litenlangtan

Alla inlägg den 23 februari 2011

Av litenlangtan - 23 februari 2011 22:55

Jag återkommer flera gånger till Kix inlägg om sina 10 budord för att omvärlden och de "normala" människorna ska förstå och förnimma en gnutta av de otroligt känsliga ämne barnlöshet är...


Jag minns våren/sommaren 2008 - då min närmaste kvinnliga kollega plötsligt blev gravid, mina två då bästa vänner väntade smått och vi inte rikigt talat om för våra vänner hur saker och ting låg till...
Jag bestämde mig för att jag måste träffa någon för att prata om alla jobbiga känslor. Jag vände mig till en frivilligorganisation som jag fått hjälp av tidigare. De hade en samtalsterapeut under utbildning som jag kunde få träffa och prata med...
Vi avtalade en tid och jag kom dit och vi satte oss i samtalsrummet och jag kände en otrolig lättnad över att äntligen få prata med någon utomstånde och riktigt kunna ösa ur mig...
Efter ca 10 minuter ser jag en svag utbuktning på hennes mage, under hennes ganska bylsiga klädsel...

-ÄR HON GRAVID börjar jag genast tänka... Min "gravidradar" är ganska väl utvecklad men självklart sätter mina tankar igång och jag kunde inte riktigt känna mig bekväm med att prata öppet om alla tankar och funderingar kring hur jobbigt det var att ALLA tycktes vänta barn utom jag...
Så tillslut måste jag fråga henne och hon bekräftar att hon är gravid.
-Men hur tänkte du nu, frågade jag...
-Ska jag sitta här och ösa ur mig hur jobbigt jag tycker det är och hur avundsjuk jag är och arg på min egen kropp och ledsen över vänner och arbetskamrater som bara "skaffar barn" och vad alla de där känslorna gör med mig?!


Hennes tankar var att vi skulle använda hennes "graviditet" som ett 'verktyg' och att jag kanske kunde få ur mig mina tankar osv på henne...

Jag kände mig inte alls bekväm med det och valde att inte gå tillbaka dit.
Jag kunde inte förmå mig att svära över hennes lycka och allt gjorde mig bara mer olycklig...
Men en sak som etsade sig fast var något kring empati och förståelse...
jag beklagade mig över A som (redan) då sa massa klumpiga saker och som inte tycktes förstå att jag var i kris och sörjde att jag kanske aldrig skulle få biologiska barn...
-Men måste hon förstå hur du känner? Måsta alla förstå dig?


Jag kom fram till efter många dagars grubblande att JA, de människor jag har omkring mig måste förstå hur jag tar det, hur jag har det, hur det känns och hur jag tänker kring det här...
De kan aldrig sätta sig in i min situation men jag måste tala om för dem att jag har det jobbigt. Att det är svårt att tackla allas 'normala graviditeter' och lyckliga familjebildningar...
Att jag är avundsjuk och ledsen emellanåt och arg och förtvivlad för att allt går emot oss... Det är en sorg att inte få bli gravid och mamma när det är något man verkligen verkligen längtar efter och drömmer om.


Det är inte som att längta efter en resa,  eller ett häftigt jobb eller 1 miljon... Det är inte för alla... Det är inget du normalt sett ska få eller kunna ha... Men en familj och barn är ändå något genetiskt betingat och inget jag bara fantiserat ihop att jag vill ha...


Någon kommentarade Kix inlägg med att barnlösheten är så lång och oviss. Kommentatorn hade förlorat en närstående - och den sorgen bleknar - livet fortsätter och man får aldrig tillbaka sin släkting. Det kan man efter ett tag förlika sig med och förstå...
Men barnlösheten är så lång och så oviss hela tiden. Nytt hopp blandas med nya sorger och nya metoder med nya bedrövelser som blandas med nya försök och nya problem...
Det blir en lång, utdragen spiral som hela tiden kretsar kring en djupt rotad längtan och önskan om att bli förälder. En önskan om att vara som 'alla andra', en längtan efter sammanhang och en förhoppning om samhörigheten som familjer ändå har.


Jag ville inte berätta för släkt och vänner att vi hade problem - jag ville ju så mycket hellre berätta den goda nyheten att vi väntade barn äntligen...
Men det blev ju inte så... jag fick berätta att vi var barnlösa, att vi var ledsna och att det var så himla jobbigt att vara vi just då...
Många känner till att det finns metoder att få barn - och att alternativet adoption finns. Men få vet hur det funkar, hur jobbigt det är både mentalt och fysiskt, många vet inte vad som krävs. Det visste inte jag heller innan vi hamnade mitt i det...


När vi drabbades försökte jag såklart ta reda på så mycket som möjligt om hur det funkar osv - men jag har inte hört en enda som frågat om de kan leta mer info nånstans...
Ingen kan till fullo förstå hur allt det här förändrat mig och förgjort mig i vissa situationer. På något sätt blir misslyckandet en vana i sig och jag har blivit van vid motståndet. Det känns som att alltid gå i motvind. Det krävs hela tiden lite mer av mig. Jag får kämpa lite extra hela tiden.


