Damn it! Skickade vårt HIV-intyg till AC med fax och fick genast tillbaka:
"det saknar era fullständiga namn - men det ska inte till domstol så det är nog  okej ändå"

Ändå satt jag där med pappret framför mig och rättade herr doktorns svenska, satte in mellanslag, strök och ändrade...
Men inte fan tänkte jag på att min mans löjliga förnamn som vi aldrig använder i andra sammanhang måste vara med...

men men... som rubriken antyder... även solen har fläckar...

Måndag igen; idag hade jag ett läkarbesök inplanerat. Värken i sidan vill inte ge sig och jag har vart hos doktor 4 gånger tidigare med detta.
Sist var jag där för armen och fick Diklofynak och det blev bättre men sen sämre igen. Jag är inte hypokondrisk men självklart finns en oro för att läkaren ska förringa smärtan och missa det egentliga problemet och så plötsligt har jag obotlig cancer eller nåt...

Så idag skulle jag då träffa honom för 5:e gången... Misstänker att han är iranier (de pratar på ett väldigt speciellt sätt) och vi pratar och han klämmer och ber mig förklara smärtan igen...
Det är ju svårt då det är en smärta som kommer och går, som förflyttar sig och som intensifieras och minskar i styrka...
Några gånger hjar jag vart nästan helt bra (semester 3 veckor i Thailand) under tiden jag medicinerade mot armens inflammation osv...

Så han är övertygad om att det är en inflammation som behöver medicineras. Jag vill få en tid för att röntgas...
Han vill inte slösa på resurser i onödan och jag blev arg/ledsen/förorättad/förlöjligad.
Med gråten i halsen förklarar jag att jag är OROLIG att det är något värre som sätter stopp för våra planer att adoptera... Det här är inte heller första gången jag uttrycker den oron...

Tillslut förstår han och ger med dig - han kommer skicka mig på röntgen OCH skriva ut medicin.

Det konstiga med inflammationer är följande:
Jag har haft flera misstänkta inflammationer i kroppen; en höft som krånglat i kanske 5-7 år, armen som vart kass sen i somras, vänster axel har också bråkat till och från under flera år och nu är det höger axel som verkligen smärtat sen i somras/höstas... 

Okej att jag börjat träna armen/axeln lite mer nu med mjuk yoga - men jag är också tillbaka på anti-inflammatorisk kost som ju LCHF är. Höften blev bra på några veckor och vänster axel likaså... Armen har blivit bättre av träning/sovskena/vila/medicin/kost... men axeln är envist lika dålig... Tills nu, med yoga och LCHF-kost - Mycket bättre!

OM jag nu har en inflammation i vänster sida i höjd med revbenet - borde inte den inflammationen också ge med sig när jag äter bättre, tränar och sköter mig?

Det hela är skumt...

Vidare skulle också doktorn skriva ut ett HIV-intyg till oss. Jag mailade över instruktioner till honom under fredag förmiddag. Ingenstans står det att intyget ska skrivas på engelseka - men det är just vad doktor gjort... på eget bevåg...
Colombia accepterar ICKE engelska intyg...

Så doktor fick göra om göra rätt...
3 gånger närmare bestämt...
Så vette fan om det pappret var värt 750:-

Men så är det när man inte är sjuk utan behöver bevisa för nån att man är "frisk"...

Idag ska NP ta tag i våra dokument... Grannen har lovat att vittja vår brevlåda och köra hit innehållet idag så slipper jag gå hem en extra gång. Jag är sen men maken ska göra ett försök att lämna vårt sista referentbrev till NP i eftermiddag.
Jag ska ju träffa några damer från Colombiaforumet för en fika i eftermidag! Två utav dem har fått barnbesked men har på olika sätt stött på problem och är fortfarande utan sina barn. Två andra har sina handlingar i landet och väntar på BB tror jag - och så vi som inte har fått iväg dokumenten än. Men NP lät hoppfull.
-"Jag gör det där på måndag"

Samtidigt kan jag inte släppa taget om tanken - tänk om NP gör fel? På våra original... Vad fan gör man då? Om i stort sett alla andra klantat sig och vikt, hålat, skrivt fel på datum och årtal och namn och hej och hå... VARFÖR i hela friden skulle NP vara så felfri så han inte gör något misstag? Iofs så verkade han vara en noggrann supernörd (!) som drog upp Haagkonventionen 7 oktober 1961 när jag var där i fredags men vi är ju alla människor!

NU - göra nån jävla nytta på jobbet kanske...

