Hedda har i sin blogg skrivit om den rädda person hon blivit som hela tiden tror att en katastrof lurar runt hörnet... Jag har inte en katastrof runt hörnet men jag har ibland tänkt på min och makens relation...

Först några månaders nykär lycka - tänk att vi fann varandra! Tänk så underbart livet blev när vi träffades och så roligt och mysigt och skimrande allt var!

Sen beslöt vi ju oss snabbt för att vill ville försöka få barn tillsammans...
Och vi levde i ovisshet några månader - vi levde på som vi gjort och tog steg emot att bli vi på allvar genom att flytta ihop, börja leta ett permanent boende som var vårt gemensamma och vi trodde ju vi skulle lyckas förr eller senare - det tar ju trots allt 7-12 månader innan man blir gravid - det kan man ju läsa om lite här och där...

När sen infertiliteten visade sitt fula tryne för oss började allt vackla...
Maken blev sjuk och mådde så otroligt dåligt psykiskt och vi flyttade och påbörjade IVF när allt var som mest turbulent i hans liv...

Jag beundrar honom som fortsatte jobba och som inte medicinerade - det är vi väldigt glada för idag också eftersom det kanske gjort det svårare för oss att adoptera...

Sen dess har vi ju levt den här mardrlmmen - med det lilla svarta molnet hängades över våra huvuden som ett eget litet ösregn...
den ständige följeslagaren oro, sorg, ångest och utanförskapet...

Det har ju varit vår vardag och vår tid då vi växte samman mer och mer. helt naturligt sökte vi oss till varandra och sökte tröst hos varandra - självklart har andra funnits till hands men det har ju i första hand vart min man jag funnit tröst hos och insupit styrka ifrån!

Och det faktum att vi bor ett stenkast från naturen - som har så läkande krafter att det är löjligt.

Men jag minns ju knappt alls hur det var innan... Det var ju dessutom den där rosaskimrande första tiden som aldrig går att återskapa...

Skulle jag fråga våra vänner och släktingar så tror jag ändå att de ser oss som sammansvetsade och stara och trygga i vår relation. Och jag känner att det inte skrämmer mig nämnvärt i framtiden. Vi har lagt ner så mycket tid, pengar och energi för att vår relation ska överleva alla svårigheter. Vi har ett bra klimat oss emellan och vi jobbar ständigt på att relationen ska må bra. Dessutom tror jag att vi har en bra fördelning av uppgifter, ansvar och egen tid - för jag tror att man måste ha det!

Och ett tips jag snappade upp i nåt relationsprogram:
"om man hjälps åt så får var och en mer tid till annat"

Det är ju faktiskt sant. Och jag har annamat det mer och mer här hemma. Maken brukar plocka undan efter middagen som jag oftast lagat. Eftersom han ibland är med och lagar maten så är det ju inte mer än rätt att vi ibland hjälps åt att plocka undan - och båda får mer tid åt annat än hushållet. Eller åt varandra eller Tv eller vad man vill...

Jag ska komma ihåg att ta en kik på min lista med hushållsysslor jag gjorde för något år sen vad det lider den här veckan...

Kul att se om något har förändrats sen dess...
Nu dags för matlagning!

Åh vad skönt det var att sova utan att bli väckt av en klocka i morse...
Nu har vi ätit frukost och tog itu med dagens utmaning - att göra en budget att ta med till banken...

Om vi lyckas spara ca 8000:- i månaden fram tills vi åker så kommer vi också leva det liv som faktiskt blir vår ekonomiska verklighet sen när barnet kommer. Det är liksom lika gott att vänja sig vid det nu...

Vi inser också att det är bra om vi kan låna en liten extradel eftersom vi räknar med att den summa som AC "föreslagit" för uppehälle inte riktigt stämmer. Sen är det ju den här grejen med försäkringskassan - det verkar vara fullt möjligt att få igång föräldrapengar under resans gång - utan svenskt personnummer på barnet - OM man råkar på en duktig person på Försäkringskassan. Maken kommer ha 6 veckor semester att ta ut (hoppas vi) och jag har ungefär detsamma. Plus 5 dagar var som man får när "barnet föds" eller tas emot - så är vi uppe i 7 veckor som vi har ersättning för för våra omkostnader hemma...

Vi väntar oss en slant i skatteåterbäring - oklart hur stor.

Men på hela taget ser ju vår budget okej ut... När vi slutar spara till adoptionens resekostnader så kommer vi ju å andra sidan förlora det i inkost eftersom föräldraersättningen utgår istället.
Jag tror det blir bra...

Det svåra är ju bara att förutstpå HUR länge vi kan spara och HUR länge vi blir i landet... :-D

Maken har mailat banken om ett nytt möte...