Arbetsdagen försvann fort som vanligt... sen plåga sig genom snålblåst och regn till vagnen för att dra in till stan och träffa bästa M-S för en välgörande fika! Sen åkte jag hem och har sen ägnat kvällen åt att städa, tvätta, röja plats i källaren och stuva undan mina kreativa saker...
Maken gillar att jag är kreativ men förstår liksom inte det fantastiska i att kunna ha saker framme och skapa när andan faller på :-D jag får ha hur mycket saker jag vill - bara jag kan hålla någorlunda ordning på dem :-D

Förmodligen får vi besök i helgen, dessvärre vet vi inte hur många som kommer än; sjukdom från andra hållet den här gången. Den minsta hade haft feber idag och maken i familjen kände sig krasslig. Men nu är huset renstädat och undanröjt och det behövdes i vilket fall som helst.

Bara jag slipper melodifestivalen så är jag lycklig! *hoppas hoppas*

Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör...
Lars Winnerbäck - den store textförfattaren...

Ja, igår läste jag hos Hedda om tvivel... och jag kände att jag ville skriva lite om just tvivel...

Jag minns för länge länge sen när saker och ting gick upp för mig... Jag var ganska precis 30 fyllda och jag hade fått insikt om att det var inte världen som snurrade fortare och fortare runt mig jag kunde stoppa.

Det var endast och alena en enda person jag kunde stoppa och det jag mig själv...
Jag omvärderade hela mitt tankesätt och hela min existens. Jag uteslöt allt och alla som jag upplevde som hinder för mitt fortsatta arbete med mig själv...
Frukten och resultatet av det jag gjorde för mig själv skördar jag än idag...
Jag fick ett bra jobb där jag har ansvar och en titel... Jag lärde mig ett helt nytt yrke och klev på stegpinnar...

Jag behöll de vänner som betyder något för mig och som ger mig något igen och inte bara kräver, eller vänder mig ryggen när det "stormar"...
Jag gjorde mig av med fula vanor, fula tankar om mig själv och en hel massa annat...
Jag blommade.

Och jag kände mig lycklig och tillfreds med mig själv... Och plötsligt var jag redo att träffa någon... <3

Och plötsligt så fanns han där!
Och han finns fortfarande hos mig, trots att vi har fertilitetsproblem, egna frånvarande föräldrar, längtan efter syskon som inte vill bli nådda, svårt på jobbet, vänner som sviker, nya tvivel osv...
Jag hade en känsla av lycka när jag mötte honom och den har bara förstärkts när jag fått förmånen att vara med honom.

Sen har vi gemensamt och var för sig tvivlat på om vi ska orka/klara av att komma ut på andra sidan som en familj. I början tror jag att han var rädd att jag skulle lämna honom för någon som kunde göra mig gravid. Jag har tänkt att om han träffade någon med perfekta ägg så kanske han fick bio-barn...
Men genom allt det vi gått igenom har vi hela tiden haft varandra. Vi har haft den grundmurade privata och gemensamma lycka och vi har haft ett bestämt mål - vi vill vara en familj.

Självklart har det funnits tvivel och jag tror att vi båda tänkt att vi gör det här för den andre parten. Men faktiskt så blev adoptionsprocessen en befrielse - jag har långsamt kunnat släppa tanken på bio-barn helt.

Maken kan ibland säga att han är ledsen över att jag inte får vara gravid... jag kan också vara ledsen över det ibland men jag får ju vara med om något helt annat - något speciellt och unikt!
Men vi har aldrig tvivlat på att vi kan bli lika bra föräldrar till ett barn vi inte fött själva.

Jag träffade av en slump en bekant hos akupunktören jag gick hos. Jag satt i väntrummet och hörde någon komma in och jag kände igen rösten...
Jo, visst var det hon, men vi hann inte snacka då... jag tog kontakt på FB och vi skrev lite till varandra - jag frågade bla om deras tankar kring adoption. Hon har en diagnos och hade tidigt ställt sig i adoptionskö...
Men de hade bestämt sig för att gå ur för "tänk om man får ett barn som är så trasigt så det inte går att laga"...

