Det fina med tid är att alla vi människor har exakt lika mycket av den - men vi förvaltar den så olika...

Vissa veckor är det mer ont om den är andra. Den här veckan gillar jag för då har jag stigit upp tidigt och kommer hem tidigt på eftermiddagen och har mycket tid att göra sånt jag vill när jag kommer hem. Ungefär fram till klockan 6 och det är helt okej att sitta framför datorn, sy, sticka, måla, promenera eller gå på loppis tex...

När maken kommer hem så lagar jag (vi) mat och sen äter vi, ser på TV och läser lite och sen är det natten.

När det kommer till adoptionen så är vi nu inne i tredje trimestern, väntanstiden - då ungen kan vara "färdigbakad" och bara vänta på att få komma till oss. Det är spännande värre - för vi vet så lite om lillo - blir det en pojke eller en flicka, hur gammal, vad har h*n för egenskaper och hur ser h*n ut?

Vi har väntat - det känns som en evighet - men snart är vi i mål och vi ska påbörja nästa period i livet. Föräldraskapet och familjelivet står utanför dörren och gör sig redo att leta sig in i oss.
Vi väntar ju på det där magiska samtalet nu...

När vi gick på föräldrautbildningen - det känns verkligen som en hel evighet sen - så sa en av deltagarna något bra om tid. Vi satt alla och pustade över HUR länge vi måste vänta innan vi hade vårt barn... Men han sa att om man ser bakåt i tiden säg kanske tre år... Hur snabbt har då inte tiden gått från den dagen för tre år sen... I ett huj har vi raskt hoppat tre år fram i tiden...
Jag kan tycka det känns konstigt att det här året har passerat så himla fort. Är det verkligen bara ett år sen vi just kommit hem från Thailand och var så där fnasiga och torra i huden som man blir. Vi hade vårt första besök på hemutredningen bokat och det var nervöst eftersom vi fått en så dålig start med hemutredaren. OM vi vart smarta hade vi kanske ändå valt att boka in oss hos någon annan... Det hade kanske underlättat vårt minne av hemutredningen. Men vi var osäkra, fortfarande sårade och stukade av barnlösheten. Lätt byte för en person som ville skaka om och snåra till vår tillvaro...

Nu har det faktiskt hänt jättemycket med mig och mitt inre på detta året. Jag gillar barn och jag gillar att mina vänner har så många fina ungar. Jag gillar att jag gjort upp med en del demoner och att jag står ut med andra...
Jag gillar att det här året har gått fort - samtidigt som vi fått ta saker i vår takt...

Den sista väntanstiden är ju så svår att planera. Jag pratade just med min chef om att vi fått ett barnhem och att det är 6 familjer som väntar plus oss. Att de inte nödvändigtvis måste gå i ordning men att vi kanske får vänta över sommren också...
Vår chef har ett stort problem när det kommer till personal. Vi som ansvariga på respektive avdelning har INGET personalansvar what so ever men den som har ansvaret gör absolut ingenting för att genomföra sina uppgifter kring det.

Så till syvende och sist så kommer jag förmodligen själv att söka rätt på, lära upp och sätta in min ersättare i det jobb jag ska gå hem ifrån...
Allt på de där 4 veckorna som jag kommer ha på mig från BB...

Näe, det är det svåraste momentet med jobbet/adoption - helt klart... Hur ska företaget kunna planera? Vem kan stå stand-bye i flera månader på att få ett grav-vick?
Hur sköts det på era företag där ni andra jobbar? På en skola finns det kanske alltid någon som är sjuk och ledig osv och vikarier som kan hoppa in tills man hittar en permanent ersättare. Men jag jobbar i en pyttig butik med ganska varierande arbetstider och med ganska specefika produkter... Det är bra om man har lite förkunskaper. Möjligen blir det en ren säljartjänst och inte det ansvar som jag har för den som ersätter mig. Det kanske är bra iofs...

Nu ska det ju inte alls vara mitt huvudbry - det ska vara min chefs - men tja jag sliter ju ändå med de här personalfrågorna...

Maken sa att han försöker leva i nuet och inte tänka så mycket på att vi väntar. Det är lättare sagt än gjort...
Nu ska jag äta lite lunch innan det är dags att gå hem och måla lite räcke...