(observera att jag inte är negativ till läkare och advokater - men jag anser att det är FÖR mycket ekonomitänk i sjukvården. Man läser dessutom ständigt och jämt om läkare som missat allvarliga sjukdomar och skickat hem patienter med smärtstillande...
Advokater känner jag inte så många men den här NP är riktigt nördig)

 

Hedda har i sin blogg skrivit om den rädda person hon blivit som hela tiden tror att en katastrof lurar runt hörnet... Jag har inte en katastrof runt hörnet men jag har ibland tänkt på min och makens relation...

Först några månaders nykär lycka - tänk att vi fann varandra! Tänk så underbart livet blev när vi träffades och så roligt och mysigt och skimrande allt var!

Sen beslöt vi ju oss snabbt för att vill ville försöka få barn tillsammans...
Och vi levde i ovisshet några månader - vi levde på som vi gjort och tog steg emot att bli vi på allvar genom att flytta ihop, börja leta ett permanent boende som var vårt gemensamma och vi trodde ju vi skulle lyckas förr eller senare - det tar ju trots allt 7-12 månader innan man blir gravid - det kan man ju läsa om lite här och där...

När sen infertiliteten visade sitt fula tryne för oss började allt vackla...
Maken blev sjuk och mådde så otroligt dåligt psykiskt och vi flyttade och påbörjade IVF när allt var som mest turbulent i hans liv...

Jag beundrar honom som fortsatte jobba och som inte medicinerade - det är vi väldigt glada för idag också eftersom det kanske gjort det svårare för oss att adoptera...

Sen dess har vi ju levt den här mardrlmmen - med det lilla svarta molnet hängades över våra huvuden som ett eget litet ösregn...
den ständige följeslagaren oro, sorg, ångest och utanförskapet...

Det har ju varit vår vardag och vår tid då vi växte samman mer och mer. helt naturligt sökte vi oss till varandra och sökte tröst hos varandra - självklart har andra funnits till hands men det har ju i första hand vart min man jag funnit tröst hos och insupit styrka ifrån!

Och det faktum att vi bor ett stenkast från naturen - som har så läkande krafter att det är löjligt.

Men jag minns ju knappt alls hur det var innan... Det var ju dessutom den där rosaskimrande första tiden som aldrig går att återskapa...

Skulle jag fråga våra vänner och släktingar så tror jag ändå att de ser oss som sammansvetsade och stara och trygga i vår relation. Och jag känner att det inte skrämmer mig nämnvärt i framtiden. Vi har lagt ner så mycket tid, pengar och energi för att vår relation ska överleva alla svårigheter. Vi har ett bra klimat oss emellan och vi jobbar ständigt på att relationen ska må bra. Dessutom tror jag att vi har en bra fördelning av uppgifter, ansvar och egen tid - för jag tror att man måste ha det!

Och ett tips jag snappade upp i nåt relationsprogram:
"om man hjälps åt så får var och en mer tid till annat"

Det är ju faktiskt sant. Och jag har annamat det mer och mer här hemma. Maken brukar plocka undan efter middagen som jag oftast lagat. Eftersom han ibland är med och lagar maten så är det ju inte mer än rätt att vi ibland hjälps åt att plocka undan - och båda får mer tid åt annat än hushållet. Eller åt varandra eller Tv eller vad man vill...

Jag ska komma ihåg att ta en kik på min lista med hushållsysslor jag gjorde för något år sen vad det lider den här veckan...

Kul att se om något har förändrats sen dess...
Nu dags för matlagning!

Åh vad skönt det var att sova utan att bli väckt av en klocka i morse...
Nu har vi ätit frukost och tog itu med dagens utmaning - att göra en budget att ta med till banken...

Om vi lyckas spara ca 8000:- i månaden fram tills vi åker så kommer vi också leva det liv som faktiskt blir vår ekonomiska verklighet sen när barnet kommer. Det är liksom lika gott att vänja sig vid det nu...

Vi inser också att det är bra om vi kan låna en liten extradel eftersom vi räknar med att den summa som AC "föreslagit" för uppehälle inte riktigt stämmer. Sen är det ju den här grejen med försäkringskassan - det verkar vara fullt möjligt att få igång föräldrapengar under resans gång - utan svenskt personnummer på barnet - OM man råkar på en duktig person på Försäkringskassan. Maken kommer ha 6 veckor semester att ta ut (hoppas vi) och jag har ungefär detsamma. Plus 5 dagar var som man får när "barnet föds" eller tas emot - så är vi uppe i 7 veckor som vi har ersättning för för våra omkostnader hemma...

Vi väntar oss en slant i skatteåterbäring - oklart hur stor.

Men på hela taget ser ju vår budget okej ut... När vi slutar spara till adoptionens resekostnader så kommer vi ju å andra sidan förlora det i inkost eftersom föräldraersättningen utgår istället.
Jag tror det blir bra...

