Maken berättade att han och 2-barnsmamman pratat lite om vår blivande familj i lördags när jag jobbade. Maken påpekade att vi kommer bli en lite annorlunda familj...
2-barnsmamman hävdade motsatsen och sa att "alla barn är ju olika" men tyvärr är det inte så många människor som tycks tänka så i världen...

Man läser om plumpa förskolepedagoger i vårt forum som säger att föräldrar inte är "riktiga föräldrar" till sina adoptivbarn - när både barnen och deras kompisar samt andra föräldrar är närvarande... i en förhållandevis stor stad...

Jag är medveten om att det kan komma att fällas sånna komentarer kring oss och vår familj.
Vi är dock glada att vår lillo inte blir det första adoptivbarnet i vår del av stan. Relativt nära granne med oss bor en pojke som är runt 5 år kanske...
Dessvärre har det aldrig blivit tillfälle att prata med hans familj... :-(
Men när lillo kommer till oss antar jag att vi blir föremål för en del frågor och så...

Däremot läser jag ju ofta om att själva adoptivfamiljen inte nämnvärt tänker på att man är annorlunda - man är som vilken familj som helst - med x antal barn som har x antal aktiviteter och x antal vabbdagar och barnsjukdomar och simskolebesök och barnkalas osv...

Precis samtidigt så har jag i färskt minne hur den här 2-barnsmamman slänger ur sig saker som hon uppenbarligen inte förstår kanske sårar eller uppfattas som plumpa - just för att förutsättningarna för att bilda familj är helt annorlunda redan från början. Allt är ju annorlunda mot ett barn som kommer till en från magen. Där får man ju oftast en start där man är ensam om att vårda och vara nära. Den möjligheten har vi ju först när vi får lillo till oss och den tiden måste vi ta vara på!

Ett "framgångsrecept" för relationen man får ibland från vänner med barn är att vårda sin relation och ta barnvakt nån gång för att få rå om sig själv och sin partner...
Även 2-barnsmamman kom med detta så klart...

Jag kommenterade att med tanke på anknytningen så är det kanske inte lika lätt för oss att låta någon annan ta hand om vår lillo under den första året och kanske ännu längre) vi har hennom.
2-barnsmamman sa att om vårt barn sover om natten likt hennes kan det ju inte vara någon fara att låta någon sitta barnvakt så man kan ta en sen middag, några glas vin på en bar eller se en sen bio...
Jag poängterade att jag inte ville att lillo ska vakna upp och plötsligt ha ett helt främmande ansikte över sig när h*n precis blivit van vid att vi är där när h*n vaknar...
2-barnsmamman gick på... Men om du VET att barnet sover 19-07 så är det väl inte hela världen...

jag svarade: när KAN du med säkerhet veta att barnet inte vaknar?

Förra gången vi sågs var hon bara tvungen att säga som de flesta som fött barn MÅSTE säga: att jag ska vara GLAD att jag slipper föda mitt barn...

HUR fan ska jag kunna vara glad för det? När det enda jag tänker på och längtar efter är att bli gravid...
Nu är det ju inte så längre - jag kan faktiskt också komma på mig själv att tänka att jag kan tycka det är skönt att slippa krysta, spricka, blöda och lida...

Samtidigt får vi gå igenom en process som är oändligt mycket mer utdragen, vårt samliv blir lidande av andra skäl, vi har försökt medicinera på olika sätt för att lyckas, äta, sova, dricka, sexa, vila, sporta, umgås, jobba på ett visst sätt för att optimera oss för att bli mamma och pappa... Vi har tagit banklån och skuldsatt oss för lång tid framöver för att få bli familj. Vi lever mitt i ett ständigt pågående mentalt kaos. För att vänta på julafton 365 dagar om året kan vara rätt nervpåfrestande...
Ibland har man dagar när man inte står ut med något - ibland är det där med barn och familj bara en svag tanke i bakhuvudet...

Bara ni som faktiskt är med om samma saker förstår oss på riktigt. Ni vet ju själva hur tungt det kan vara när ens bästa vän tillkännager att hon väntar barn IGEN. Eller när gravida kollegan får 1000-frågor och uppskattande kommentarer om sin växande mage. Eller när människor ska ondgöra sig över barn - och säger att vi ska vara glad att vi inte har några...

Men gå ett par mil i mina skor då...
Försök leva ett normalt liv under "ruvarperioden" - behåll humöret när du är låg på hormoner, kriga för att få rätt behandling, le älskvärt mot din gravida vän och bedyra hur glad du är för deras skull... Gråt tusentals tårar för att det enda du vill är att få vara som andra och få en fin välskapt unge som har sin mammas näsa och sin fars ögon...
Lyssna på ignoranta människors utläggningar om HUR enkelt de blev gravida - på första "lösskottet" som någon sa... Bah...

Näe, vi är lika olika - fast vår grundläggande längtan och basala instinkter att få bli en familj är precis lika...
Några lyckas snabbt utan att ens veta hur det egentligen gått till. Andra får kämpa länge och både grunt och djupt. Just idag är jag lite bitter tror jag - för den där ogrundade känslan av orättvisa visade mig sitt fula tryne ingen. Jag känner inte längre längtan efter ett blont och blåögd barn som jag har fått bära i min mage. Näe min längtan rör sig kring ett barn med mörka djupa ögon och härligt mörkt hår...

Jag är tillbaka i utgångsläget. Det ska jag berätta om en annan gång :-D