Tja, det kommer inte skrivas så mycket av värde här under de närmsta månaderna misstänker jag...
Ändå hade jag 70 läsare igår... och inte en enda antog min uppmaning att låta mig få veta lite mer om dem... ja, några känner jag ju sen innan *vinkevink* ingen skugga över er!

Igår hade jag en väldigt bra dag, från morgon till kväll och jag fick ett oväntat men härligt samtal från en vän som flyttat från stan...
Jag fick också ett härligt SMS från min syster på andra sidan jorden! :-D

Jag pratade också med en vän som vi inte hört av på ett tag... Men hon är ursäktad - hon jobbar nämligen häcken av sig på ett företag som borde svartlistas och anmälas.
De sysslar med resor och hon är nån slags telefonmottagare. Hon hinner aldrig äta lunch i ett för detta avsett rum utan intar lunchen framför datorn, annars måste hon jobba över ännu längre varje dag. I snitt blir det en timmes obetald arbetstid varje dag utöver den obefintliga lunchen. Hon vantivs så jäkla mycket att hon i princip gråter varje dag och har mer ångest när hon är ledig än när hon är på jobbet eftersom hon vet vad som väntar henne efter den lediga tiden och därför kan hon inte slappna av. Hon hinner aldrig prata med sina kollegor och den enda hon egentligen vill ha kontakt med ska sluta den här veckan.
Företaget har inga kollektivavtal och ingen företagshälsovård...
Hon har pratat med företagsledningen och sagt att hon vill att de ska säga upp henne men de vägrar. Hon vill inte sjukskriva sig för att det ska se dåligt ut i hennes CV... MEN nu har hon två nya jobb på G...
Ett jobb vill hon verkligen ha, hon är just kallad till en fjärde (!) intervju (hur många intervjuer kan man göra med folk?) och ett annat jobb som hon kan tänka sig bara för att komma bort från det ställe där hon är nu...
Hon ville flytta på sig från förra jobbet för att ledningen inte lyssnade på sina anställda och att deras önskemål inte tillgodosågs... Ni hamnade hon i helvettet istället... Ändå gjorde hon en ganska noga bakgrundskoll och ställde frågor till ledningen om personalomsättning och så vidare... De ljög henne rakt upp i ansiktet och undanhöll information... De verkar rent ut sagt vara allierade med djävulen och deras enda intresse är att tjäna pengar på och utnyttja sin personal.

Och här står jag på mitt jobb och har INGET att göra... tänk så jävla orättvist det är i världen...

På loppisen igår hittade jag inget speciellt. Det var väldigt utplockat på sina ställen Hittade några PEZ-automater som jag tänkte skulle få bli nya kompisar med tjejerna som kommer på besök nästa vecka... om jag får ge dem godis för deras föräldrar såklart... :-D
Den lilla kanske inte klarar de hårda bitarna men hon kan få en tablettask eller nåt istället kanske...

I helgen är det 30-årskalas och sen kommer vänner på middag på söndag... Det ska bli trevligt...

När man har tråkigt på jobbet så kan man ju alltid pilla lite med sin blogg tänkte jag...

Med paint och ett nytt bakgrundsmönster så blev det som det blev...
Den känns väldigt grå men inte för grå va?
Det är ju inte meningen att man ska uppfatta adoption som en negativ och gråtrist grej...

Snart är den här arbetsdagen över och jag förbi lokala loppisen och kolla om där finns något kul. Sen blir det bio med maken ikväll och kanske nån hämtmat efter det...

Vad ska du göra ikväll?

Gick hem lite tidigare igår för jag kände mig lite sjuklig... hade mängder att göra hemma också - tvätt och middag och ett syprojekt jag ville få klart...
Tvättade och fortsatte sen med att sy ett skötunderlägg till lillo. Av nästan enbart återvunnet material. Översta lagret är ett vaxat tyg och det ville sig inte alls när jag skulle sy i det. Men efter ca 700 nålar så fick jag alla tyger att ligga där de skulle och slutresultatet blev bra. Ska sy en blöjförvaring i samma tyg tänker jag mig med utrymme för en förpackning våtservetter och några blöjor. Den ska ha en rem att ha om handleden och en karbinhake att eventuellt fästa den i byxhällan eller nån annanstans...
Maken var ute på ett löppass och tog sen sista tvätten. Eftersom vår TV och vårt bredband har lagt av och inte kommer bli fixat förrän tidigast fredag tror jag så är kvällarna rätt tysta. Vi såg ett avsnitt Dexter och det var sjukt spännande! Ikväll ska vi dock på Bio, det var länge sen! Men Bio är ju en bra "gravidnöje" har jag sett... :-D

Idag har jag betalat Ergon och hoppas på snabb leverans. Vi får nämligen besök nästa helg av 2 underbart gulliga små tjejer (och deras föräldrar) och jag har längtat så efter de här små... Ska bli spännande att se hur de utvecklats sen vi såg dem sist... Det var snart ett halvår sen och det hinner hända mycket med de små på 6 månader! Det blir ett ypperligt tillfälle att testa Ergon iaf, lilltjejen är drygt 2,5 år så vi får se om hon kan gå med på att sitta i sele en stund och ge oss en prövning...
Chattade lite med Kvarnlyckan igår från deras adoptionsland. De har vart på Zoo, i tempel och på stora varuhus. Det verkar funka med mat, tunnelbana och omställning och stora pojken har tappat en tand :-D
På fredag ska de få ta emot lillebror! Det ska bli så spännande att få rapport om hur allt har gått!

