I fredags fick jag ju alla instruktioner och det var MÅNGA punkter. Man vill ju göra rätt från början och idag har jag suttit och granskat alla instruktioner bit för bit.
Maken har tagit tag i landsarkiven, jag har ringt till Folkbokföringen och läst innantill i dokumentationen. Jag har bokat in oss för nya läkarundersökningar och det ska tydligen tas nya prover. HIV är bra att ha ett aktuellt intyg på iaf sa en kontakt på AC.

Så maken får rulla upp ärmen och bidra med lite blod - igen - han som hatar blodprov...
Själv har jag inga problem med det...

Jag har ringt en NP som jag fått tips om och det blir kanske inte aktuellt förrän i januari när alla papper är granskade och klara - de verkade kunna ombesörja styrkandet av våra handlingar ganska snabbt och effektivt och inte var det så jättedyrt heller. Bra att vara förutseende och kolla sånt i tid iaf.

Vidare insåg jag att instruktioner för fotona var ganska omfattande och att "gamla bilder" oftast inte duger.
Jag ville såklart att min nyblivna mamma och tillika vän R skulle ta dessa bilder eftersom hon är en duktig fotograf och har rätt utrusning mm. Men av förklarliga skäl har hon inte möjlighet att hjälpa oss.
Ändå fick det mig att känna stor besvikelse och uppgivenhet och jag tänkte att det är då själva FAN att allt ska krånga och inte vara lämplig tid och inte vara rätt tillfälle och inte funka på grund av ett eller annat...
Jag var jätteldsen efter att jag vart i kontakt med henne. MEN nu har det löst sig. Vi kommer få hjälp av G som också har rätt utrustning och är bra på att fota - dessutom känner hon oss båda väl också så det ska nog gå fint!

Men jag får så dåligt samvete av att jag blir ledsen och känner mig sviken när jag är den som ber om hjälp. Visst skulle vi kunna få till bilderna själva men det känns svårt och onödigt när vi har vänner som skulle kunna hjälpa till. I veckan som kommer får vi försöka tänka ut kläder och stryka dem och möblera och fiffa som vi vill ha det. Kanske borde vi ta om bilderna ur hennoms rum eftersom vi inte fattat att vi måste vara med på alla bilder...

Vidare ska vi sätta fart med att få ändringar gjorda i våra referensters brev, jag ska på nytt läsa igenom dem och se vilka justeringar som behöver till. Sen ska vi skriva ett personligt brev och det ska också vara mycket känslosamt och målande ord...

Det är mycker som ska fixas med andra ord.
Pass ska jag skaffa ett nytt, lika bra att försöka få det gjort så snart som möjligt eftersom passen ska kompieras - och att passet måste vara giftigt ett antal månader efter att vi kommit hem.
hemutredaren ska kontaktas igen (!) och ska skriva under något intyg (igen!) och det är ju lika bra att ta tag i det med, kanske ska förvarna henne och se vilka dagar hon tänkt vara ledig i jul och nyår...

Håhå jaja... massor som ska göras. Och min syster undrade om vi kunde vara hundvakt i helgen... svårt...

Maken kom hem och jag gick till tvättstugan och hängde upp en maskin...
När jag kom upp igen hade maken tagit fram våra fina champagneglas och hällt upp bubbel...
-Har du fått jobb?

-Japp!

Förhoppningsvis går det här i lås, mer i lön, bättre villkor, den arbetsplats han vill vara anställd av. Om allt går i lås...
Nya jobbet kräver att han ska vara på plats i mitten på januari - han har förmodligen 3 månaders uppsägningstid... Vi vet inte hur det blir med semesterdagar och nya jobbet vet inget om adoptionen...
Vi får se hur det blir och hoppas på en lösning...

Nu ska bara jag ha ett nytt bättre betalt jobb också...

En jag känner fyllde 50 i förra veckan. Han hade tagit ledigt från jobbet och skulle åka till en vän i Stockholm och fira dem som båda fyllde ungefär samtidigt.

Jag hade köpt en present till honom och ringde för att höra hur allt var när han var tillbaka i onsdags på jobbet. Han lät trött (och eftersom jag vet att han har problem med alkoholen fick jag för mig att han haft en hård vecka) och sluddrade något och var inte alls ditt gamla jag.

Det kändes väldigt konstigt det där samtalet. Han lät så annorlunda. Men jag trodde (liksom flera andra på hans jobb) att han förmodligen firat sig själv i ensamhet och blivit sliten av det.

Idag fick jag ett mail av en kollega till honom som jag känner - att han var intagen på sjukhus med en trolig stroke...
Nu fick jag mer info - han har livsfarligt låga halter av elektrolyter i blodet. Elektrolyterna sköter balansen mellan salter och spårämnen i blodet och tydligen kan det uppstå om man intar väldigt mycket alkohol...

