Nu är jag hemma efter en trevlig fika med 5 tjejer som ska adoptera från samma land som oss. Tyvärr har 3 utav dem ganska tragiska berättelser kring sina adoptioner som inte är klubbade och klara än...

En utav dem tillhör den familj jag skrivit om tidigare - de har tillbringat nästan 3 månader med sitt barn på plats och tvingades av oklara omständigheter lämna sitt barn kvar i landet och åka hem. Ingen vet om det faktiskt kommer bli deras barn - än... så tragiskt och så hemskt, för föräldrarna och för barnet!

Jag var lite nervös inför att träffa dem och undrade hur jag skulle hita dem där inne - men de hade parkerat sig precis innanför dörren och hittade mig så fort jag steg innanför dörren...

Nu ska jag se om några/alla vill bli vänner med mig på facebook... :-D
Och så ska jag bjuda in dem alla här...

Därför vill jag påminna er alla om att det här är min tillflyktsort. Här är jag trygg än så länge - jag har en blogg som är mer öppen och som vänder sig till mina föräldrar och syskon - men lämna inte spår där som kan leda mina familjemedlemmar och vänner hit är ni snälla...
För här vill jag kunna tänka fritt... tänka högt...

Jag vill inte behöva låsa den här bloggen ocskå...

Maken skickade SMS till mig - han hade hittat ett gammal mail han skickat till mig - den 20/7 2006... Då hade vi känt varandra kanske 6 veckor...
Han skrev att han ville ha barn med mig ganska snart!

Galet att mannen ville kasta sig in i ett förhållande och starta upp bebisverkstad sådär på en gång...
Utan att känna mig alls!

Det har han ju verkligen fått göra nu, med råge...
Det har ju tagit oss en evinnerlig tid att komma hit. Nu står vi här och bara väntar på att skicka iväg papprena till vårt land. Det som ska bli vårt andra hemland...

Försöker ta in och intala mig själv att nu kommer tiden gå långsamt fram till BB - men om man ser bakåt 6-9 månader i tiden så var vi igång med förberedelser och packlistor för att åka på bröllopsresa. Vi hade ännu inte startat upp vår hemutredning, vi hade nyss kommit hem efter att ha firat jul med makens familj...
Tiden går så snabbt... och snart kommer dagen då vårt samtal kommer... det som för alltid ändrar våra liv...

Jag kommer inte "vänta" på det samtalet under slutet januari och februari...
Men mars/april kommer nog vara lite nervösa... för att inte säga maj och juni... :-D

En snäll granne har vittjat vår brevlåda och lämnat posten till mig nu, vårt efterlängtade referentbrev har nu kommit i våra händer!

Maken får föra det vidare till NP i eftermiddag...

Värre är - vattenläkage genom tacket/väggen på jobbet pga all snösmältning...

*skit*

nu mat i magen!

Damn it! Skickade vårt HIV-intyg till AC med fax och fick genast tillbaka:
"det saknar era fullständiga namn - men det ska inte till domstol så det är nog  okej ändå"

Ändå satt jag där med pappret framför mig och rättade herr doktorns svenska, satte in mellanslag, strök och ändrade...
Men inte fan tänkte jag på att min mans löjliga förnamn som vi aldrig använder i andra sammanhang måste vara med...

men men... som rubriken antyder... även solen har fläckar...

Måndag igen; idag hade jag ett läkarbesök inplanerat. Värken i sidan vill inte ge sig och jag har vart hos doktor 4 gånger tidigare med detta.
Sist var jag där för armen och fick Diklofynak och det blev bättre men sen sämre igen. Jag är inte hypokondrisk men självklart finns en oro för att läkaren ska förringa smärtan och missa det egentliga problemet och så plötsligt har jag obotlig cancer eller nåt...

Så idag skulle jag då träffa honom för 5:e gången... Misstänker att han är iranier (de pratar på ett väldigt speciellt sätt) och vi pratar och han klämmer och ber mig förklara smärtan igen...
Det är ju svårt då det är en smärta som kommer och går, som förflyttar sig och som intensifieras och minskar i styrka...
Några gånger hjar jag vart nästan helt bra (semester 3 veckor i Thailand) under tiden jag medicinerade mot armens inflammation osv...

Så han är övertygad om att det är en inflammation som behöver medicineras. Jag vill få en tid för att röntgas...
Han vill inte slösa på resurser i onödan och jag blev arg/ledsen/förorättad/förlöjligad.
Med gråten i halsen förklarar jag att jag är OROLIG att det är något värre som sätter stopp för våra planer att adoptera... Det här är inte heller första gången jag uttrycker den oron...

Tillslut förstår han och ger med dig - han kommer skicka mig på röntgen OCH skriva ut medicin.

Det konstiga med inflammationer är följande:
Jag har haft flera misstänkta inflammationer i kroppen; en höft som krånglat i kanske 5-7 år, armen som vart kass sen i somras, vänster axel har också bråkat till och från under flera år och nu är det höger axel som verkligen smärtat sen i somras/höstas... 

Okej att jag börjat träna armen/axeln lite mer nu med mjuk yoga - men jag är också tillbaka på anti-inflammatorisk kost som ju LCHF är. Höften blev bra på några veckor och vänster axel likaså... Armen har blivit bättre av träning/sovskena/vila/medicin/kost... men axeln är envist lika dålig... Tills nu, med yoga och LCHF-kost - Mycket bättre!

OM jag nu har en inflammation i vänster sida i höjd med revbenet - borde inte den inflammationen också ge med sig när jag äter bättre, tränar och sköter mig?

Det hela är skumt...

Vidare skulle också doktorn skriva ut ett HIV-intyg till oss. Jag mailade över instruktioner till honom under fredag förmiddag. Ingenstans står det att intyget ska skrivas på engelseka - men det är just vad doktor gjort... på eget bevåg...
Colombia accepterar ICKE engelska intyg...

Så doktor fick göra om göra rätt...
3 gånger närmare bestämt...
Så vette fan om det pappret var värt 750:-

Men så är det när man inte är sjuk utan behöver bevisa för nån att man är "frisk"...

Idag ska NP ta tag i våra dokument... Grannen har lovat att vittja vår brevlåda och köra hit innehållet idag så slipper jag gå hem en extra gång. Jag är sen men maken ska göra ett försök att lämna vårt sista referentbrev till NP i eftermiddag.
Jag ska ju träffa några damer från Colombiaforumet för en fika i eftermidag! Två utav dem har fått barnbesked men har på olika sätt stött på problem och är fortfarande utan sina barn. Två andra har sina handlingar i landet och väntar på BB tror jag - och så vi som inte har fått iväg dokumenten än. Men NP lät hoppfull.
-"Jag gör det där på måndag"

Samtidigt kan jag inte släppa taget om tanken - tänk om NP gör fel? På våra original... Vad fan gör man då? Om i stort sett alla andra klantat sig och vikt, hålat, skrivt fel på datum och årtal och namn och hej och hå... VARFÖR i hela friden skulle NP vara så felfri så han inte gör något misstag? Iofs så verkade han vara en noggrann supernörd (!) som drog upp Haagkonventionen 7 oktober 1961 när jag var där i fredags men vi är ju alla människor!

NU - göra nån jävla nytta på jobbet kanske...

(observera att jag inte är negativ till läkare och advokater - men jag anser att det är FÖR mycket ekonomitänk i sjukvården. Man läser dessutom ständigt och jämt om läkare som missat allvarliga sjukdomar och skickat hem patienter med smärtstillande...
Advokater känner jag inte så många men den här NP är riktigt nördig)