Jobbet är så sjukligt tråkigt just nu. Det händer så lite för säsongen är sådan. Jag borde lägga energi på att piffa och fiffa men det finns inget som ger mig energi att göra det. Ingen som rycker tag i mig och ger mig inspiration att göra något. Allt som sker är på mitt initiativ och jag har ingen lust... Så då sker inget... jag vill bara fiffa hemma och boa och sy...

Ett frågetecken kvarstår att räta ut... Vad genererade så många läsare till min blogg igår? Och vilka är ni? Nytillkomna läsare får gärna presentera sig och lämna en kommentar! Jag vill veta vilka ni är!
Skriv ett litet hej till mig!

Usch, jag får en klump i magen när jag tänker på vad Familjen går igenom som var tvungna att lämna sin son i landet och åka hem. Att lämna honom där utan att få veta OM det ska gå bra, OM det ska lösa sig och de får återse varandra...

usch usch usch... Det går inte att sätta sig in i de tankar och känslor som de pendlar mellan.
Orkar man tänka på ett annat barn, ett nytt barn? Hur ska man gå vidare när han fortfarande lever, men inte med dem?
Det är kanske så en mamma som lämnar sitt barn för adoption tänker och mår...
Och då inser jag att det måste gå över, det måste blekna och avta, det måste gå att gå vidare och man måste tro att det kommer gå bra för honom. Och för föräldrarna...

Men fy fan för att vara i deras skor...
Och som man är funtad så tänker man såklart att det där kan ju hända oss med?! Nu ska vi inte måla fan på väggen - vi är inte de enda som haft problem längs vägen hit - där vi nu står och trampar... MEN vi har haft osedsvanligt mycket otur... Ändå känner jag ingen ångest, inga krämpor i magen eller kring hjärtat... inte ens i vänster sida där jag faktiskt börjar tro att min ångestklump suttit...
Just nu känner jag mig ganska välmående... förutom att jag håller på att bli sjuk... :-/

Jag läser också om Majas tankar kring äggdonation som syftar tillbaka till Kattmamman som ska donera av sina ägg. När vi höll på som bäst så var det faktiskt inte förrän på vårt "hej-då-samtal" som äggdonation kom på tal. Jag hade nosat lite på det på nätet och en kompis hade glatt sagt sig ställa upp som donator om jag ville det... men vi ville inte stå i kö i över 1 år för att kanske lyckas med IVF med äggdonation...  
Men frågan är ju faktiskt hur många som får/fått barn gratis/enkelt/som vanligt som funderar igenom det här med äggdonation? Jag tror att de allra flesta är IVFare i grunden eller är nära vän/släkting till en som IVFat... Är det inte så att man nästan är luttrad och gjort flera försök själv man kan tänka sig att gå igenom det för någon annan? För man vet vilken uppslitande situation paret befinner sig i som inte kan få barn med sina egna ägg...

OM mina ägg vart okej, om min man hade samtyckt (vet inte svaret på den frågan för det har aldrig vart aktuellt) och vi hade haft nog med biobarn själva så hade jag gärna donerat. När man vet hur lång tid det tar att stå i köer och hur skriande behovet är så visst hade jag gjort det för någon annan för mig helt okänd. Det fysiska var inte så jobbigt för mig. Jag klarade mig förhållandevis lindring undan från symtom och krämpor... Det var självklart en rätt jobbig upplevelse med själva äggplocket - men för vår del var det värsta ögonblicket det att det inte blev återföring mer än den enda gången med skruttägget...

När min vän M-S berättade om deras återbesök på IVF-klinken kände jag att jag var så himla glad över att jag aldrig mer behöver gå dit. De fula gula väggarna i väntrummet, där par och ensamma kvinnor sitter och stirrar ner i händerna eller viskar sinsemellan. Hur man gång på gång tittar på klockan och smygkikar på grannparet... Är de gravida, är de här för VUL? Är det här för att få tillbaka ett embryo, är de lyckliga eller ledsna? Är de här för att tala med psykologen...

Jag har så himla svårt för att tänka positivt om IVF alls efter våra erfarenheter. Det är inte för att vara taskig mot någon enda människa - det är jättebra att det finns och att vissa lyckas...
Men jag är ledsen över att jag fixerade vid det så hårt och trodde att ett mirakel skulle ske och att vi skulle få lyckas. Min hårda innerliga önskan efter att få känna mig normal och duglig.

