Usch, jag får en klump i magen när jag tänker på vad Familjen går igenom som var tvungna att lämna sin son i landet och åka hem. Att lämna honom där utan att få veta OM det ska gå bra, OM det ska lösa sig och de får återse varandra...

usch usch usch... Det går inte att sätta sig in i de tankar och känslor som de pendlar mellan.
Orkar man tänka på ett annat barn, ett nytt barn? Hur ska man gå vidare när han fortfarande lever, men inte med dem?
Det är kanske så en mamma som lämnar sitt barn för adoption tänker och mår...
Och då inser jag att det måste gå över, det måste blekna och avta, det måste gå att gå vidare och man måste tro att det kommer gå bra för honom. Och för föräldrarna...

Men fy fan för att vara i deras skor...
Och som man är funtad så tänker man såklart att det där kan ju hända oss med?! Nu ska vi inte måla fan på väggen - vi är inte de enda som haft problem längs vägen hit - där vi nu står och trampar... MEN vi har haft osedsvanligt mycket otur... Ändå känner jag ingen ångest, inga krämpor i magen eller kring hjärtat... inte ens i vänster sida där jag faktiskt börjar tro att min ångestklump suttit...
Just nu känner jag mig ganska välmående... förutom att jag håller på att bli sjuk... :-/

Jag läser också om Majas tankar kring äggdonation som syftar tillbaka till Kattmamman som ska donera av sina ägg. När vi höll på som bäst så var det faktiskt inte förrän på vårt "hej-då-samtal" som äggdonation kom på tal. Jag hade nosat lite på det på nätet och en kompis hade glatt sagt sig ställa upp som donator om jag ville det... men vi ville inte stå i kö i över 1 år för att kanske lyckas med IVF med äggdonation...  
Men frågan är ju faktiskt hur många som får/fått barn gratis/enkelt/som vanligt som funderar igenom det här med äggdonation? Jag tror att de allra flesta är IVFare i grunden eller är nära vän/släkting till en som IVFat... Är det inte så att man nästan är luttrad och gjort flera försök själv man kan tänka sig att gå igenom det för någon annan? För man vet vilken uppslitande situation paret befinner sig i som inte kan få barn med sina egna ägg...

OM mina ägg vart okej, om min man hade samtyckt (vet inte svaret på den frågan för det har aldrig vart aktuellt) och vi hade haft nog med biobarn själva så hade jag gärna donerat. När man vet hur lång tid det tar att stå i köer och hur skriande behovet är så visst hade jag gjort det för någon annan för mig helt okänd. Det fysiska var inte så jobbigt för mig. Jag klarade mig förhållandevis lindring undan från symtom och krämpor... Det var självklart en rätt jobbig upplevelse med själva äggplocket - men för vår del var det värsta ögonblicket det att det inte blev återföring mer än den enda gången med skruttägget...

När min vän M-S berättade om deras återbesök på IVF-klinken kände jag att jag var så himla glad över att jag aldrig mer behöver gå dit. De fula gula väggarna i väntrummet, där par och ensamma kvinnor sitter och stirrar ner i händerna eller viskar sinsemellan. Hur man gång på gång tittar på klockan och smygkikar på grannparet... Är de gravida, är de här för VUL? Är det här för att få tillbaka ett embryo, är de lyckliga eller ledsna? Är de här för att tala med psykologen...

Jag har så himla svårt för att tänka positivt om IVF alls efter våra erfarenheter. Det är inte för att vara taskig mot någon enda människa - det är jättebra att det finns och att vissa lyckas...
Men jag är ledsen över att jag fixerade vid det så hårt och trodde att ett mirakel skulle ske och att vi skulle få lyckas. Min hårda innerliga önskan efter att få känna mig normal och duglig.

Jag kan inte ångra något för jag var tvungen att gå igenom det för att komma fram till vad jag ville ta försteg härnäst. Eftersom jag fortfarande inte har mitt barn hos mig så kan jag inte säga att jag är befriad från barnlösheten. Men idag gör den sig mycket mindre påmind. Kanske är det för att så få av mina vänner väntar smått själva just nu...

Jag hörde om en olyckssyster som väntar på två små till sommaren. Efter kanske 4-5 IVF eller nåt... M-S planerar att göra FET när det blir så dags och självklart hoppas jag för deras skull. Men för oss är det så över. Ibland kan jag tänka på en annan vän... Jag minns hur hela hon stelnade till när jag berättade att jag visste att de hade svårt att få barn och att vi gick igenom precis samma sak och att jag ville finnas där för henne om hon ville prata om det.

Nu vet jag inte hur hon mår. Hon var så himla deppig och ledsen förrförra hösten. Sen vet jag att hon tog tag i saker och pratade med psykologen på SU. De gjorde IVF och fick ett missfall. Sen vet jag inte mer... än att hon verkar ha kommit till ro i sig själv. Hon har ett kärleksfullt förhållande, roliga vänner och en bra fritid...
Kanske har de kommit fram till att det går att leva utan barn. Jag vet att de inte ville adoptera...
Men det vill jag. Och jag vill det väldigt gärna, helst nu... :-D

Jag känner som Teachgirl det är svårt att hitta motivationen till att jobba... särskilt idag när jag fått så trista besked och så ledsamma nyheter kring landet. Och jagi nte känner mig helt kry i kroppen...

Längtar hem till min symaskin, faktiskt lite till tvättstugan också... vad som helst är bättre än det här...  

Det som inte skulle hända har hänt... Familjen som fick lämna sin son i landet och flyga hem till Sverige igen innan jul får inte gå vidare med adoptionen. Allt är överspelat och hans "övergivenhetsutredning" måste göras om. Familjen är i chock så klart och jag gråter inombords för dem och för deras son såklart... han får inte behålla de föräldrar han ändå vart med i nästan 3 månader...

Undra vad vår organisation gör? De vågar kanske inte äventyra andras adoptioner genom att ställa till besvär och ställa krav... Jag känner mamman allt för lite för att veta mer ingående...

MEN det är fruktansvärt att tänka att han blir kvar där i ensamheten trots att han har två starka kapabla föräldrar här som vill älska honom i evighet...

Fy fan vad det här livet är orättvist... jag blir så jävla arg och ledsen och förtvivlad...

Var inne på en liten barnshop i området där vi bor igår eftermiddag och pratade snabbt med henne som har butiken. Hon har sin egen lilla kotte på magen i en sele när hon jobbar... 
Vi pratade snabbt om de olika selarna som finns på marknaden. Just Ergo var rätt trist designmässigt medans de andra nya märkena var lite mer stylade...

Men funktion går före utseende så det bidde en Ergo...

Tisdag idag, veckans värsta dag för mig... Det var motigt att gå till jobbet. Jag har en förkylning i kroppen och jag känner mig helt manglad...

Min vikt står på en platå - det händer ingenting och det gör mig frustrerad... Igår var jag på rätt dåligt humör på kvällen och det hade nog att göra med att vi är utan både TV och bredband igen... Det kan ha stormat så det gått sönder nånstans...
Maken brukar få sköta sånt där att ringa support mm och han tröttnade visst igår... Men efter min jävla soppa med BBB och Telia för ett år sen så går jag inte i närheten av de där jävla företagen igen... Och något som har med teknik och manliga intressen får han ta på sig...
Well... snart är den här dagen också över och ikväll ska jag tvätta. Kanske ska försöka ta mig ner i källaren och göra lite jobb på byrån också om det finns tid. Jag satte igång ett syprojekt igår också och maken hade några byxor som behövde lagas...
Fullt upp med andra ord!