Så troligen har det ändå med alkoholintaget att göra...
Usch... det är så tragiskt alltihop. Han är väldigt ensam och han är väldigt knepig - han har fått erbjudande om hjälp av sitt företag men han har inte tagit chansen fullt ut. Han sköter sitt jobb och ingen kan klandra honom eller sparka honom så länge han dricker på sin fritid och det inte påverkar hans arbete.

Jag ringde upp en gemensam vän till oss och pratade lite. Hon hade inte heller hört något av honom under veckan han var ledig från jobbet och hade väl också tyckt att det var märkligt... Jag berättade vad jag visste och vi lovade att hålla kontakten kring den gemensamma vännen.
Sen pratade vi lite om hennes liv, med ny villa och ny hemort och lilla dottern... Jag frågade om framtiden, ska de bo kvar där norröver osv...
Hon sa att hon skulle vara hemma hela föräldraledigheten för dottern var troligen autistisk och pappan upplevde detta som ett hårt slag och vågade inte vara ensam med henne just nu förstod jag det som.

Hon var ändå vid gott mod och de gick i lekterapi och det går det inte att utröna hur allvarligt den misstänkta autismen är ännu när hon bara är så liten. Jag hoppas för deras del att det inte kommer påverka hennes liv nämnvärt när hon växer upp!

Eftersom vännen upptäckte sin graviditet sent och själv har en sjukdom som gör att hon tvingas äta mycket starka mediciner så tror jag att detta kan ha påverkat barnet. Det fanns visst misstankar om det redan när de fick reda på att hon väntade barn... Det är så tragiskt alltihop... Jag blir så ledsen för deras del...

Jag var bara tvungen att skriva av mig lite... nu måste jag återgå till att läsa instruktioner om adoptionsansökan!

Idag har jag ringt upp vår nya kontakt på AC, som ska hjälpa oss färdigställa vår ansökan till landet. Han verkade lugn och trygg och hjälpsam. Han fick min jobbmail då det verkar vara så att min privatmail skrickar in konstiga tecken som gör texten helt obegriplig i andra änden...

Nu har jag fått ett gediget material om vad som ska in för att vi ska få fortsätta med adoptionen. En instruktion på 8 sidor, ett antal dokument som ska skrivas, kopieras, bestyrkas och stämplas...

Då är det väl bara att sätta igång? Jag ska sätta mig och läsa igenom hela rasket nu tänker jag. Alla våra kunder är på julbord idag så här är lugnt...

En sak som jag omedelbart måste ta tag i är ju passet. Mitt nuvarande pass går ut i mars och det är lika bra att skaffa ett nytt. Eftersom man ändå måste skaffa nya intyg om man byter pass så känns det som att det är lika bra att göra det nu, innan första omgången papper ska in...

Pass tar väl nån vecka att få så så snart det är möjligt ska jag få tummen ur och göra det...

Jag får ringa till vår löneadminsitratör också för jag sökte henne med några frågor för säkert 3 veckor sen - inget svar än - ska påminna henner lite...

Nu är det tidig lunch och läsning som gäller!

Trevlig fredag alla!

Torsdag morgon... trött. och inte ens fredagen får glans den här veckan. jobb o jobb o jobb.

I går fick vi stifta bekantskap med vänkretsens senaste nytillskott. En liten liten tös på 8 dagar. Storasyster kastade sig om halsen på mig när jag kom upp för trappan och det välkomnandet är ju alltid bra. Kanske för att jag hade 2 paket i famnen... Storasyster fick ett paket kritor (nödfallspresent som jag hade liggandes i skåpet) och lillasyster fick faktiskt den turkosa koftan jag stickade. En väninna hade mätt mot sina barnplagg och bedömde den som en 56:a och min unge kommer aldrig vara strl 56...
Och jag tror den blir fin på denna lilla tjej.

Mamma R verkade fortfarande lite medtagen och trött - kanske inte så konstigt, det hade gått ganska fort när det väl kom igång. Storasyster hade kikat ner i babyskyddet och sagt:

-Vad är DET?

Hon hade inte riktigt förstått att det skulle komma en liten bebis. Kanske trodde hon fortfarande på kattungar... :-D

När vi lämnade dem frågade maken om jag fortfarande längtar efter ett sånt där litet litet knyte?

Jag kan faktiskt ärligt säga att jag inte gör det. Det är aldrig det där rosa lilla nyfödda jag längtat efter. Det är den runda bulliga magen och själva känslan av att bära ett liv inom sig som saknas mig. Och det faktum att det så tydligt går att se vem som skapat detta liv i det nya livets kropp och ansikte.
Det kommer vi ju aldrig få uppleva. Men vi kommer likväl få det kärleksbarn vi längtar efter och det gör mig inte längre något att det är någon annans gener som sätter spår i ansikte och kropp!

Jag längtar efter att få reda på vem du är!