biologiska barn.

Men adoption har ju inte kommit "till" av orsaken att människor inte kunnat få barn. Adoption måste ha kommit ur att barn blivit föräldralösa av olika orsaker och barnets egna föräldrar inte kunnat sörja för dem. Om det då fanns ett par som inte hade barn måtte det vart mer lämpat att det barnlösa paret/personen tog sig an barnet i första hand - istället för släktingar eller andra närstående som redan haft många munnar att mätta skulle ta hand om ett eller flera till.

I en perfekt adoptionsvärld hade svenska utsatta barn kunnat få nya föräldrar inom landet. Men det finns nästan inga barn som är tillgängliga för adoption i Sverige. Och många svenska par som är utan barn öppnar sina hjärtan för barn från andra länder.
Barn som ofta "ratas" av de inhemska adoptivföräldrarna. Barn som kanske hade vuxit upp på barnhem eller sjukhem i sina hemländer.

Det finns så många barn som saknar föräldrar/försörjare runt om i världen. De som har det någorlunda bra bor på barnhem eller i fosterfamiljer - men många bor tyvärr på gatan och får försöka att klara sig själva. De kan ha blivit sålda som arbetskraft, de kan vara sjuka, rädda, ensamma och utnyttjade.

De kan hamna i klorna på hjärtlösa människor som bara vill tjäna pengar på dem... 

Det finns alltså långt fler barn som aldrig får nya föräldar som tvingas växa upp under vidriga omständigheter. Och det finns barn som växer upp under liknande förhållanden - TROTS att de växer upp med båda sina biologiska föräldrar...

Det kostar också på att bli adoptivföräldrar. Det är inte helt självklart att man kan bli det heller. Det kan ha med ekonomi, ålder, sjukdom, läggning, mentalitet eller något annat att göra. Men långt ifrån alla som vill kan adoptera. 

Självklart har vi funderat över riktighet och den moraliska rättigheten att åka runt halva jorden för att hämta ett barn.

Vi har tagit dessa olika aspekter i beaktning och kommit fram till att vi fortfarande vill vara en familj. Vi vill erbjuda våra hjärtan, famnar och vår framtid åt ett främmande barn och göra vårt bästa för att fostra en sund unge med medmänsklighet och stort hjärta och som kan tänka själv! 
Det är en stor uppgift - men vi hoppas och tror att om vi gör vårt bästa så duger det långt! 

Igår kväll var jag och maken och en hel del folk från mitt företag på en föreläsning av och med Michael Södermalm. En inspiratör som jobbar som mental tränare... Allt handlar om inställningen till det liv man har och det som finns omkring en och jag hade glömt det.

Vi har hört honom förut - han var inbokad hos oss på det årliga seminariet som vi åker på en gång om året med jobbet... han är otroligt bra på att få igång människor, inspirera, berätta anekdoter och få upp ögonen på folk...

Och jag hade glömt hur enkelt det egentligen är...
Synd bara att mina kollegor inte var med igår - varken 'märkliga kollegan' eller 'äldre kollegan' ansåg att det här var något de ville lägga tid på. Däremot fick jag faktiskt med mig maken... och vi hade ett konstruktivt samtal på vägen hem och på väg i säng. Vi kom nog närmare varandra än på länge. Varför ska livet var en intryckt pausknapp bara för att vi går och väntar på att få bli föräldrar. Speciellt som att vi måste ha allt igång och rullande på bästa sätt för att vi ska orka sen. För det blir ingen tid att vila då...

Och om man anser att livet är en mörk plats där man råkar befinna sig, då måste man hitta minsta lilla positiva sak och ta sig vidare därifrån - det brukar vara lättare när man har vanan inne - men det har varit så in i helvette tufft under så lång tid. Så man har nästan vant sig vid att det ska vara grått och stelt och stramt... glömt hur man gör när man njuter av att leva, njuter av att ha den finaste mannen i världen, njuter av att bo så fantastiskt som vi gör, njuter av att ha ett jobb att gå till och människor omkring en som blir glada när man kommer/går (!)
Som jag sa till maken: det är nog inte så att det är 'märkliga kollegan' som har/är problem(et) utan det är jag som har problem med honom...
Äldre kollegan och jag går ihop 'just fine' igen men ibland kan jag tappa sugen bara jag ser 'märkliga kollegan' och problemet är ju ingen annans än mitt.
Men det beror nog på att jag är så vansinnigt trött på mitt jobb på grund av allt annat som händer på det personliga planet. Nu spekulerar jag helt fritt här - allt negativt som vart i rullning i mitt (våra) liv har fått mig att fastna i en negativ spiral och jag har svårt att lyfta mig själv i håret och uppskatta det jag har, orka förändra och förbättra mitt liv och dem jag har runt omkring mig. Just nu väntar vi på att allt ska falla på plats och landa i "familjen" och nu är vi nästan precis där jag föraktar människor som "skaffar barn för att rädda något"...

Men jag har ju nån stans satt upp Helgas dagbok som min norm. Hur alla tunga känslor ska kastas av mig som en stor mantel när jag håller mitt barn i famnen. Men mitt liv pågår ju nu och jag måste ha RMI varje dag (RMI - Rätt Mental Inställning) även fram till den dag vi får kakan i famnen!

Så - nu får jag ta mig i kragen och sluta slå på mig själv och sluta stå i vägen för mig själv och sluta tycka synd om mig. Jag har vart så jävla mycket bättre på att plocka upp mig själv förut och varför inte igen?

Om någon annan vill ha lite RMI så bli medlem på

www.starkare.nu