Lite märkligt känsla idag när jag kramade min enda kvinliga kollega som vart med ett tag...

Jag gick mot mitt och hon mot sitt och jag tänkte att jag trodde att jag aldrig mer skulle vara så öppen mot henne som jag är nu...
Anledningarna är flera, till varför jag inte ville vara öppen med saker i mitt liv emot henne - men det känns inte så längre...

Hon kan ju mig i "work-mode" kan man säga. Hon vet om att jag vill flytta på mig och varför. Hon förstår och kan leva sig in i min situtaion - hon har ju själv vart med om det...
När hon blev gravid var det förmodligen ett av hennes sätt att komma bort från det jobb vi har. När hon stod inför att gå tillbaka så var valet lätt - hon tog sig för något annat, började plugga och jobbar bara nån gång i månaden ibland 2.

jag har alltid varit ganska öppen mot henne med tankar och känslor. Däremot är hon en väldigt privat person. Hon ogillar att dela med sig av sig själv. Trots att vi känt varandra i över 5 år så är hon hemlighetsfull med sånt som rör henne. Det är hennes personlighet och sätt att vara men...

Den dagen hon valde att inte stänga ner min dåvarande blogg som jag haft öppen på en dator på jobbet (kanske tom inne på mitt kontor) då böev hon en fiende, min ovän och en spion...

Bloggen var inte hemlig, det är den inte nu heller och det kan mycke väl vara så att hon hittat mig igen... Vad vet jag...
Men det kränkte mig och jag var så jäkla ledsen... Jag kan tänka mig att hennes motiv var att se om jag skrivit något om henne.
Hon var någon/några månader in i sin graviditet. Vi hade misslyckats med vårt andra IVF och jag var så sorgsen, så svartsynt, så ledsen och så k r o s s a d...

Men hon hade ett val; att läsa det jag så oförsiktigt lämnat öppet på en dator på jobbet - eller att med rekspekt för att en del människor vill ha hemligheter - låta det förbli hemligheter, även för en öppen person som mig...

Hon valde att läsa... och det sårade mig å det grymmaste... Hon som ändå vet vad det vill säga att värna om det privata...
Det har tagit mig lång tid att komma över det sveket. Jag har många gånger varit arg och ledsen över det faktum att hon "öppnat" en dörr in i mitt innersta...
Jag skriver nästan lika 'öppenhjärtligt' nu som då - men ibland kan jag förvränga detaljer, använda en annan könstillhörighet på en person, försöker att inte gödsla med detaljer som är unika, aktar mig för att använda riktiga namn, initialer, platser och datum...
Jag anser mig inte förvränga sanningen - och för vem är det en sanning ändå? Det här är en spegel av mig - men den är lite otydlig i kanterna...
Precis så vill jag ha det...

Eftermiddagen har varit bra. maken hade inte kommit iväg till sin löpning idag på grund av Västtrafik, han hade skottat och gjort fint vid huset och sen stuckit ut på en löprunda här hemma...

Vi har fikat på en närbeläget café och vilat en stund på eftermiddagen.
Imorgon ska vi göra en budget och försöka komma fram till hur mycket vi behöver låna av banken. Ett möte måste bokas snarast och jag ska se om jag kommer i mina snyggbrallor redan nu (det är dem jag har som målsättning att trivas bra i efter någon månad på LCHF) och så får vi göra oss beredda att presentera våra "förbättrade" villkor för banken i den snyggaste "förpackningen" vi kan hitta...

Jag har pratat med mamma länge idag med, hon ville höra hur det går med pappersjoxet...

Nu ska jag uppdatera min pysselblogg lite om det går för sig...

Ha en riktigt fin lördagkväll och en skön söndag!

14 dagar har förflutit sen jag startade led LCHF på allvar igen...
-3,3 är borta... !

Så skönt...
Idag startade jag dagen med Yoga och sen pulsade jag genom de 20 cm med nysnö som fallit i natt...

Maken gör ett träningspass i Skatås inför marathon i maj... galningen hade planer på att löpa 18 km idag... Frågan är hur långt det blev...

Hur går det för er andra som lovat bot och bättring med maten och träningen?

Tack för allt pepp - det känns okej nu när vi lämnat ifrån oss dokumenten...