Det svåra är ju bara att förutstpå HUR länge vi kan spara och HUR länge vi blir i landet... :-D

Maken har mailat banken om ett nytt möte...

Lite märkligt känsla idag när jag kramade min enda kvinliga kollega som vart med ett tag...

Jag gick mot mitt och hon mot sitt och jag tänkte att jag trodde att jag aldrig mer skulle vara så öppen mot henne som jag är nu...
Anledningarna är flera, till varför jag inte ville vara öppen med saker i mitt liv emot henne - men det känns inte så längre...

Hon kan ju mig i "work-mode" kan man säga. Hon vet om att jag vill flytta på mig och varför. Hon förstår och kan leva sig in i min situtaion - hon har ju själv vart med om det...
När hon blev gravid var det förmodligen ett av hennes sätt att komma bort från det jobb vi har. När hon stod inför att gå tillbaka så var valet lätt - hon tog sig för något annat, började plugga och jobbar bara nån gång i månaden ibland 2.

jag har alltid varit ganska öppen mot henne med tankar och känslor. Däremot är hon en väldigt privat person. Hon ogillar att dela med sig av sig själv. Trots att vi känt varandra i över 5 år så är hon hemlighetsfull med sånt som rör henne. Det är hennes personlighet och sätt att vara men...

Den dagen hon valde att inte stänga ner min dåvarande blogg som jag haft öppen på en dator på jobbet (kanske tom inne på mitt kontor) då böev hon en fiende, min ovän och en spion...

Bloggen var inte hemlig, det är den inte nu heller och det kan mycke väl vara så att hon hittat mig igen... Vad vet jag...
Men det kränkte mig och jag var så jäkla ledsen... Jag kan tänka mig att hennes motiv var att se om jag skrivit något om henne.
Hon var någon/några månader in i sin graviditet. Vi hade misslyckats med vårt andra IVF och jag var så sorgsen, så svartsynt, så ledsen och så k r o s s a d...

Men hon hade ett val; att läsa det jag så oförsiktigt lämnat öppet på en dator på jobbet - eller att med rekspekt för att en del människor vill ha hemligheter - låta det förbli hemligheter, även för en öppen person som mig...

Hon valde att läsa... och det sårade mig å det grymmaste... Hon som ändå vet vad det vill säga att värna om det privata...
Det har tagit mig lång tid att komma över det sveket. Jag har många gånger varit arg och ledsen över det faktum att hon "öppnat" en dörr in i mitt innersta...
Jag skriver nästan lika 'öppenhjärtligt' nu som då - men ibland kan jag förvränga detaljer, använda en annan könstillhörighet på en person, försöker att inte gödsla med detaljer som är unika, aktar mig för att använda riktiga namn, initialer, platser och datum...
Jag anser mig inte förvränga sanningen - och för vem är det en sanning ändå? Det här är en spegel av mig - men den är lite otydlig i kanterna...
Precis så vill jag ha det...

Eftermiddagen har varit bra. maken hade inte kommit iväg till sin löpning idag på grund av Västtrafik, han hade skottat och gjort fint vid huset och sen stuckit ut på en löprunda här hemma...

Vi har fikat på en närbeläget café och vilat en stund på eftermiddagen.
Imorgon ska vi göra en budget och försöka komma fram till hur mycket vi behöver låna av banken. Ett möte måste bokas snarast och jag ska se om jag kommer i mina snyggbrallor redan nu (det är dem jag har som målsättning att trivas bra i efter någon månad på LCHF) och så får vi göra oss beredda att presentera våra "förbättrade" villkor för banken i den snyggaste "förpackningen" vi kan hitta...

Jag har pratat med mamma länge idag med, hon ville höra hur det går med pappersjoxet...

Nu ska jag uppdatera min pysselblogg lite om det går för sig...

Ha en riktigt fin lördagkväll och en skön söndag!

14 dagar har förflutit sen jag startade led LCHF på allvar igen...
-3,3 är borta... !

Så skönt...
Idag startade jag dagen med Yoga och sen pulsade jag genom de 20 cm med nysnö som fallit i natt...

Maken gör ett träningspass i Skatås inför marathon i maj... galningen hade planer på att löpa 18 km idag... Frågan är hur långt det blev...

Hur går det för er andra som lovat bot och bättring med maten och träningen?

Tack för allt pepp - det känns okej nu när vi lämnat ifrån oss dokumenten...

Min oro var obefogad - men har jag tänkt tanken att jag tog i så gjorde jag det. Men den här gången var det ingen som tog nån notis om det...

Skrev ner allt till NP och gick hem för att kolla posten - INGET brev i brevlådan!!! Men hur är det möjligt... det ska vara postat i onsdags och inget ännu?

