Åh vad det är svårt att komma igång... maken har ju gjort ifrån sig idag med en lång löptur på förmiddagen...
Jag hade tänkt gå på second hand men det blev morgonbesök och frukostfika med kollegan med dottern som är i stan istället. Jag kände att jag ville träffa henne lite till innan hon åker hem till sitt och få snacka lite mer med henne om dottern och hennes killes ilska mm. Hon behöver prata med någon och han behöver absolut prata med någon! Dottern sitter själv men är lite ostadig och tar inte emot sig om hon faller. Hon kan stå på knä och händer men förflyttar sig inte...
Hon kan gripa men sträcker sig inte efter saker och greppar inte själv något. Hon stänger inte munnen om skeden när hon matas och håller inte flaskan själv när hon dricker...

Men hon utvecklas och kommer kunna gå och säger Hej när mamma tar upp henne på morgonen...

Hon är glad för det mesta men är ju krävande på ett sätt som är mer normalt för en 4-5 månaders bebis... Fast hon nyss fyllt 1 år...

Vi pratade lite granna om vårt väntande barn såklart och och hon ställde frågor. På ett sätt är jag ju förbi och igenom det som hon har framför sig. När jag insåg att det inte blir biologiska barn så var det en otroligt sorg och ledsamhet att bearbeta. Men nu är jag ju glad över det som komma skall. Hon är ju fortfarande förtvivlad över att hennes dotter inte utvecklas som barn i samma ålder. Att se hur hennes kille leker med sin brors jämnåriga dotter men inte med sitt eget barn. Att känna hur orättvist det är att deras barn är sjukt medans andras ungar växer, frodas och utvecklas och blir mer självständiga...

De har långt kvar till att bli en harmonisk familj men jag hoppas att de reder ut det... hade vi bott närmare så hade jag självklart hjälpt henne med avlastning och barnpassning så hon kunde få rå sig själv lite. För hennes killes familj verkar inte hjälpa till på något sätt... Hon har lättare att få barnvakt här i trakten än där hon faktiskt bor... Nästa vecka ska de upp till hennes hemstad och få lite avlastning av hennes familj. Skönt för dem!

Nu ska jag se om ja kan hoppa i målarkläderna och sätta lite fart med spackel och pensel så vi kan visa upp vårt räcke snart!

Ps, solen skiner!

 

Hedda

5 mars 2011 17:45

Det måste vara mycket svårt att inse att ens barn alltid kommer att behöva hjälp och aldrig kommer att kunna leva ett självständigt liv som vuxen. Som alla svårigheter möter man det på olika sätt, mycket beroende på tidigare erfarenheter, kan jag tänka mig...

Som blivande adoptivförälder har man oftast ett antal prövningar bakom sig och jag hoppas och tror det är något som underlättar när och om det blir olika svårigheter med barnet. Men man vet ju aldrig innan man väl befinner sig där själv. Vet inte om detta var en vettig kommentar, men en reflektion utifrån det du skrev om dina vänner.. :)

http://heddasdagbok.wordpress.com

litenlangtan

5 mars 2011 20:02

Hon upplever världen som extremt orättvis - varför blev just hennes barn sjukt och ingen annans... Jag har känt likadant - varför är just vi barnlösa och ingen annan... Fast det finns tusentals andra med samma problem så har jag alltid känt mig speciellt annorlunda och nu när jag googlar på flickans symptom så hittar jag Noll och INGENTING...
Sen vet vi ju idag inte alls vad som kommer hända henne - hon kan mycket väl växa ur sina problem eller få mindre symptom ju äldre hon blir...
Hon är ju så liten än så det går inte att säga vad som går att träna och vad som blir livslångt...
Det mest tragiska är ju att pappan inte tar sin del av ansvaret utan vänder sig bort från dem... :-(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Oj vad länge sen jag bloggade. Det har vart sååååå mycket annat; försäljning av lägenheten, flytten, strul med jobbet, stök på hemmaplan, halloween, jul och nyår och är det ett nytt år och jagtänkte faktiskt på bloggen för någon vecka sen för att jag...

Just det. Vi är i gång med att sälja vår bostad för vi har fått en hyresrätt. Större, helt nybyggd, 5 minuter bort från vårt lilla hus. Det kommer inte vara för evigt men det är tak över huvudet tills vi hittat det hus vi vill ha. Jag, som är kontrol...

Är ganska säker på att en av mina ungar hatar mig just nu... Inget funkar, inte ens enkla vardagssaker som vi gjort 100 000 gånger tillsammans. Vi blir ovänner om allt och hans bruna ögon blixtrar... Idag skulle vi gå på bio på stan men det v...

Kl är 06.18 och jag ligger i ungarnas rum med en snusande sovande unge på var sida. Tänk att jag blev mamma ändå, till inte mindre än två fantastiska barn! Tänk att vi är en familj, med allt vad det innebär! En lite mer tänkare, grubblare som mest är...

Igår hade vi en riktigt rövnatt, Stora hostar och hostar, Lilla fick krupp och vaknade rädd och ledsen och hade svårt att andas såklart! Vi fick rätsida på andningen och jag la mig brevid honom i deras sovrum. Somnade om och sov till ca 5. Då kom Sto...