Jag tänkte omedelbart på makens ex... hon var en sån unge... Hennes föräldrar hade nog bidragit en del till det trasiga, säkerligen han också på sitt sätt... Men hon har också väldigt mycket själv bidragit till det...
Nu är hon där jag var. Insikten om att det är inte "världens elaka loska" i ansiktet som man kan förhindra... Det enda man kan göra är att ändra sin egen riktning så loskan missar... (härliga metaforer jag har va?!)
För något halvår sen fick vi av en slump veta att hon gett sitt liv en annan riktning... och det var skönt att veta för oss båda...
Att hon som vuxen förstått sin egen del i det hela och att den enda som kan göra skillnad är man själv. Det låter så jävla enkelt... Men det är jättesvårt...
och man tvivlar ofta...
Visst påverkar allt man är med om ens sätt att se på livet. Och man handskas ju olika med det. En del vänder sig till en gud, en del jobbar med sig själva - en del förstår aldrig att man själv har möjlighet att påverka och börjar man förändra sig själv kan omvärlden haka på eller stå utanför och se på...
Det vi kan bidra med till vår unge är ju att vi har erfarenheter av att vara utsatta, ensamma, känna hopplöshet, tvivel och sorg - men att livet är till för att levas och det går att ta sig igenom och ut på andra sidan med stolt hållning och ett starkare självförtroende!

Här kommer också en liten vink till Maja Gräddnos som har svårt att bekräfta sig själv och måste få höra att hon är duktig.
Jag tänkte också så och är inte vi alla bekräftelsenarkomaner?

Jag skrev ner en lista på alla bra saker jag gjort under den period i livet då jag hade som mest tvivel - och när hoppet dalade så plockade jag fram den och läste:

1. slutat röka
2. flyttat till egen lägenhet
3. börjar jobba, om än bara halvtid
4. försöker dricka mindre eller iaf mer kontrollerat
5. går i terapi varje vecka
6. håller på med viktminskning - för att i längden tycka bättre om mig själv
7. sålt mina aktier och betalt mina skulder
8. slutat vara arg på mamma och T
9. tar tag i jobbiga grejer istället för att skjuta dem på framtiden för all framtid
10. uppskattar mina vänner
11. säger NEJ när det är saker jag inte vill göra oftare än innan
12. har blivit lite bättre på att genomskåda och analysera mig själv
13. fått bättre självkännedom
14. motinerar regelbundet
15. äter bättre
16. sover bättre
17. förlåter mig själv och försöker försonas med min historia
18. belönar mig själv för att jag är en toppentjej för det mesta!

Det var hela 18 BRA saker på ett år... och när jag tvivlade så läste jag igenom listan... och insåg att JAG ÄR BRA! Tillochmed JÄVLIGT BRA!

Det var 7 år sen...
Några av de där sakerna borde jag kanske ta upp igen (motionerar inte regelbundet just nu tex...) men samtidigt så hade de alla samma påverkar på mig... Jag tyckte bättre om mig själv och accepterade mig själv mer och mer.

Punkt 18 är också en bra sak att ta till.... Att sätta mål och belöna sig... Det är skitviktigt... Det kan vara småsaker... att ta en ledig dag med älsklingen/vänner/barnen när man renoverat hela övervåninge i sitt nya radhus tex :-D

Det är väldigt lätt att tvivla på om man duger och just nu känner jag (återigen) vilken oduglig person jag är på mitt jobb. Jag ältar saker i skallen och ser inte hur det ska kunna förändras utan att det händer något radikalt.
Jag känner mig som ett frö som någon lagt i en glasburk och beordrat att växa...

Men då måste jag plocka fram min lista igen och se över vilka saker jag gjort bra här och tänka att jag har iaf vart här - även om jag inte tillfört så mycket så är jag här. Jag finns tillgänglig för mina arbetskamrater, kunder och medarbetare... Jag har inte ork och lust att utföra underverk men jag är här istället för att deppa ihop och smita undan... som jag hade kunnat göra...