Något som verkar ännu konstigare är att den här smärtan i vänster sida som jag skrivit om verkar släppt nu äntligen. Efter mitt sista läkarbesök har vi äntligen fått iväg alla papper och vi kan inte göra mer för att påverka vår familjesituation nu. Läkaren var tveksam till att det var något allvarligt men eftersom jag faktiskt grät av oro och rädsla för att inte bli lyssnad på så skickade han mig till röntgen till slut. Röntgen visade inget men jag hade redan då märkt att smärtorna avtagit. Min oro har släppt och jag har faktiskt inte ens tänkt på det där ömmande stället på flera veckor nu.
Men jag har hela tiden sagt till läkaren att det kan mycket väl vara psykosomatiskt - att jag projocerar min oro på mig själv...
Och det verkar ju faktiskt inte bättre än så. Att ovanpå allt tjorv och tjåst med all pappersexercis har jag haft den här diffusa smärtan att bära på...
Nu bär jag bara min längtan och min väntan och det fungerar. Jag har inte bara nedslående tråkiga motgångsbesked att komma med när vänner bryr sig om att fråga. De kan själva läsa om vad som händer till viss del och jag känner att jag rätat på ryggen lite och kan se framåt på ett annat sätt. Det är inte en oviss barnlöshet på samma sätt längre. Det är nästan 100% säkert att det blir ett barn. Nu finns det ett hopp om ett lyckligt slut...

  



Av litenlangtan - 23 februari 2011 14:57

Fick ett jätteroligt jobbuppdrag idag - att färgsätta på en brandstation!
Det är en firma som gör mycket jobb åt Räddningstjänsten - och jag har hjälpt dem några gånger förut.

Det var 3 rätt mossiga gubbar som jobbar i en helt grå korridor, med 6 st helt grå kontor. Smmanlänkat med ett grått kopieringsrum, grått kapprum och samma gråa på väggarna i lektionssalarna...

Jag sa att eftersom man tillbringar mer tid på jobbet än hemma så är det ju viktigt hur det ser ut och att man känner att man trivs med färgen man har och bladibla...
Någon gillade grönt och en annan gult... Och alla kontor har fönster ut i korridoren - Och jag gick Bananas! Och jag har planerat att alla väljer varsin färg som de gillar - och så kör vi ett färgfält utanför kontoret i en matchande kulör - under det där fönstret...

Risken är ju att det kommer se ut som dagis eller nån salong eller Liseberg... :-D

Tänk er medelålders män med blå byxor och marinblå stickad tröja (nån slags uniform) och en färgglad korridor!

Den ena mannen som jobbade där kallades för 'Mr Purple' för han hade tydligen valt färg till ett annat kontor och då blev allt LILA... men inte så snygg lila... :-D
Eftersom han inte var på plats så bestämde vi att jag ska välja en snygg lila till honom iaf... :-D

Jag får fundera på det här tills i morgon, kanske bättre att lugna ner sig lite och hålla korridoren ganska netural ändå. Så kan de få go bananas med sina kulörer inne i kontoren iaf. Det kanske kan kännas mer Brandstation än hipp reklambyrå!

Av litenlangtan - 23 februari 2011 06:44

Den bästa och mysigaste stunden jag vet (konstigt nog) är att fullt påklädd unna mig några minuter av värme och ömhet intill min man på morgonen under de tidigare morgonpassen...


Vi har som rutin att alltid pussa den andre hej då på morgonen. När tid finns frågar jag om jag får ligga nån minut hos honom...
Då lyfter han på täcket och sträcker ut sin arm och omfamnar mig och snusar lite i mitt hår... sen somnar han oftast om igen... och jag ligger där och andas och känner hur hans sömnvärme sakta kryper över till mig...
Och som jag njuter när jag ligger där...
Det gör mig glad och jag känner mig älskad och... glad!


Sen traskar jag till jobbet... och den där stunden sitter liksom kvar under dagen...


Min bästa kallar jag honom. Det står i min vigselring och det är det självklara namnet på honom... För en sån bra människa kommer jag aldrig att finna igen. Han är min trygghet, den som alltid backar upp, alltid tröstar. Alltid ger beröm och som alltid säger sanningen.
Och han ska snart bli pappa, den allra bästa pappan såklart!


   Det här är jag och maken på vår frusna sjö förra vintern...

Presentation


Jag blev mamma genom adoption. Bloggen startade 2010 med hemutredningen och fortsatte med en lång väntan på... ja vem skulle det bli?
Nu skriver jag om stort och smått om vardagen med en son född sommaren 2011 och hans lillebror som kom till oss 2013.

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Arkiv

Besökare sen 2011-07-01

Senaste inläggen

Kategorier

Fråga mig

1 besvarad fråga

Länkar

Vill ha barn

 

Sök i bloggen

Tidigare år

RSS

Besöksstatistik

Buzzador blog


Skapa flashcards