Jag kan inte ångra något för jag var tvungen att gå igenom det för att komma fram till vad jag ville ta försteg härnäst. Eftersom jag fortfarande inte har mitt barn hos mig så kan jag inte säga att jag är befriad från barnlösheten. Men idag gör den sig mycket mindre påmind. Kanske är det för att så få av mina vänner väntar smått själva just nu...

Jag hörde om en olyckssyster som väntar på två små till sommaren. Efter kanske 4-5 IVF eller nåt... M-S planerar att göra FET när det blir så dags och självklart hoppas jag för deras skull. Men för oss är det så över. Ibland kan jag tänka på en annan vän... Jag minns hur hela hon stelnade till när jag berättade att jag visste att de hade svårt att få barn och att vi gick igenom precis samma sak och att jag ville finnas där för henne om hon ville prata om det.

Nu vet jag inte hur hon mår. Hon var så himla deppig och ledsen förrförra hösten. Sen vet jag att hon tog tag i saker och pratade med psykologen på SU. De gjorde IVF och fick ett missfall. Sen vet jag inte mer... än att hon verkar ha kommit till ro i sig själv. Hon har ett kärleksfullt förhållande, roliga vänner och en bra fritid...
Kanske har de kommit fram till att det går att leva utan barn. Jag vet att de inte ville adoptera...
Men det vill jag. Och jag vill det väldigt gärna, helst nu... :-D

Jag känner som Teachgirl det är svårt att hitta motivationen till att jobba... särskilt idag när jag fått så trista besked och så ledsamma nyheter kring landet. Och jagi nte känner mig helt kry i kroppen...

Längtar hem till min symaskin, faktiskt lite till tvättstugan också... vad som helst är bättre än det här...  

Det som inte skulle hända har hänt... Familjen som fick lämna sin son i landet och flyga hem till Sverige igen innan jul får inte gå vidare med adoptionen. Allt är överspelat och hans "övergivenhetsutredning" måste göras om. Familjen är i chock så klart och jag gråter inombords för dem och för deras son såklart... han får inte behålla de föräldrar han ändå vart med i nästan 3 månader...

Undra vad vår organisation gör? De vågar kanske inte äventyra andras adoptioner genom att ställa till besvär och ställa krav... Jag känner mamman allt för lite för att veta mer ingående...

MEN det är fruktansvärt att tänka att han blir kvar där i ensamheten trots att han har två starka kapabla föräldrar här som vill älska honom i evighet...

Fy fan vad det här livet är orättvist... jag blir så jävla arg och ledsen och förtvivlad...

Var inne på en liten barnshop i området där vi bor igår eftermiddag och pratade snabbt med henne som har butiken. Hon har sin egen lilla kotte på magen i en sele när hon jobbar... 
Vi pratade snabbt om de olika selarna som finns på marknaden. Just Ergo var rätt trist designmässigt medans de andra nya märkena var lite mer stylade...

Men funktion går före utseende så det bidde en Ergo...

Tisdag idag, veckans värsta dag för mig... Det var motigt att gå till jobbet. Jag har en förkylning i kroppen och jag känner mig helt manglad...

Min vikt står på en platå - det händer ingenting och det gör mig frustrerad... Igår var jag på rätt dåligt humör på kvällen och det hade nog att göra med att vi är utan både TV och bredband igen... Det kan ha stormat så det gått sönder nånstans...
Maken brukar få sköta sånt där att ringa support mm och han tröttnade visst igår... Men efter min jävla soppa med BBB och Telia för ett år sen så går jag inte i närheten av de där jävla företagen igen... Och något som har med teknik och manliga intressen får han ta på sig...
Well... snart är den här dagen också över och ikväll ska jag tvätta. Kanske ska försöka ta mig ner i källaren och göra lite jobb på byrån också om det finns tid. Jag satte igång ett syprojekt igår också och maken hade några byxor som behövde lagas...
Fullt upp med andra ord!

Det var visst inget tillfälligt fel på vår TV och datorlina igår... Det är visst samma idag... Som tur är har vi Dexteravsnitt att se och jag handarbetar och njuter av att bara slappa. Imorgon är det tisdag, veckans värsta...

Inspirerad av Teachgirl har vi skaffat oss en karta - den finns precis nära när vi sitter i soffan. Det känns extra spännande att ha den uppslagen på bordet brevid med Landet uppslaget! Det är så lätt att bara glutta ner och kika till landet och det pirrar i magen av bara tanken på att det är där vår lillo finns...

Att peka och säga något till maken och fantisera och fundera tillsammans...

Vi har börjat kika efter en rejäl sele att ta med. Tipset kring Ergon har jag följt upp och vi planerar att skaffa just en sådan. Den känns stabil och bra även upp i åldrar och att den fungerar bra även på en person som är kort i rocken...

Den här veckan måste vi ta tag i att göra nya passfoton och att vaccinera oss. Det har liksom bara blivit "liggandes"...

Nu längtar jag efter att veta vilket barnhem som blir vårt!