Kände att jag inte orkade bli arg/ledsen/upprörd över detta... jag ringde maken och bad honom kontakta sina vänner och be dem göra en uppsättning till och posta i helgen.

Sen tog jag tåget till Kungsbacka och Persius advokatbyrå. Tog en kaffe på vägen och steg sen in på deras kontor. Joakim verkade lite "nördig" och började genast babbla - och slutade nästan inte...
han skulle ta sig an dokumenten på måndag och var nog rätt nöjd med mina förberedelser...

Vi HAR ett referentbrev från vännerna i Storstan - men, det är ett "hörne" på och en svag vikning mitt på. OM vi inte får tag i något nytt och kan lämna det på måndag så får vi helt enkelt legalisera det. Det är ju innehållsmässigt godkänt av AC och om man inte synar det jättenoga så kanske man inte ser att det är lite misshandlat?

Eventuellt får maken åka hem och kolla posten på måndag och sen ta sig ner och lämna in det sista dokumentet... 
Kostnaden var inte så farlig heller. OM nu allt blir okej. Vilket jag hoppas såklart. Han hade som mål att göra det här snabbt iaf - det låter bra för mig!

På väg ut från NP ringer en vän och påminner mig om att vi bestämt oss för att ses idag - glad i hågen åker jag hem till henne och får mig en ljuvlig förkväll med gott sällskap, gott the, lite glada nyheter och känna att jag är och har en vän att räkna med!

Väl hemma har jag försjunkit ner i soffan och är nöjd med dagen...

Har levererat dokumenten (eller ja nästan iaf) och uppdaterat chefen (utan att han skällde på mig!), klarat av anspänningen och träffat en av de bästa vännerna... :-D

NU ska jag vila inför den här veckans sista arbetsdag...

Planen är att stiga upp ganska tidigt och köra yoga för att vakna - idag har jag inte hunnit med nån träning...

Trevlig helg alla!



 

Förmiddag... har nojjat sen igår om en sak som skedde på mötet igår. Jag tog i lite på en sak som jag upplever som ofta känns orättvist och nu nojjar jag över att jag tog i för mycket...
Huruvida det är det min chef ska säga till mig efter kl 12 eller inte - det vet jag inte men jag har en "bad hunch" om det... jobbigt.

Antagligen är det för att alla nervtrådar darrar av den anspänning som de här dokumenten medför... Vi är så nära nu... Det är så det känns...
Jag väntar fortfarande på ett referentbrev och eventuellt skulle maken sticka tidigare från jobbet idag - på sin sista dag och allt... För att vittja brevlådan, möte upp mig och överlämna det och ta en kopp kaffe innan jag sticker ner till NP och överlämnar alla dokument...
Om inte måste jag sticka hem själv och hämta brevet som jag HOPPAS blivit utburet idag!

Jag talade med AC idag om det faktum att vårt original av tillägget fanns på plats hos dem - de ska sköta om att stoppa in det i vår originalhög sen när allt kommer iväg efter NP.

Jag känner mig faktiskt helt darrig... det är inte så himla mycket som kan gå fel nu men om brevet inte ligger där eller om NP gör något fel eller skit inträffar på något annat sätt... Jag tror jag kommer explodera... :-D

Sen kan jag faktiskt tänka att det här är fan inte så långt ifrån att vara gravid iaf - med tanke på hur mycket mer av allt med papper, skriva, plåta, kopiera, sortera, grubbla, lösa problem, greja, ringa, maila, kontakta, fiffa och piffa som jag gjort i jämförelse med min man så är det i huvudsak jag som bär det här "projekt bebis" ändå...
Nu är jag inte arg/ledsen över att det är och förblir så - jag är en kontrollmänniska och har svårt att bara "lämna över" en del saker.
Jag är också den av oss som har mest "tid" att pyssla på betald tid :-D
Jag är också "streetsmart" som min man kallar det. Uppstår ett problem så är jag den som grubblar fram en lösning, rätt omgående, kanske tom innan problemet uppstår... jag tänker liksom ett steg före ibland...

Jag är i första 'trimester' då alla "organ utvecklas" och då mest kan gå fel :-D  Men snart har det gått 3 månader och den största faran är över :-D *puh*

Snart går vi in i andra 'trimester' och då är det en transportsträcka till slutspurten då allt utkristalliserar sig och blir mer tydligt :-D Det ska bli barn av allt det här jobbet (tredje trimestern)

Visst skulle man kunna tänka så? Jag hoppas också att det inte blir en allt för lång andra 'trimester' bara... :-D

Luften kommer gå ur mig totalt efter det att vi fått iväg alla papper och vi officiellt blir "havande"...

Kanske för att jag väntar och längtar så efter att skrika ut det... :-D

Nu ska jag sätta igång med att skriva lite instruktioner till NP...

Tjo!