Idag har jag och maken vart på 30-årskalas med vänner. Med 5 barn från nyfödd till 5 år härjandes i full karriär har det vart fullt upp. R kommenterade att handlingarna nu lämnat landet och var upprymd över detta. Vi pratade också om familjen som fick lämna sin son i landet eftersom vi pratat om det tidigare...
A stod intill när jag berättade om familjen - men hon frågade inget om oss...
Jag frågade å andra sidan inte ett ljud om det som uppenbarligen hänt henne sen vi sågs sist i augusti - hon har separerat och bor numera själv och har barnen varannan vecka. Det är inget hon skyltat med och hon har fortfarande sin vigselring på fingret. Men av hennes facebookuppdateringar att döma så är det ingen hemlis heller och ganska lätt att genomskåda.

Hon som fyllde år har väntat över 4 år på sin son men tycks ha glömt den längtan och väntan så fort han ploppade ut. Jag minns att vi pratade kort om adoption när jag hälsade på henne då pojken var nyfödd. Sen dess har hon aldrig frågat mig om längtan eller väntan eller något alls...

Hennes svägerska väntar sitt första barn med leverans i april. Tanken slog mig att jag väntar lika mycket som henne, vi kanske blir mammor samtidigt? Hon är uppenbarligen en väntande mamma - men ingen ser på mig på samma sätt. Jag känner mig genomskinlig och osynlig...
Som att jag inte räknas. Som att min längtan och mina förhoppningar inte finns. För att jag inte har en stor kula på magen som skvallrar om vad som ska ske.

En annan vän är flygvärdinna och hennes ögon hoppade nästan ur skallen när jag svarade Colombia på hennes fråga om vi planerade att resa nån stans i år... :-D
Ändå vet hon att vi ska adoptera...

Vi pratade lite om detta när vi gick hem jag och maken och han sa att:

även om man inte är intresserad så kan man ju faktiskt ändå fråga; det är ju faktist rätt ohövligt att inte göra det. Då syftade han på A som stod intill när jag och R pratade om adoptionen som avbröts.

Jag tror jag är som de allra flesta när det kommer till det här. Om ingen frågar så är det heller inget vi direkt börjar prata om. Det har funnits med så länge nu, det har vart smärtsam och skitjobbigt många gånger. Men det har alltid gått snabbt över. Man har utvecklat ett sätt att ta sig igenom det. Att lägga locket på och släppa ut alla känslor när man är utom synhåll för andra. Men eftersom vännerna inte frågar så tror jag ju automatiskt att de inte är intresserade. Det är inget jag tvinga dem att lyssna på därför tar jag inte upp det spontant. Varför ska jag göra dem den tjänsten? Varför ska jag ge dem genvägen till mitt liv? Är de inte villiga att ställa frågan så ska de inte få det serverat på silverfat.

Men när lillo väl är här då blir det plötsligt oundvikligt att tala om det. Då vill de säkert ha del av vår historia - både dåtid och framtid. Är det rättvist att de ska tiga under tiden vi led och längtat och väntat och sen automatiskt få räkmackeinfo så fort vi blir en familj.
Jag vet faktiskt inte hur människor tänker?

För länge sen påbörjade jag en renovering och uppfräshning av mitt kontor på jobbet... Idag är det halvvägs klart... Jag tappade lusten och sugen att fortsätta för länge sen... Men nu har jag kommit på att jag måste färdigställa det innan det kommer någon som ska ersätta mig på jobbet! Det är ju inte så att jag inte har tid, snarare tvärt om... Det svåra är att hitta arbetslusten och ta vid där jag slutade... Idag ska jag göra ett nytt försök!